Forskaren Ruist underskattar invandringens kostnader

➤ KRÖNIKA  Ekonomen Joakim Ruist fick en hel del uppmärksamhet i våras när han presenterade sin utredning ”Tid för integration”, ESO 2018:3. Det blev en rätt förvirrad debatt, men jag gjorde bedömningen att den levde sitt eget liv och klarar sig väl mig förutan. Nu har den debatten ebbat ut så det kan vara dags att summera vilka lärdomar det finns att dra.

Ruist har många bra synpunkter, men intar en del motsägande positioner. Trots att han vill vara en seriös vetenskapsman och inte en slug politiker så agerar han som en listig, men lite oerfaren politiker. Att tro att man kan presentera höga kostnader för invandringen och komma undan genom att säga ”Sverige har råd” är väldigt optimistiskt.

Men märkligt nog fungerade hans naiva och förvånade attityd till ifrågasättanden. Hans långa tystnader på frågor i en Tv-intervju tolkades som att han var en lite nördig vetenskapsman som inte riktigt brydde sig om de politiska tolkningarna. Men han var nog snarast övertygad om att han positionerat sig så smart att han inte skulle kritiseras.

När det gäller kostnaden per ”flykting” ligger han nära mina och andras skattningar. Centralt är att inte räkna på en kort tids kostnader och sedan slappt anta att invandraren är integrerad.

Ruist räknar med underskott under en lång tid. Ett årligt underskott på 74 000 kr per person blir efter 58 år till 4,3 miljoner (icke-diskonterade). Detta överensstämmer hyggligt med skattning av Norges statistiska centralbyrå på 4,1 miljoner norska kr.

Vad gäller antalet invandrare finns det anledningar att göra andra val än Ruist. Ordet flykting betyder i sak att ha fått uppehållstillstånd, men skillnader mellan ”asyl” och ”skyddsbehövande” eller ”ömmande omständigheter” är mest byråkratiska distinktioner.

Ruist gör därför rätt i att följa en bred definition, men när det gäller anhöriga så väljer han istället en smal byråkratisk definition. Hans skattning är att vågen asylsökande följs av anhöriga motsvarande en tredjedel.

Men de som räknas som ”anhöriga till flyktingar” enligt Migrationsverkets statistik är endast de som kommer när invandraren är under etableringsfasen med statliga pengar. Efter två år anses invandraren inte längre vara flykting utan ”integrerad”, vilket betyder att kommunen tagit över försörjningsbördan.

Anhöriga efter detta skifte kallas nu inte längre ”anhöriga till flyktingar” utan ”anhöriga”. Migrationsverket skattning är att anhöriga till flyktingar i realiteten är minst lika många som själva flyktinggruppen.

Ruist får antalet flyktingar inklusive anhöriga till totalt 830 000 efter 2017 års invandring vilket är en underskattning. Totalt är antalet invandrare i Sverige 1,9 miljoner utlandsfödda, 0,6 miljoner svenskfödda med två utlandsfödda föräldrar och 0, 8 miljoner med en utlandsfödd förälder.

Detta blir till 28 procent invandrare om de med en utlandsfödd förälder delas mellan grupperna svenskar och invandrare. Flyktingar inklusive anhöriga, stannar medan studenter och arbetskraftsinvandrare återvänder i större utsträckning. De blir därför en större andel flyktinginvandrare över tid än andelen nya uppehållstillstånd per år.

När det gäller kostnaden exkluderar Ruist alla anhöriga och räknar endast på 5 procent av Sveriges befolkning 2015 och 7 procent 2017. Detta gör att kostnaden blir relativt låg, ca 40 miljarder 2015 motsvarande 1 procent av BNP.

Men jämför vi med invandrarandelen av Sveriges befolkning talar vi om 4-5 gånger fler människor. Kostnaden per person blir rimligtvis då något lägre, men Ruists siffra bör multipliceras med 3 för att ge hela kostnadsbilden. Vid 3 % av BNP så ligger hans skattning av invandringens offentliga kostnader i paritet med min skattning i boken Låsningen på 3,5%.

Min uppfattning är alltså att kostnaden per invandrare är adekvat, men antalet är för lågt. Ruist utökar flyktingbegreppet men minimerar gruppen anhöriga i antal och exkluderar dem ur kostnadsberäkningen.

En serie beslut som kan tyckas spretiga och motsägelsefulla. Hans prognos för statskassan 2018 är 55–60 miljarder back.

Arbetskraftsinvandrarna är en annan kategori än asylinvandringen. Det finns dock många som gör det Migrationsverket kallar ”spårbyte”. Den som kommer hit som arbetskraftsinvandrare söker asyl och den som söker asyl garderar sig med ett arbete om han nekas asyl.

Många arbetskraftsinvandrare arbetar inte utan lever på bidrag. Ett bättre alternativ för Ruist och andra ekonomer är att titta på hela invandrarkollektivet från den tredje världen. FN:s nya policyförslag för migration särskiljer inte mellan politisk och ekonomisk migration.

Ruist förstår att hans siffror irriterar många invandringsentusiaster så han söker mildra reaktionerna genom att visa upp en positiv attityd. Genom att lansera ett förslag med ”extra-invandring” söker han visa den välvillighet som entusiasterna kräver.

Hans hypotetiska förslag är att EU skulle ta in hela gruppen UNHCR-flyktingar på 11,5 miljoner till Europa och fördela dem enligt befolkningsandel, vilket motsvarar 2,3 % av varje lands befolkning. Sverige skulle enligt den kalkylen ta emot 230 000 extra flyktingar och extrakostnaden skulle bli 0,5 procent av BNP per år, omkring 20 miljarder. Men det är en kostnad per år så om man räknar på livstidskostnad på denna extra invandring så blir det över 25 % av ett års BNP.

Inför den kalkylen är det nog många invandringsentusiaster som misstänker att Ruist är en slug person som taktiskt lägger fram ett avskräckande förslag. Ett förhållande som många noterat är att positiva attityder till invandring drastiskt ökar möjligheterna att få presentera sina siffror i offentligheten.

Även vi invandringskritiker har skäl att vara lite misstänksamma mot Ruist. Om man primärt vill hjälpa människor i nöd så ställs man inför vissa krav på rationalitet för sina förslag.

Olika personer kommer fram till lite olika siffror, men skillnaden mellan de två huvudalternativen, ”hjälp här” eller ”hjälp där”, är så stor att migrantimport faller som alternativ.

Den hyllade Rosling påtalade denna orimlighet i ett frälsningsmöte i Globen 2015, men det budskapet valde publiken att inte höra utan applåderade som om Rosling påstått motsatsen. Enligt Rosling kostade ”hjälp här” för en person lika mycket som ”hjälp där” för 20 personer.

Svårt att välja? Politikern Ruist må vara slipad och säga det många vill höra, men ekonomen Ruist bör se problem med att lägga fram ett irrationellt förslag.

En experts råd till vad som bör göras är intressanta om de bygger vidare på hans expertkunskaper, men om det bara är lösa värderingar så tillför de ingenting. Det deskriptiva är alltid av intresse för det normativa; hur världen ser ut och fungerar är alltid viktigt för frågan ”vad bör man göra?”.

Hur människor normativt anser det borde vara påverkar däremot verkligheten föga. Många idealdrivna åtgärder visar sig dessvärre var destruktiva. En misslyckad invandringspolitik bör därför inte kompletteras med fler likartade dumheter utan utsättas för en systematisk kritik.

Men med den skeva medielogik som råder i Sverige kan dock vissa normativt konventionella uttalanden krävas för att få presentera avvikelser från etablissemangets narrativ i offentligheten. Den möjligheten uppväger de nackdelar som också följer av Ruists normativa funderingar och motstridiga resonemang.

I ett konsensussamhälle är inte bara stringent kritik välkommen, utan också andra kätterska åsikter som går emot rådande tabun.