DEBATT • För ett tag sedan beordrades jag av en kamrat att lyssna på hans podcast. Podden handlar främst om hur jobbigt det är att vara arbetslös ståuppkomiker, men just det här avsnittet (Jämtin & Gerhardson, avsnitt ”Dekonstruktiv kritik”) halkade in på politik. Min kamrat och hans podpartner började låta som sura gubbar, och ondgjorde sig över folk som kallar sig trans av politiska skäl och hur skattepengar slösas av kommunen.

Detta förvånade mig då jag vet att min kamrat annars är en stereotyp vänsterperson – svältande konstnär som nog tagit en och annan inte helt laglig substans genom åren. Kanske till och med – chockerande tanke! – cannabis. Men mellan suckarna sa han nu sådant som: ”Jag vill inte vara höger, men [kommunbyråkraterna] ger mig inget val,” och ”Jag hatar att det är en högeråsikt att tycka att saker ska vara bra.”  

Jag tyckte att det var roligt att min kamrat drogs högerut mot sin vilja. Eftersom han har humor, halvvettiga åsikter, och en förmåga att känna igen idioti så kommer han aldrig stå ut med sällskapet på vänsterkanten. Och även om han kunde det så skulle aldrig de stå ut med honom.  

Vi tror gärna att vår plats i politiken bestäms av våra åsikter, men det är bara halva sanningen. Istället bestäms vår plats av våra åsikter relativt till alla andras åsikter. Att vara vänster eller höger är lägesbeskrivningar. Man är höger eller vänster jämfört med något annat, på samma sätt som man är ovanför, under, nära, eller långtifrån. Det är fullt möjligt att stå på den ena sidan av den politiska frontlinjen, men sedan hamna på den andra om fronten skulle flytta på sig. Detta utan att man själv rört sig en tum.  

Detta har hänt många gånger i historien, både för individer och för hela rörelser. Den moderna splittringen mellan höger och vänster brukar dateras till den franska revolutionen. Då fick de två falangerna sina namn utifrån var de satt i generalförsamlingen. Men mycket har hänt sedan dess. Få vänstermänniskor vill nu giljotinera kungen, och få högermänniskor kämpar för altaret, svärdet, och kronan.

Listan på åsikter som bytt sida är lång. Vänstern har vid olika tidpunkter varit frihandlare och nationalister, och på det sena artonhundratalet lade högerpartier grunden för välfärdsstaten. Det är svår att hitta någon åsikt som aldrig varit annat än höger eller aldrig annat än vänster.

I dagens Sverige syns detta sidbyte tydligast när det gäller Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna klassas som ett högerparti, ofta till och med som högerextremt. Detta trots att partiet när det gäller den ekonomiska politiken och synen på statens inflytande ligger klart till vänster. Sverigedemokraterna framställer sig med viss rätt som Socialdemokraternas arvtagare och folkhemmets försvarare.

Att Sverigedemokraterna ändå klassas som höger är deras invandringsmotstånd. (Invandringsmotståndet har också bytt hemvist ett antal gånger – under 60- och 70-talen var vänsterns och fackförbundens invandringsmotstånd starkt, och rester av detta levde kvar in på Göran Persons tid). Sverigedemokraterna är alltså främst höger för att de är i konflikt med partier som är vänster.

De är inte nödvändigtvis höger på grund av sina åsikter, utan på grund av andras åsikter. Om invandringsmotstånd återigen skulle bli en vänsteråsikt eller en åsikt som anammas av båda blocken skulle Sverigedemokraternas mycket väl kunna räknas som ett vänsterparti. Det är knappast en slump att Sverigedemokraterna har tagit flest röster från Socialdemokraterna.

Min kamrat är alltså inte ensam om att ha tvingats byta sida de senaste åren. Partierna har ändrat sig mer än många väljare. Resultatet är att väljare som behåller sina åsikter behövt söka nya partier för att hitta representanter. Om man envist försöker stå kvar kan man mycket väl vakna en morgon och finna att ens partifränder bannlyst en som kättare.

Jakob Sjölander