LEDARE • En irländsk journalist får sina tillgångar i EU frysta efter ett beslut av unionens utrikesministrar. De anser att han går Kremls ärenden. Men vilken domstol hade prövat ministrarnas belägg bortom deras tro och tyckande mot den grundlagsfästa yttrande- och åsiktsfriheten innan sanktionerna trädde i kraft? Och hur kom vi dithän att politiker som vi har valt också anser sig kunna välja vilka medier vi får ta del av?
”Ingen står över lagen”, förklarade Irlands utrikesminister Helen McEntee när hon fick frågor om varför hennes regering hade ställt sig bakom EU:s sanktioner mot landsmannen och journalisten Chay Bowes. Det är lätt att instämma.
Men den som undrar hur det gick till när Bowes hamnade på sanktionslistan blir knappast klokare av svaret. För mot vilken lag och i vilken domstol har han fått sin sak prövad?
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Den 16 november beslutade EU:s ministerråd att frysa Bowes tillgångar i unionen och belägga honom med reserestriktioner. Även hustruns bankkonton ska ha frusits, trots att hon inte har något med Bowes journalistik att göra.
Paret kan inte betala sina räkningar eller köpa mat och enligt Bowes advokat kan ingen irländsk domstol göra något eftersom besluten är fattade på överstatlig EU-nivå.
Han har rätt att resa hem till Irland men hålls sedan där i landsarrest. Han kan få beslutet prövat av EU:s tribunal, en del av EU-domstolen, men det kan ta flera år och utsikterna att få rätt är ytterst små. Den bakvända ordningsföljden förtjänar att begrundas.
När Bowes får möjlighet att lägga fram sin sak inför en oberoende domstol har ministrarna redan fattat sitt beslut och sanktionerna börjat gälla. Formellt finns möjlighet att få dem interimistiskt hävda tills de har prövats av tribunalen, men i praktiken sker det sällan.

Vilket brott har Bowes begått?
Den som vill invända mot beslutet bör för balansens skull samtidigt även informera sig om vad rådet faktiskt lägger Bowes till last. Han arbetar för den ryska statskontrollerade kanalen RT. Enligt rådets motivering har han också deltagit i informationsoperationer som bedrivits av en organisation grundad av paramilitära Wagnergruppen som tillhandahållit legosoldater till de ryska invasionstrupperna.
Vidare har han återkommande delat material från den ryska påverkansgruppen Storm-1516/Neva Flood som europeiska myndigheter menar sprider desinformation för att misskreditera Ukraina. Det är betydligt mer konkreta anklagelser än att en irländare har skrivit något förgripligt om Ukraina på nätet.
Samtidigt kan inte all kritik och alla påståenden som Bowes uttryckt avfärdas som ”desinformation för att legitimera Rysslands krig mot Ukraina” som motiveringen för att vidta de drakoniska sanktionerna mot honom lyder.
Han är exempelvis långt ifrån ensam om att tala om ett proxykrig mellan Nato och Ryssland. Den beskrivningen använder sig också många av som inte har någon agenda att gå Putins ärenden.
Idag beskriver många geopolitiska analytiker, liksom delar av Trump-administrationen med utrikesminister Marco Rubio i spetsen, konflikten som ett proxykrig mellan Ryssland och Nato.
– Och ärligt talat är det ett proxykrig mellan kärnvapenmakter – USA, som hjälper Ukraina, och Ryssland – och det måste få ett slut. Och ingen har någon aning om, eller någon plan för, hur det ska avslutas, sa Marco Rubio i en intervju och fortsatte:
– Ukrainarnas plan hittills, liksom deras allierade i kongressen och de personer du pratar med i andra länder, är: ”Låt oss bara fortsätta ge dem så mycket de behöver, så länge det behövs.” Det är ingen strategi.
Att kriget i Ukraina kan ses som ett proxykrig är något som även Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson har påpekat. Johnson var dessutom premiärminister vid tidpunkten för Rysslands invasion i februari 2022.
– Låt oss inse det. Vi utkämpar ett proxykrig. Vi utkämpar ett proxykrig men vi ger inte våra ombud möjligheten att göra jobbet. I år efter år har vi låtit dem slåss med ena handen bakbunden, sa Boris Johnson under en intervju.
Inte heller den kritik av vapenexporten till Ukraina som lagts honom till last som pro-rysk är helt utan saklig grund. En av de frågor Bowes tog upp inför FN:s säkerhetsråd i juni 2023 var hur väl västländerna egentligen höll reda på de vapen de skickade till Ukraina.
Han tog till stora ord, men frågan var befogad. Pentagons generalinspektör fann senare att serienummerkontrollerna vid den tiden släpade efter för materiel värd över en miljard dollar. Om några vapen hade hamnat i orätta händer undersökte granskarna aldrig, men i beaktande av den omfattande korruptionen i Ukraina får det besömas som högst sannolikt.
Ryssland bär ansvaret för anfallskriget mot Ukraina. Men vad har Bowes och hans hustrus matpengar med det kriget att göra? Om ministrarna anser att Bowes har deltagit i en rysk påverkansoperation bör de kunna lägga fram beläggen inför en oberoende domstol som i sin tur bör kunna fastställa att Bowes gjort sig skyldig till ett tryckfrihetsbrott.
Och om han befinns skyldig till ett sådant bör han dömas till böter eller fängelse enligt rättsstatliga principer – inte få sin privatekonomi sönderslagen.
Regelbaserad världsordning i smått som i stort
Ryssland pekas ut som det största hotet mot den fria demokratiska världen, mot det man kallar ”den regelbaserade världsordningen”. Det förpliktar till att inte själv bryta mot den, inte bara i det geopolitiska stora, utan också att i det lilla inte agera mot sina egna medborgare som Putin agerar mot sina.
Vad finns annars att försvara oss mot? Annars handlar det bara om subjektiva uppfattningar om vilken repression som ska anses stå i det ondas respektive godas tjänst.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Liberal diktatur är också diktatur
En stat kan pressa en människa till tystnad utan att formellt förbjuda henne att yttra sig. Vi har sett mycket av den varan, inte minst i Sverige, de senaste decennierna.
Och det är inte som tidigare kommunister och fascister som lånar sig till dylikt, utan aktörer som kallar sig liberala demokrater. Hur kan vi kritisera Kreml för sitt agerande mot landets misshagliga journalister om vi agerar på samma sätt mot våra egna?
Samma intresse i Bryssel som i Kreml
Kreml har ett intresse av att få européer att tvivla på värdet av att hjälpa det angripna landet. En regering som har belägg för att Moskva i hemlighet styr en kampanj riktad mot dess medborgare har all anledning att lägga fram vad den vet. Men med betoning på vet.
Att främmande makt verkligen betalat för ett budskap som presenterats som en skribents självständiga slutsats behöver beläggas eller starkt troliggöras bortom att budskapet bara ogillas. Det slarvas mycket med detta sedan 2022. Rysskortet dras i tid och otid som i Pojken och vargen.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Vems regler, vems ordning?
Också Europas regeringar har ett intresse av att vi medborgare ser på kriget på det sätt de vill. De vill ha väljarnas stöd för vapenleveranserna, de ekonomiska åtagandena och sanktionerna mot Ryssland. Det är enorma resurser som man vill få folkets stöd för att spendera på krig där i stället för på välfärd här.
Men när samma regeringar också bestämmer vilka kritiska röster väljarna ska får ta del av, får de ett betänkligt inflytande över granskningen av sin egen politik. Vad sänder det för signaler när man inte tål kritik, inte vill bli granskad, inte litar på den fria åsiktsbildning som är demokratins grundpelare?
Att Putin bär ansvaret för invasionen befriar inte europeiska ledare från att svara för sitt eget omdöme nu, och inte heller under åren före den. Vad lärde de sig av annekteringen av Krim? Bedömde EU och Nato riskerna rätt? Fanns det något väst hade kunnat göra för att avvärja kriget där antalet spillda människoliv nu uppgår till en miljon?
Sådana frågor hör till den utrikespolitiska debatt som väljarna har rätt till. Att svaren eventuellt skulle kunna gynna Kreml är inte skäl nog för att förbjuda frågorna att ställas. Få saker gynnar väl dessutom Putin mer än att vi legitimerar hans repressiva agerande mot misshagliga journalister genom att kopiera det.

Demokratier ska inte förbjuda medier och förfölja journalister
Redan våren 2022, när EU förbjöd distributionen av bland annat RT, fann jag i egenskap av journalist på en tidning som starka krafter ansträngt sig för att försöka tysta, beslutet obehagligt. Varför denna censur, detta omyndighetsförklarande av EU-ländernas medborgare?
Varför skulle vi inte kunna hantera att få se hur rysk stats-tv försökte rättfärdiga invasionen, bilda oss en uppfattning om vilka bilder de ryska tittarna fick och inte fick se? Varför tilläts vi inte gå till källan och förvissa oss om att det våra egna medier refererat från RT verkligen stämde med deras faktiska rapportering? Varför denna rädsla för full transparens? Det är fullt rimliga journalistiska frågor.
LÄS ÄVEN: EU vill styra ditt nyhetsflöde – utvalda medier kan få förtur
Lite större förståelse kan man ha för att EU:s tribunal släckte ned RT France, att man inte vill ha den statligt ryskägda dotterkanalen på europeisk mark pumpa ut stöd för den ryska aggressionen.
Samtidigt har EU hårt kritiserat andra länder som velat begränsa utländska medieaktörers närvaro, exempelvis när Lag och rättvisa (PiS) i Polen 2921 drev igenom den så kallade lex TVN i parlamentet med hänvisning till att utländska mediekoncerner med en fientlig inställning till regeringen hade för stor makt över den polska samhällsdebatten.
Att förbjuda medier är sällan en bra idé. Att förstöra livet för enskilda journalister är en ännu sämre. Den grundläggande frågan är vilket förtroende våra folkvalda bör ha för sina medborgare att fatta egna beslut om vad de vill läsa, se och höra för den fria åsiktsbildningen.
I artikel 11 i EU:s egen rättighetsstadga finns två ord som tycks ha försvunnit i diskussionen om vem som ska få yttra sig. Där skyddas också friheten att ta emot uppgifter och tankar. Den friheten tillhör läsaren. Han eller hon behöver inget förtroende alls för en rysk tv-kanal för att ha ett berättigat intresse av att se dess sändningar. Ibland kan tvärtom misstron vara själva skälet till att göra det.
En fråga till Sveriges regering
År 2022 gällde beslutet vad distributörer fick förmedla till en europeisk publik. Nu gäller det vad en enskild EU-medborgare får göra med sina egna pengar. Bowes är inte en oligark med miljardbelopp som kan användas för ryska intressen. Det är hans hushållsekonomi EU:s ministerråd slår mot.
Båda besluten har fattats med hänvisning till behovet av att försvara europeiska samhällen mot rysk påverkan men mellan dem verkar man ha tillryggalagt en sträcka på ett sluttande plan. Det är rimligt att fråga hur långt våra regeringar ska kunna gå i det försvaret och var gränsen går där boten är värre än soten.
LÄS ÄVEN: Regeringen och Försvarsmakten: ”Det kan bli krig i Sverige”
Den frågan kan med fördel ställas i Stockholm. Sverige satt med vid bordet när Bowes fördes upp på listan. Sverige är inte i krig med Ryssland, inga undantagslagar som åsidosätter yttrande-, åsikts- och tryckfriheten gäller. Vi stöder Ukraina med vapen och pengar. Det ålägger regeringen ett särskilt ansvar att tåla invändningar mot den politik som svenska medborgare är med och betalar för.
En svensk skribent måste vara fri att hävda att Sverige borde upphöra med miljardrullning och vapenstöd till Ukraina och förorda andra politiska och ekonomiska prioriteringar.
Yttrandefriheten behövs inte för att skydda de bekväma åsikterna, utan de obekväma, till och med sådana som kan väcka anstöt hos det stora flertalet. Så länge Sverige inte är i krig med Ryssland står det var och en svensk fritt att tycka vad som helst om kriget, om Putin och Zelenskyj, oavsett vad andra tycker om ens tyckande. Det gäller såväl privatpersonen som skriver på sociala medier, som mediejournalisten och politikern.
Vem mer anser den svenska regeringen att det är rimligt att bortom ius standi och audiatur et altera pars sätta upp på en sanktionslista och beröva sin privatekonomi?
Undertecknad kanske, för att ha skrivit den här ledaren? I beaktande av att jag redan en gång blivit fängslad för olaglig journalistik känns frågan inte alldeles tagen ur luften. Om svar anhålles.

Betrodda att rösta men inte att veta
En grundläggande invändning mot Putins Ryssland är just makthavarnas anspråk på att få avgöra vilka berättelser om kriget som befolkningen kan anförtros. När våra egna politiker begränsar tillgången till samma berättelser från andra hållet vill man få förklarat vad det är som gör det legitimt för ministerrådet och EU-tribunalen i Bryssel att göra det man fördömer Kreml för. Vad är det hos EU-ländernas medborgare och opinionsbildare – demokratins ryggrad – man misstror?
LÄS ÄVEN. Nato-chefen varnar: Europa måste förbereda sig på tredje världskrig
På valdagen ska medborgaren ha omdöme nog att vara med och bestämma vilka som ska styra Sverige och företräda oss i Europa. Vi förväntas sedan den ryska invasionen av Ukraina kunna ta ställning till kriget som sådant och stora beslut om ekonomiskt och militärt stöd, att rusta vårt eget militära försvar och att själva dra ut i krig.
Hur ska vi känna oss trygga och betrodda att göra sådana ställningstaganden när vi slår på datorn på måndagsmorgonen och möts av ett censurerat Internet och nyheter om att journalister som ifrågasätter det ovanifrån påbjudna narrativet görs rättslösa och skinnas inpå bara kroppen?










