24-årige Tsogtbayar Tsedenjav, medborgare i Mongoliet, utlämnas inte till sitt hemland för att ställas inför rätta för den delaktighet i en gruppvåldtäkt han där är misstänkt för. Det har Högsta domstolen i Sverige beslutat.
Enligt mongoliska rättshandlingar våldtog Tsogtbayar tillsammans med två kompisar i juni 2017 en ung kvinna som han tidigare haft en kärleksrelation med. Trion greps men Tsogtbayar lyckades fly landet och tog sig till Sverige. Mongoliets rättsväsende har sedan dess velat få den misstänkte gruppvåldtäktsmannen utlämnad för att ställas inför rätta. Det sätter dock Högsta domstolen i Sverige nu slutgiltigt stopp för.
Hävdar att kompisarnas sex var våldtäkt – hans eget frivilligt
Tsogtbayar har i utlämningsärendet till de svenska myndigheterna hävdat att medan kompisarna med våld tvingade till sig sex av kvinnan ska det sex han själv hade med henne vid samma tillfälle ha varit frivilligt. Han menar att kvinnan bara är arg på honom därför att han inte skyddade henne mot de andra två männen och därför ljuger om att även han ska ha våldtagit henne.
Kvinnans vittnesmål och annan bevisning i målet ger dock enligt den bedömning av fallet som gjorts i Sverige ”betydande stöd” för att Tsogtbayar är skyldig. Ändå får han en fristad här.
Utlämningsärendet har tröskats genom det svenska rättsväsendet ända upp i Högsta domstolen där det slutgiltigt avgjordes på tisdagen. Rätten var dock inte enig. Två av de fem domarna ville gå på riksåklagarens linje och utlämna Tsogtbayar.
Hinder att offrets pappa kanske arbetar inom rättsväsendet
Det HD anser utgör verkställighetshinder är att Tsogtbayar hävdat att kvinnans pappa arbetar inom det mongoliska rättsväsendet och påstås kunna påverka utgången av målet. Han hävdar också att det finns fler rättshandlingar i målet än de Sverige fått ta del av och att det förekommer felaktigheter i de handlingar som skickats.
Vidare påstår Tsogtbayar att han ska han blivit slagen av mongoliska poliser i samband med att han greps och har av sin försvarare fått hjälp med att formulera ett verkställighetshinder i form av att han ”hyser en välgrundad rädsla för att han vid ett eventuellt utlämnande genom tortyr kommer att tvingas erkänna den påstådda gärningen”
”Omänskliga förhållanden” i mongoliska fängelser
Tsogtbayar påstår att han inte skulle få en rättvis rättegång i Mongoliet och att om han fälls skulle få avtjäna ett fängelsestraff ”under omänskliga förhållanden” med risk för att få stryk av andra fångar. Riksåklagaren i Sverige delar inte Tsogtbayars uppfattning om det mongoliska rättsväsendet och menade att det inte skulle stå i strid med Europakonventionen att utlämna honom för lagföring i hemlandet.
HD hävdar dock att det i avsaknad av ett specifikt mellanstatligt avtal om utlämningar mellan Sverige och Mongoliet krävs ett väsentligt starkare bevisläge än annars för att utlämning av en misstänkt brottsling ska kunna ske. I det aktuella fallet menar tre av de fem justitieråden att bevisningen inte fullt ut når upp till den nivån, motsvarande vad som här skulle krävas för en häktning på sannolika skäl.
Att det mongoliska rättsväsendet inte i varje detalj lever upp till svenska krav på hur ett sådant ska vara beskaffat anser de tre HD-ledamöterna också utgöra ett verkställighetshinder för utlämning enligt 9 § andra stycket i utlämningslagen. Därför ska Mongoliets begäran avslås.
Två av fem justitieråd ville utlämna
Två av de tre justitieråden meddelade sig dock skiljaktiga och menar att varken den svenska utlämningslagens bestämmelser eller Europakonventionen hindrar att en utlämning till Mongoliet verkställs. De två anser också att den bevisning i det mongoliska brottmålet som Sverige fått ta del av är så gedigen att den lever upp till de svenska kraven på sannolik skuld.
Vidare menar de två skiljaktiga justitieråden att rättsväsendet i Mongoliet inte företer så allvarliga brister att man allmänt kan hänvisa till sådana som hinder mot utvisning. Det finns enligt de två inte stöd för det i vare sig den svenska utlämningslagen eller Europakonventionen.
Domen kan laddas ned och läsas HÄR.
