Från början var det tänkt att det nya badhuset i Kiruna skulle kosta 360 miljoner kronor. I dagsläget närmar sig kostnaden ytterligare 1 000 miljoner – 1,4 miljarder kronor totalt och på kontot finns bara nio miljoner kvar.
I Kiruna fylls inte kassan på efter verkligt behov utan baserat på hur snabbt pengarna bränts historiskt – som om projektet vore en bankomat för byggbolag, noterar Slöseriombudsmannen.
Nyligen avslöjades att kommunens styrning av badhuset i praktiken skett på historisk snittfakturering, ungefär 20-25 miljoner kronor i månaden, snarare än verkligt behov och resultat.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: S-kommun slösar hundratals miljoner på badhus – nu får skolbarnen ingen mjölk
Bara sedan 2023 har ytterligare 660 miljoner tillförts bygget. Pengarna har dock inte fördelats på konkreta entreprenader med tydliga mål utan lagts i en “ofördelad budget”, även känd som ”slaskpost”. Detta medför att kontroll, uppföljning och ansvarsutkrävande försvinner. Ytterligare en konsekvens blir att kommunen i praktiken inte kostnadsstyr vare sig entreprenörer eller leverantörer.
Enligt en källa är det den som fakturerar snabbast som får betalt. Entreprenörer på löpande räkning får genom upplägget svaga incitament att färdigställa sina åtaganden, något som varit tydligt sett till resultaten hittills.
Vaskning av skattepengar
Officiellt heter det att merkostnaderna beror på fel i projektet relaterat till saker som el, vattenrening och ventilation men mönstret i besluten är att pengarna tagit slut och att man fyller på för att matcha den historiska förbränningstakten till nästa förskjutna slutdatum.
”Det är inte budgetering, utan vaskning av skattebetalarnas pengar”, konstaterar Slöseriombudsmannen.
Besparingar på barn och äldre
Medan miljonerna flödar befinner sig Kiruna i en ekonomisk kris och är en av de högst belånade kommunerna i landet. Låneskulden ligger i dagsläget på tre miljarder kronor, motsvarande över 130 000 kronor per invånare.
Då badhuset tycks anses vara så pass viktigt har man i stället sparat in på saker som hjärtstartare, mjölk till skolbarnen och efterrätter på äldreboenden. Periodvis har det ekonomiska läget varit så pass ansträngt att kommunen lånat pengar till personalens löner.
Slöseriombudsman Philip Syrén sammanfattar:
Ingen kommun har råd med projektstyrning på känsla, men allra minst den som ständigt skriker efter statligt stöd. Skattebetalare bör kräva samma sak som de kräver av hantverkaren: kostnad mot prestation, delbetalning mot delresultat, tydlig ansvarsfördelning och pengarna tillbaka om något går fel.
LÄS ÄVEN: Notan för badhus över en miljard
