NYHETSKRÖNIKA • Lindsay Clancy såg till att bli ensam med sina tre små barn och ströp dem med träningsband. Tre år senare står hundratals kvinnor klädda i rosa utanför domstolen, applåderar hennes advokat och kräver ”Justice for Lindsay”. Samtidigt har fallet blivit en symbol för en kvinnorörelse som alltmer tycks intresserad av mördarens lidande – och allt mindre av hennes tre döda barn.

Lindsay Clancy, 36, arbetade som sjuksköterska och bodde tillsammans med maken Patrick och parets tre barn i Duxbury utanför Boston i Massachusetts.

Efter att yngste sonen Callan föddes våren 2022 började hon må psykiskt dåligt och sökte vid upprepade tillfällen vård. Hon behandlades för bland annat depression och ångest och fick under månaderna före morden flera olika psykofarmaka.

Försvaret hävdar i dag att hon led av postpartumpsykos, medan åklagarsidan bestrider att hon var psykotisk när barnen dödades.

Den 24 januari 2023 såg Clancy enligt åklagaren till att bli ensam hemma med barnen. Maken Patrick skickades först för att hämta mat och göra ett apoteksärende, samtidigt som Clancy hade sökt efter hur lång tid resorna skulle ta.

Medan han var borta tog hon barnen – Cora, fem år, Dawson, tre år, och Callan, åtta månader – till familjens källare och ströp dem med träningsband.

Efteråt skadade Clancy sig själv och kastade sig ut genom ett fönster på husets andra våning. När Patrick återvände hittade han henne svårt skadad utanför huset och frågade var barnen var.

Han sprang ner i källaren och fann samtliga tre med träningsband runt halsarna. Cora och Dawson dödförklarades samma kväll, medan åtta månader gamle Callan avled på sjukhus några dagar senare.

En kvinna står åtalad för att ha strypt tre barn och hennes försvarsadvokat möts som en kämpe för kvinnors rättigheter. Vilken rättighet är det egentligen som står på spel? Och som om stödet för Lindsay Clancy inte vore märkligt nog har konspirationsteorier börjat spridas om att det egentligen var maken Patrick som mördade barnen och satte dit sin hustru.

Jonas Andersson

Clancy överlevde fallet från fönstret men blev förlamad från midjan och nedåt. Hon har erkänt att hon dödade barnen, men hennes försvar hävdar att hon vid gärningen befann sig i en psykos och bland annat hörde en mansröst som beordrade henne att döda barnen och därefter sig själv.

Åklagarna menar i stället att hennes agerande före och under morden visar planering och att hon förstod vad hon gjorde. Det är den frågan som nu ligger på juryns bord – och som samtidigt gjort fallet till centrum för en betydligt större amerikansk strid om kvinnligt förövarskap, psykisk sjukdom och personligt ansvar.

LÄS ÄVEN: Zara Larsson och feminismens moraliska sammanbrott

Sedan blev mörderskan offret

Man skulle kunna tro att Cora, Dawson och Callan därefter skulle stå i centrum för berättelsen. I stället har Lindsay Clancy fått något som närmast liknar en egen feministisk supporterklubb.

Hundratals människor, framför allt kvinnor, har samlats utanför domstolen klädda i rosa. De har burit budskap som ”Believe”, ”She Needed Help” och ”Peace For Lindsay”. De har hållit varandras händer, format hjärtan med händerna och applåderat när Clancys försvarsadvokat anlänt.

En av organisatörerna förklarade att kvinnorna känner att ”det kunde ha varit vilken som helst av oss”. När advokaten kom till domstolen ropade människor att han var en ”fighter for women’s rights”.

Stanna vid den formuleringen en stund.

En kvinna står åtalad för att ha strypt tre barn och hennes försvarsadvokat möts som en kämpe för kvinnors rättigheter. Vilken rättighet är det egentligen som står på spel?

LÄS ÄVEN: Feministiskt filter: Hur våld mot män sopas bort ur regeringens utbildningsmaterial

Och som om stödet för Lindsay Clancy inte vore märkligt nog har konspirationsteorier börjat spridas om att det egentligen var maken Patrick som mördade barnen och satte dit sin hustru.

På sociala medier har teorin fått miljontals visningar, och realityprofilen Lisa Rinna har inför sina närmare en miljon TikTok-följare hävdat: ”Patrick did it. Patrick is the one who did it. Not Lindsay.”

Det finns inga belägg för anklagelsen – både åklagare och försvar är överens om att Lindsay dödade barnen. Ändå har den sörjande pappan nu blivit ytterligare någon att misstänkliggöra för dem som till varje pris vill se Lindsay som offer.

”Compassion, not punishment”

Det stannar inte vid människorna utanför domstolen. Clancy-fallet har vuxit till en större amerikansk diskussion om kvinnors psykiska hälsa, mödravård och hur rättsväsendet ska behandla kvinnor som begår brott under eller efter postpartumrelaterad psykisk sjukdom.

Det håller på att växa fram en politisk berättelse där kvinnan som dödar sina barn själv placeras i rollen som samhällets offer. Sjukvården svek henne. Psykiatrin svek henne. Medicinerna svek henne. Hormonerna svek henne. Systemet svek henne. Alla tycks till slut kunna få en roll i mordet utom den vuxna människa vars händer faktiskt dödade barnen.

Jonas Andersson

Det finns numera till och med ett aktivistprojekt kallat ”The Lindsay Clancy Database”. Där samlas fall med kvinnor som begått allvarliga brott efter förlossningar och budskapet på förstasidan är tydligt: ”Women need compassion – not punishment.”

Kvinnor behöver medkänsla – inte bestraffning. Really? Och barnen?

LÄS ÄVEN: Journalist valde bort man och barn – bryter ihop i tv: ”Känner mig otroligt sviken av feminismen”

Projektet beskriver sitt uppdrag som att samla stöd för kvinnor med postpartumproblem som man menar har blivit orättvist bestraffade av rättsväsendet. Bland fallen finns inte bara Clancy, utan också en kvinna som dödade sina två små söner.

Detta är värt att fundera över. För det handlar inte längre enbart om huruvida Lindsay Clancy juridiskt uppfyller kraven för att betraktas som straffrättsligt ansvarig.

Det håller på att växa fram en politisk berättelse där kvinnan som dödar sina barn själv placeras i rollen som samhällets offer. Sjukvården svek henne. Psykiatrin svek henne. Medicinerna svek henne. Hormonerna svek henne. Systemet svek henne.

Alla tycks till slut kunna få en roll i mordet utom den vuxna människa vars händer faktiskt dödade barnen.

Feminismen och kvinnan som evigt offer

Det finns en feministisk grundidé här som jag tror är värd att diskutera betydligt mer öppet. Kvinnan betraktas inte bara som en individ med rättigheter utan allt oftare som någon vars handlingar måste förstås genom de strukturer hon befinner sig i.

När en kvinna misslyckas söker man strukturen. När hon mår dåligt söker man strukturen. När hon begår brott söker man strukturen.
Och tydligen kan den reflexen överleva till och med tre döda barn.

Det jag ser är att amerikanska feminister idag demonstrerar för någon slags formell rätt för kvinnor att döda sina barn. Så absurt är det faktiskt.

Föreställ dig därför att Lindsay hade hetat Patrick. En pappa till tre små barn mår psykiskt dåligt och äter psykofarmaka. En kväll ser han till att hans fru lämnar huset, tar deras femåring, treåring och åtta månader gamla bebis och stryper dem. Efteråt säger han att han hört en röst som beordrade honom att göra det. Tre år senare samlas hundratals män utanför domstolen i likadana tröjor. ”Peace for Patrick”, står det på skyltarna. ”Believe Patrick.” ”He Needed Help.”

Jonas Andersson

Men är det förvånande? Feminismen har sedan länge blivit en patologisk och hatisk rörelse, som dessutom står nära allierad med islamismen, samma islamism som stenar kvinnor för otrohet, avrättar dem för att vägra bära hijab och betraktar dem som andra eller tredje klassens medborgare.

LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen

Jag ser en kvinnorörelse där delar av aktivismen kommit så långt i sin jakt på strukturella förklaringar till kvinnors handlingar att även en mamma som erkänt att hon strypt sina tre barn kan förvandlas till en symbol för kvinnors utsatthet. Det är minst sagt groteskt.

För någonstans måste vuxna människor fortfarande bära ansvar för sina handlingar. Annars återstår till slut bara två kategorier människor – män som är gärningsmän och kvinnor som är offer, även när kvinnan är gärningsmannen.

LÄS ÄVEN: Feministiskt initiativ fördömer attackerna på Iran

Kategorier som den svenska vänstern, men även Moderaterna och Liberalerna, har försökt cementera de senaste decennierna, vilket naturligtvis är förnuftsvidrigt.

LÄS ÄVEN: Män som avråds från att anmäla våld – och ett rättssystem som inte vill lyssna

Byt bara kön

Föreställ dig därför att Lindsay hade hetat Patrick. En pappa till tre små barn mår psykiskt dåligt och äter psykofarmaka. En kväll ser han till att hans fru lämnar huset, tar deras femåring, treåring och åtta månader gamla bebis och stryper dem.

Efteråt säger han att han hört en röst som beordrade honom att göra det.

Tre år senare samlas hundratals män utanför domstolen i likadana tröjor. ”Peace for Patrick”, står det på skyltarna. ”Believe Patrick.” ”He Needed Help.”

De applåderar hans försvarsadvokat och kallar honom en kämpe för mäns rättigheter. Någon säger att vilken pappa som helst hade kunnat hamna där, medan aktivister kräver att vi slutar bestraffa män som begår brott under psykisk ohälsa och i stället visar dem medkänsla.

Hur hade den manifestationen beskrivits? Jag tror att vi vet. Krav på att öppna mentalsjukhusen hade höjts.

Men hon var ju sjuk

Försvaret hävdar att Clancy led av postpartumpsykos och därför inte var straffrättsligt ansvarig. Men här finns en avgörande detalj som försvinner när aktivismen springer före rättsprocessen – att Clancy var psykotisk när hon dödade barnen är inte fastslaget.

Det är själva stridsfrågan. Åklagarnas experter menar att hon inte befann sig i psykos och att hon visste att det hon gjorde var fel. Försvarets experter hävdar motsatsen och hänvisar bland annat till Clancys berättelse om en mansröst som beordrade henne att döda barnen. Det är därför det finns en rättegång.

I skrivande stund har juryn dessutom meddelat domaren två gånger att den inte kan enas. Efter omkring 30 timmars överläggningar har domaren skickat tillbaka juryn ytterligare en gång för att försöka nå ett enhälligt beslut. Om det misslyckas kan processen sluta i en ogiltig rättegång och därefter möjligen börja om från början.

LÄS ÄVEN: Svartsjukan som ideologi – den stora lögnen om män

Var är Team Cora?

Jag kan förstå människor som vill ha bättre psykiatri och bättre vård för kvinnor efter förlossningen. Jag kan förstå kvinnor som själva upplevt postpartumdepression och därför känner rädsla inför vad allvarlig psykisk sjukdom kan göra med en människa.

Jag kan till och med – möjligen – förstå Patrick Clancy, barnens pappa, som har valt att förlåta sin hustru. Hans sorg är så fullständigt ofattbar att jag inte tänker tala om för honom hur han ska hantera den.

Och som någon sade i debatten – om du lever med en kvinna som uttrycker sympati för Lindsay Clancy – fly! Bara fly! Packa dina väskor snabbt och spring för livet!

Jonas Andersson

Men jag mår fysiskt illa över festen kring gärningsmannen. För att gärningsmannen i detta fallet är en kvinna. Jag förstår inte ”Team Lindsay”, hjärttecknen eller ”Justice for Lindsay”. För när jag ser bilderna från domstolen tänker jag hela tiden samma sak – Var är Team Cora?

LÄS ÄVEN: Nätverket Mannaminne leder protesterna mot rättsstatens sammanbrott

Var är människorna som kräver rättvisa för Dawson? Vem håller upp Callans namn och påminner världen om att han bara var åtta månader gammal och aldrig ens fick lära sig prata? Vem kan ens föreställa sig skräcken hos barnen när de såg sina syskon strypas till döds av sin egen mamma, en efter en?

Lindsay Clancy saknar inte en röst. Hon har advokater, psykiatriker, aktivister, demonstranter, medier och en hel rörelse av människor som identifierar sig med henne.

De enda människorna i den här historien som bokstavligen aldrig kommer att kunna berätta vad som hände i den där källaren är just Cora, Dawson och Callan. Kanske är det dags att börja tänka på barnen – och slänga feminismen i den sophög där den hör hemma?

Och som någon sade i debatten – om du lever med en kvinna som uttrycker sympati för Lindsay Clancy – fly!

Bara fly! Packa dina väskor snabbt och spring för livet!