En debattartikel har väckt viss uppmärksamhet. Johanna Norberg, vd för Danske Bank Sverige, anser att det viktigaste för en bankchef och andra företagsledare är vad personen har mellan benen och att tvångslagar därför bör införas som reglerar detta. Alla håller inte med.

Män och kvinnor är olika. Färre kvinnor än män är beredda att offra allt annat för att nå de absolut högsta positionerna i näringslivet. För många kvinnor är sådana jobb inte ens attraktiva.

Att kvinnor prioriterar annorlunda än män och därför i ett snävt rättvisetänkande med pengar som måttstock framstår som underprivilegierade eller rentav förtryckta i patriarkala strukturer är något som man i vissa politiska läger har svårt att förlika sig med.

Mindre individuell frihet, mer statligt tvång

En av dem är Johanna Norberg, vd för Danske Bank Sverige. Hon tar nu till orda mot den frihetlighet som kännetecknar det svenska samhället och vill se mer av tvångslagstiftning. Män och kvinnor ska inte tillåtas fritt välja liv och karriär. Och företag, även de allra minsta, bör inte få anställa den person de anser bäst meriterad för jobbet. I stället ska personens kön avgöra, skriver hon.

Om utfallet inte är exakt lika råder ingen jämställdhet, är Norbergs utgångspunkt. En mer frihetligt demokratisk hållning är i stället att det är lika förutsättningar som är måttstocken och att om sådana råder får man acceptera att män och kvinnor gör olika livsval och att utfallet därför inte överallt blir 50-50 i könsfördelning.

Jämställdhet detsamma som affärsnytta

Norberg hävdar i sin debattartikel i Dagens Nyheter att “det är sedan länge klarlagt att en jämställd styrelse och jämställda ledningsgrupper gynnar ett företags utveckling och konkurrenskraft” men anger inga källor för påståendet. En mer etablerad uppfattning är att företag när de får bestämma själva väljer medarbetare utifrån vad som gynnar deras konkurrenskraft. Att företagen medvetet skulle välja att försämra sin konkurrenskraft genom att rekrytera utifrån en misogyn kvinnosyn, anses vara en feministisk konspirationsteori.

Men enligt Norberg är det inte bara ett rättviseproblem utan också ett affärsnytteproblem att att “bara” drygt 36 procent av de som sitter i de stora börsnoterade företagens bolagsstyrelser är kvinnor och “endast” drygt var fjärde vd för ett sådant företag har trosor i stället för kalsonger.

Detta är enligt Danske Banks Sveriges kvinnliga vd så alarmerande att, för att de svenska företagen inte på bred front ska gå under av bristande könsrelaterad affärsnytta, nu statliga tvångsåtgärder måste vidtas. Företagen frihet att anställa den person de själva anser bäst lämpad måste enligt Norberg ersättas med tvångskvotering. Det är “den enda vägen” skriver hon.

Ingen ökad affärsnytta där tvång prövats

Norberg framhåller Norge och Island som exempel på länder där det idag råder tvång på att minst 40 procent av styrelseplatserna i börsnoterade företag måste innehas av kvinnor. Att effekten av dessa tvångslagar av uppenbara skäl inneburit att det sitter fler kvinnor i bolagsstyrelserna än som skulle ha hamnat där om företagen fått gå efter personernas meriter i stället för kön, kallar Norberg för “imponerande”.

Samtidigt utelämnar hon det strax tidigare i texten anförda om vilken ökad affärsnytta och ökad konkurrenskraft detta ska ha medfört jämfört med svenska företag som fortfarande får anställa efter eget skön. Några siffror på en sådan effekt kan Norberg inte redovisa, trots att andelen kvinnor på de högsta posterna i norska och isländska storföretag genom tvångskvoteringen “har ökat dramatiskt“.

Problem att överstatligt EU-tvång är hårdare

Norberg kräver nu att Sverige skyndsamt implementerar det förra året klubbade EU-direktiv som föreskriver att medlemsländerna måste göra ingrepp i den fria företagsamheten och inför könskvotering. Problemet enligt Danske Bank Sveriges vd är att direktivet inte är tillräckligt tvingande. Länder som Sverige som anses ligga långt framme på nationellt nivå för att främja jämställdhet behöver inte införa tvingande könskvotering.

Trots dokumenterad förkärlek för politisk klåfingrighet har de svenska politikerna hittills ansett att en tillämpning av EU-direktivet om tvångskvotering skulle utgöra ett alltför totalitärt ingrepp i äganderätten. Man ser gärna en jämnare könsfördelning men menar att det måste åstadkommas på i huvudsak frivillig väg.

Svensk frivillighet en “papperstiger”

Det man gjort i tvångsväg är att ålägga företagen att redogöra för jämställdhetsarbetet i sina hållbarhetsredovisningar och uppdra åt bland annat Finansinspektionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar att hålla ett vakande öga över företagen så att de inte hemfaller åt misogynt självskadebeteende som försämrar affärsnytta och konkurrenskraft.

Det duger inte alls, menar Norberg och kallar det för en “pappers­tiger“. Här krävs hårda nypor med “lagstiftning om kvotering“. Detta eftersom utvecklingen i Sverige är så “dyster“. Inte bara bör Sverige implementera EU-direktivet utan, så som man gjort på andra områden, övertolka det och gå betydligt längre. Även de allra minsta företagen vill Danske Bank Sveriges vd ska omfattas av kvoteringstvång – “det skulle vara en tydlig signal till omvärlden” och “fungera som en förebild för andra länder”, menar hon.

“Inspirerande symbolhandling”

I motsats till hur det blivit i Norge och Island där tvångslagstiftning har införts tror Norberg också att motsvarande inskränkningar i den fria företagsamheten i Sverige skulle “stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft”. Och om inte så är det i varje fall “en symbolisk åtgärd som kan inspirera“.

Danske Bank Sveriges vd tror inte alls att statligt tvång skulle innebära att företagen tvingas anställa personer som de bedömer inte är lika lämpade för jobbet men som har “rätt” kön. Tvånget innebär enligt Norberg i stället att kvinnor “får samma möjligheter” som männen, vilket de underförstått inte anses ha idag. Resonemanget går på tvärs med själva definitionen av åtgärder för lika förutsättningar respektive lika utfall, där kvotering hänförs till den senare kategorin.