LEDARE • Efter valet 2022 var det Sverigedemokraterna som bar det blågula laget på sina axlar – men belöningen uteblev. Jimmie Åkesson fick aldrig frågan att bilda regering och begärde inte att få den, trots att hans parti var störst i konstellationen och det enda som gick framåt medan övriga tre backade. Nu, med opinionssiffror i fritt fall för delar av Tidölaget och ett rödgrönt maktskifte inom mer än synhåll, ekar Åkessons krav på SD i regeringen och sig själv som statsminister retoriskt tomt. Det tåget verkar ha lämnat perrongen.

Valet 2022 var historiskt för Sverigedemokraterna. Med 20,54 procent av rösterna – en ökning med tre procentenheter från valet 2018 – blev man inte bara det största icke-socialistiska partiet, utan också större än Moderaterna (19,10 %), Kristdemokraterna (5,34 %) och Liberalerna (4,61 %). SD landade på 73 mandat i riksdagen, jämfört med Moderaternas 68, KD:s 19 och L:s 16.

Det fanns ett tydligt logiskt utfall: det största partiet och den enda vinnaren i konstellationen borde ha fått chansen att bilda regering och begärt att få den. Men det blev inte Jimmie Åkesson som fick samtalet med talmannen, utan Ulf Kristersson. SD lät sig nöja sig med rollen som stödhjul.

LÄS ÄVEN: Stort folkligt stöd för SD i en framtida regering

Det var sannolikt där och då som Åkesson borde ha dragit en linje i sanden och sagt det han säger nu – att SD “antingen ingår i regering eller går i opposition“. Mycket talar för att det nu kan vara för sent. Även om betydligt fler väljare idag är positiva till SD som ett regelrätt regeringsparti än tidigare, så tror avsevärt färre på en valseger för Tidö.

Vindarna blåser åt andra hållet

Det politiska landskapet har förändrats snabbt. Enligt DN/Ipsos senaste mätning (juni 2025) tror 54 procent av väljarna att Socialdemokraterna kommer att bilda nästa regering. Bara 23 procent tror på en fortsättning för Tidö. Liberalerna har sjunkit till rekordlåga 2 procent och når bara halvvägs upp till riksdagsspärren. Sannolikt har partiet gjort sitt i riksdagssammanhang.

Sverigedemokraterna backar samtidigt till 19 procent, samma som Moderaterna. Det tidigare försprånget har ätits upp. Och Tidöregeringen som helhet har enligt flera opinionsmätningar halkat efter med tvåsiffrig marginal. Väljarnas dom är hård. Analysen om varför är en annan diskussion.

I backspegeln ter sig valet 2022 som SD:s verkliga chans att få inflytande på riktigt, med egna ministerposter och – om reglerna följts – till och med statsministerposten. Den chansen lät man glida ur händerna.

”Nu är det jag som ska bli statsminister” – är det realistiskt?

Åkesson är tydlig: ”Vi har sagt att efter nästa val är vi antingen ett regeringsparti eller ett oppositionsparti.” Så sa han till Sveriges Radio i november 2023, och att dagens Tidö-lösning är en ”kortsiktig” sådan. Han menade att om SD fortsatt är största parti i underlaget 2026, är det självklart att han ska räcka upp handen som regeringsbildare och statsministerkandidat.

Budskapet har återkommande upprepats inför tisdagen när Sverigedemokraterna och Åkesson öppnade året upplaga av Almedalsveckan. Men prognoserna om framtiden ger inte partiet det handlingsutrymmet.

LÄS ÄVEN: Åkesson: Nu är det jag som ska bli statsminister

Det finns ingen garanti att SD ens kommer vara störst i det borgerliga blocket om ett år. Och även om de skulle gå helskinnade ur Tidöexperimentet, finns inget som tyder på att Liberalerna – om de ens klarar spärren – skulle acceptera SD i regeringen. Simona Mohamsson, som nu väntas ta över efter Johan Pehrson, har ännu inte klargjort om hon reviderat sin tidigare hållning i frågan. Men en majoritet av partiets väljare är nu som tidigare emot att SD får ministerposter. Och får L parlamentariskt respass är det i stället ett antal dyrbara procentenheter i sjön för Tidö.

Vad Åkesson säger låter kraftfullt, men kan i praktiken, givet opinionsläget, vara hypotetiskt och realpolitiskt ointressant. Makt och inflytande i politiken är för den som tar chansen när den ges – inte den som försitter den.

Slutstation för Åkesson?

Det är dessutom högst osäkert om Jimmie Åkesson själv är kvar på perrongen när nästa tåg väl kommer. Han har varit partiledare i 20 år – längst av alla nu aktiva – och har en tidigare sjukskrivning för utbrändhet bakom sig relaterad till det tunga partiledaruppdraget. Kommer han orka stå kvar ytterligare en eller två mandatperioder, i väntan på ett nytt läge, när svenska folket åter ledsnat på en rödgrön röras vanstyre av landet?

LÄS ÄVEN: Åkesson partiledaren med näst störst förtroende

Det som talar för är att Åkessons ställning bland väljarna ändå är fortsatt stark. I Demoskops junimätning har han 38 procent i förtroende – före Ulf Kristersson (36) och tvåa efter Magdalena Andersson (44). Bland män, oavsett partisympati, är han etta. Men förtroende är en färskvara. Det är inte säkert att väljarna ser på Åkesson i framtida opposition på samma sätt som nu, med åtminstone en fot i dörren till Rosenbad. Makt attraherar – förlorad makt inte lika mycket. Och det kan också påverka ork och motivation.

En hypotetisk revansch

Det är förstås möjligt att Tidöpartierna gör en dramatisk vändning under det sista året, att opinionen svänger och att SD återtar sin position som dominerande kraft i konstellationen. Men det tarvar något av ett mirakel – och politik handlar om att bli bönhörd på jorden, inte i himlen.

”Hoppet är det sista som överger människan”, lyder ett ordspråk. Och man ska inte ta ut valförlusten i förskott. Men realistiskt ser det dystert ut: de partier som SD behöver för att bilda regering krymper, medan Socialdemokraterna och deras samarbetspartier konsoliderar sig.

För SD själva har man inte samma medvind i opinionen som i förra valet och ett i närtid omskakande nederlag i EU-valet som en minnesbeta om volatiliteten i väljarnas gunst. Innan man efter förra valet slog sina påsar ihop med de borgerliga, profilerade man sig som ett mittenparti och knep mängder med S-röster från LO-kollektivet. Inte alla dessa kan tas för givet vara helt bekväma med partiets högersväng.

När möjligheten var som störst 2022, valde SD att vänta. ”Den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge”, lyder ett annat ordspråk. Om det är sant i något sammanhang, så är det i varje fall inte i politiken. Risken är stor att SD och Åkesson får erfara det när vallokalerna stängt söndagen den 13 september 2026.