KRÖNIKA • I Sverige har svartsjuka blivit ett manligt karaktärsfel, våld ett manligt fenomen och kontroll ett manligt beteende. Det är en berättelse som upprepas så ofta att den till slut uppfattas som sanning. En bekväm konstruktion. Och en lögn.
Det finns en märklig blind fläck i den svenska debatten om relationer, våld och utsatthet. Den handlar inte om kvinnor som far illa – de finns, och de ska tas på allvar. Den handlar om männen som aldrig tillåts existera som offer, bara som potentiella förövare.
LÄS ÄVEN: Män som avråds från att anmäla våld – och ett rättssystem som inte vill lyssna
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Jag har levt hela mitt vuxna liv utan att vara svartsjuk. Jag har aldrig försökt kontrollera en partner, aldrig läst någons dagbok eller privata meddelanden, aldrig förbjudit någon att träffa vänner, aldrig använt våld mot en kvinna.
Däremot har jag levt med en kvinna som var och gjorde allt detta mot mig. Hon var dessutom inte bara extremt svartsjuk, utan retroaktivt svartsjuk. Alltså svartsjuk på de kvinnor jag hade varit tillsammans med före henne.
Det fungerade naturligtvis inte särskilt länge – och idag är det många år sedan vi bröt upp, vilket gör det mindre ansträngande att prata om.
Men ändå behandlas jag, som man, som en latent förövare. I kampanjer, skolmaterial, myndighetstexter och medier upprepas samma propagandaartade budskap – män är svartsjuka, män är kontrollerande, män är våldsamma.
I stället får vi en offentlig diskurs där svartsjuka kodas som manligt problem, våld kodas som manligt fenomen och kontroll kodas som patriarkal struktur. Det är inte bara intellektuellt ohederligt. Det är direkt skadligt.
Jonas Andersson
Det märkliga är att detta inte stämmer med verkligheten särskilt väl. Åtminstone inte med den verklighet som många män faktiskt lever i men aldrig får formulera. För tittar man bortom de ideologiskt filtrerade kampanjerna och börjar lyssna på människor, så framträder en annan bild.
En bild där svartsjuka, kontroll, psykisk press och i vissa fall även fysiskt våld lika ofta – ibland oftare – kommer från kvinnligt håll. Om detta har bland andra Magnus Falkman, ordförande i nätverket Mansfrid, skrivit en hel del.
Falkman beskriver hur statistiken om våld i unga relationer systematiskt tolkas genom ett ideologiskt raster. När unga tillfrågas om de varit utsatta för våld framträder en bild där kvinnor oftare rapporterar utsatthet.
LÄS ÄVEN: Feministiskt filter: Hur våld mot män sopas bort ur regeringens utbildningsmaterial
Men när samma grupp får frågan om de själva utövat våld, svarar fler unga kvinnor än unga män ja. Trots detta konstrueras den offentliga bilden nästan uteslutande kring mannen som förövare och kvinnan som offer.
Han menar att detta inte är ett resultat av neutral analys, utan av hur begrepp, frågeställningar och tolkningar utformas för att bekräfta en redan given könsteori, där avvikande mönster förklaras bort istället för att undersökas.
Den stora lögnen
Kvinnan som förövare är en berättelse som inte passar in i det politiska narrativet och därför nästan aldrig ges utrymme i de feministiska gammelmedierna.
Kampanjen Svartsjuka är inte romantiskt är en återkommande, statligt understödd satsning som körs år efter år, med samma grundantagande. Den marknadsförs som våldsprevention, men fungerar i praktiken som normproduktion – att unga ska lära sig hur ”rätt” relationer ser ut – och vem som antas vara problemet.
Resultatet är ett samhälle där unga män växer upp med ett inlärt misstänkliggörande riktat mot sig själva. Där de lär sig att deras känslor inte räknas, deras upplevelser inte är legitima, deras sårbarhet inte passar in i berättelsen. Där de förväntas bära kollektiv skuld för andras handlingar, samtidigt som deras egna erfarenheter förminskas eller tystas.
Jonas Andersson
Budskapet är konsekvent, oavsett formuleringar och bildspråk – svartsjuka är ett manligt beteende, kontroll är något män utövar, våld är något män står för. Tjejer är i bästa fall passiva mottagare, i värsta fall helt osynliga aktörer.
Det är inte information, utan ideologisk fostran.
I den verkliga världen ser det ofta precis tvärtom ut. Män som får sina telefoner genomsökta. Män som ifrågasätts för varje social kontakt. Män som anklagas för otrohet utan grund. Män som isoleras från vänner och familj genom skuld, misstänkliggörande och känslomässig utpressning. Män som får höra att de är kalla, farliga, potentiellt våldsamma – bara genom sitt kön.
LÄS ÄVEN: INTERVJU: Tinder-dejt slutade i 54 månaders fängelse och nästan en miljon i skadestånd – utan bevis
Det är nästan komiskt hur systematiskt detta förnekas. När kvinnor rapporterar utsatthet tolkas det som strukturell sanning. När män gör det betraktas det som undantag, missförstånd eller självförvållat. När kvinnor utövar våld kallas det ofta konflikter, gräl, affekt. När män gör det är det patriarkal aggression.
Jag är inte svartsjuk. Jag har aldrig varit det. Och jag är långt ifrån ensam. Men i den svenska offentligheten existerar jag knappt.
Jonas Andersson
Resultatet är ett samhälle där unga män växer upp med ett inlärt misstänkliggörande riktat mot sig själva. Där de lär sig att deras känslor inte räknas, deras upplevelser inte är legitima, deras sårbarhet inte passar in i berättelsen. Där de förväntas bära kollektiv skuld för andras handlingar, samtidigt som deras egna erfarenheter förminskas eller tystas.
Det är inte jämställdhet. Och jag menar bestämt att det aldrig har handlat om jämställdhet.
Jag har också skrivit en rad artiklar i Samnytt om hur unga män i dag döms till mångåriga fängelsestraff för påstådda sexualbrott, ofta på extremt svaga bevis eller enbart på målsägandens berättelse. I många av dessa fall saknas både teknisk bevisning, vittnen och rimliga indicier, men ändå räcker det för att krossa liv, karriärer och framtid.
LÄS ÄVEN: Nätverket Mannaminne leder protesterna mot rättsstatens sammanbrott
Rättssäkerheten har i praktiken avskaffats under ett politiskt och medialt tryck att alltid ”tro på kvinnans berättelse” – oavsett om den går att styrka eller inte. Det är ett haveri utan motstycke i svensk rättshistoria.
Att inte existera som man
Och det är exakt samma mekanism som i debatten om våld i nära relationer. Statistiken presenteras alltid på ett sätt som bekräftar den förutbestämda bilden. Frågar man vem som känner sig utsatt får man ett svar. Frågar man vem som faktiskt utövat våld får man ett annat. Frågar man vem som får stöd, resurser och skydd får man ett tredje. Mäns utsatthet filtreras bort i varje led.
LÄS ÄVEN: Det förbjudna genusperspektivet: Därför stoppades föreningen
Det finns i Sverige hundratusentals unga män som varit utsatta för våld i relationer. Psykiskt, emotionellt, ibland fysiskt. Men det finns nästan inga skyddsnät för dem.
Inga kvinnojourer för män i praktiken. Inga kampanjer som utgår från deras perspektiv. Inga politiska program som erkänner deras situation utan att först relativisera den.
LÄs ÄVEN: Rättsskandal i tysthet: Unga män våldtäktsdöms utan bevis
I stället får vi en offentlig diskurs där svartsjuka kodas som manligt problem, våld kodas som manligt fenomen och kontroll kodas som patriarkal struktur. Det är inte bara intellektuellt ohederligt. Det är direkt skadligt.
För det skapar en kultur där kvinnor aldrig behöver se sig själva som potentiella förövare, och där män aldrig tillåts se sig själva som legitima offer. Där alla relationella problem reduceras till kön, makt och ideologiska mallar, istället för att förstås som mänskliga, komplexa och ömsesidiga.
LÄS ÄVEN: Mor till våldtäktsdömd son: 4,5 års fängelse och 750 000 i skadestånd – för någons berättelse
Jag är inte svartsjuk. Jag har aldrig varit det. Och jag är långt ifrån ensam. Men i den svenska offentligheten existerar jag knappt.
Jag finns inte i kampanjerna, inte i statistiken, inte i berättelsen. Jag är bara en del av den anonyma gruppen “män” som antas bära ett kollektivt ansvar för ett problem som i verkligheten är långt mer symmetriskt – och långt mer mänskligt – än vad ideologin tillåter.
Det verkligt farliga är inte svartsjukan, även om den är en styggelse. Det verkligt farliga är ett samhälle som vägrar se verkligheten när den inte passar narrativet. Och som därmed offrar både män och kvinnor på samma ideologiska altare.
