Kriminalvårdare berättar om situationen på häkten: ”Vi böjer oss för ondskan”

Efter Samhällsnytts artikel om att hela 80% av intagna i schweiziska fängelser mellan åren 1988 och 2017 hade utländsk bakgrund hörde en före detta kriminalvårdare av sig. Inledningsvis ville mannen påpeka att andelen brottslingar med utländsk bakgrund ligger på ungefär samma nivå i Sverige – men det blev en längre intervju med personliga betraktelser om situationen inom Kriminalvården inifrån.

Mannen började jobba på ett häkte i en svensk storstad år 2001 som kriminalvårdare och slutade ifjol.

– Jag har själv reagerat på antalet intagna med utländsk bakgrund. Jag skulle vilja påstå att vi nog har samma andel utlänningar i våra fängelser som Schweiz. Siffran 80-85% har stått sig från start – sedan jag börjat arbeta. Det finns egentligen ingen officiell statistik om detta, men man ser ju den etniska sammansättningen på häkten. Jag tror inte att folk är medvetna att det är så hög andel med utländsk bakgrund.

Så Kriminalvården för ingen statistik över de intagnas ursprung och bakgrund?

– Nej, absolut inte. Det hade sett dåligt ut om det kom ut att det var 80% konstant med utländsk bakgrund. De mörklägger med flit. Jag har inte läst sanningen någonstans.

 Vilka nationaliteter handlar det mest om?

– Det är främst folk från Mellanöstern och Nordafrika. Brott varierar från narkotikalangning, försäljning och smuggling av narkotika till mord, våldsbrott, och våldtäkter. De allvarligaste våldsbrotten stod Mellanöstern för – skjutningar, våldtäkter, rån och personrån.

– När det gäller svenskar kan det också vara mord någon gång faktiskt. Sedan är det mycket narkotikabrott. Jag tror det dominerar. Och ja, en del pedofiler.

Hur farligt var det att jobba där?

– Det var många incidenter på häktet. Vårt häkte hade den högsta säkerhetsklassningen. Vi hade en särskild avdelning för farliga brottslingar, och där händer det någonting dagligen. De skadar sig själva för att komma till ett sjukhus, slåss, drar med tv-apparater, slår dem i väggen osv..

Har något hänt dig personligen?

– Ja, absolut. En gång fick jag nästan ett askfat i mitt huvud. Förr i tiden fick de röka i sina celler och de hade ganska stora askfat. En av dem tog den och kastade mot huvudet på mig helt utan förvarning. Det flög nära men träffade inte. Det kan hända vem som helst när som helst. Det är många som har suttit där i ett, ibland två år instängda så då kan man bli lite tokig. Så sådant kan hända.

Det går mycket rykten i samhället om att de intagna på häkten och anstalter exempelvis har lyxig mat och det ställs i relation till äldre på äldreboenden som t.o.m. får ransonering på kaffe. Hur var din upplevelse när det gäller den delen?

– Ja, de får jättegod mat, ypperligt! Tre gånger om dagen. Man får ta andra portioner hur mycket man vill. När vi serverar mat måste vi alltid fråga om de vill ha mer. Numera serveras inte fläskkött överhuvudtaget, utan allt ska vara konstruerat enligt islamiska halalregler. Vi är mer deras tjänare än vakter. Vad pensionärer får för mat kan jag inte säga. Men generellt är det inte klokt om man jämför med hur vi handskas med de intagna på häktet.

– Vi hade också en specialavdelning för ungdomar eftersom de kom många i 15-, 16-, 17-årsåldern. Där har de mer underhållning. Vi har personal som går in och spelar bordsspel med dem, spelskärm, aktiverar dem, pratar med dem så att de inte ska känna ensamma.

Tycker du att det är rimligt när det handlar om personer misstänkta för grova våldsbrott?

– Nej, jag tycker det är helt fel att det ska daltas med dem. Det har inte ett dugg att göra med att rehabilitera eller reintegrera dem på något sätt.

Det finns statistik som visar att återfallsfrekvensen (antalet personer som begår brott igen efter frigivning) är samma i USA och i Sverige – trots att i Sverige har vi ett mångdubbelt dyrare system som inriktar sig just på rehabilitering och återintegrering av brottslingar. Är det samhällsekonomiskt effektivt att upprätthålla den höga svenska standarden i fängelser?

– Nej, det är inte kostnadseffektivt. Det borde läggas mer på äldrevården. Det här är helt vansinnigt egentligen. Brottslingarna växer i auktoritet när de får en fängelsedom samtidigt som det inte är särskilt tungt att sitta av sin tid i Sverige – det är så kulturen är i vissa kretsar. Och är man ungdom så kan man göra hur mycket man vill på grund av alla ungdomsrabatter och speciella regler för ungdomar. De har en gräddfil i rättssystemet, kan man säga.

Hur ser en häktescell ut?

– De allra flesta intagna har en tv – förutom de med restriktioner. De som är iblandade i stora mål som det kommer att rapporteras om i medier har restriktioner – de kan inte läsa tidningar, titta på tv och kommunicera med någon annan förutom sin advokat, polisen och oss. Sedan har varje cell en toalett inne, en stol, en säng, ett skrivbord. De som tycker om att skriva kan begära om att få en dator utan uppkoppling, men det är inte många som vill det. Om man missköter sig kan man bli placerad i en isoleringscell som straff. Där finns det bara en madrass.

FNs kommitté mot tortyr har upprepade gånger kritiserat Sverige för alltför långa häktningstider. Är den kritiken berättigad?

– Att de ska sitta på ett häkte utan rättegång i två år är ganska ovanligt skulle jag säga. Den genomsnittliga tiden är två-tre månader. Det finns ju också en anledning till att de sitter där. Men i enstaka fall kan det ta en extralång tid. Jag minns ett fall med en man som satt häktad i tre år tills han fick rättegång. Det var någon våldtäktsman.

Hur ser du på framtiden i Sverige utifrån dina erfarenheter som kriminalvårdare?

– Jag kan inte se någon ljusning någonstans överhuvudtaget. Jag känner en del poliser och de säger samma sak: det är kört. Polisen har bakbundna händer. De kan inte göra vad de behöver göra. Jag tror att det kommer från regeringen. Poliserna får bara gå så långt att ett minimistandard på rättstillämpningen upprätthålls.

Vad krävs för att vända situationen?

– En ny regering helt enkelt. Och tuffare tag. Vi böjer oss för ondskan och premierar den. Det ska vara tvärtom.

Samhällsnytt har varit i kontakt med Kriminalvårdens presschef Kristina Granqvist som i ett mejl bekräftar att myndigheten inte för statistik över de intagnas etniska bakgrund:

“Ursprung är ett oklart begrepp, och till detta har myndigheten inte lagrum,” skrev hon.

Kriminalvårdarens namn och arbetsort är anonymiserade på den intervjuades begäran, men Samhällsnytt känner till personens verkliga namn och andra detaljer.

Tycker du att den här artikeln var intressant? Glöm då inte att stödja Samhällsnytt med en månatlig donation! Klicka här för att se hur du kan bidra!