➤ KRÖNIKA På torsdagen kunde Samhällsnytt som första media berätta att Sverigedemokraternas valberedning beslutat att inte ta med Kent Ekeroth på sitt förslag till riksdagslista inför valet i höst. Bland SD:s kärnväljare är ilskan och besvikelsen stor. Inom vänstern står glädjen däremot högt i tak – inte bara har man lyckats få bort en av sina mest profilerade politiska motståndare inför en viktig valrörelse, man lyckades även få SD själva att göra jobbet.

Vänsterextremisten Elias Sahlin och hans likasinnade entourage från kön utanför nattklubben Solidaritet 24 i Stockholm i november 2016 kan idag inte bry sin mindre om att Sahlin förlorade målet mot Kent Ekeroth om ringa misshandel i domstolen. Man vann striden ändå. Det primära syftet med att polisanmäla Ekeroth var aldrig att få upprättelse för en örfil, det var i stället att neutralisera en profilerad politisk motståndare. Och det ser man nu ut att ha lyckats med.

Ekeroth har under de gånga två mandatperioderna varit en av sitt partis och sannolikt hela riksdagens hårdast arbetande ledamöter. Detta samtidigt som ett flertal invalda SD-riksdagsledamöter visat sig inte hålla måttet överhuvudtaget eller mest fungerat som stolsvärmare i plenisalen.

Ekeroths fråga i samband med beskedet om att han petas från riksdagslistan är befogad – menar valberedningen att de 73 personer som man ämnar sätta upp på riksdagslistan har ett större stöd bland väljarna och är mer kompetenta att göra ett bra jobb i riksdagen än Kent Ekeroth? Den frågan tycker jag valberedningen har en skyldighet att besvara.

För kärnväljarna har Ekeroth varit garanten för att partiet inte komprometteras och korrumperas av den inometablissemangsliga stugvärmen och urvattnas till en blek skugga av den starka och utmanande politiska kraft man var före riksdagsinträdet. Detta samtidigt som oroväckande fisljummet liberala utspel kommit från andra inom partiet.

Det handlar om servila vädjanden om samverkan med Moderaterna, som under epoken Reinfeldt – där för övrigt också den nuvarande partiledaren Ulf Kristersson hade en framskjuten roll – tillfogade Sverige mer skada på kortare tid än vad någon annan regering lyckats med. Och bara för några dagar sedan svävade självaste partiledaren Jimmie Åkesson på målet och sa att man kanske inte bör förbjuda kvinnoförtryckande muslimska attribut som burka och niqab trots allt.

En olycka kommer sällan ensam, heter det. Nu befarar många att den aviserade petningen av Ekeroth bara är den första i raden av kontroversialiteter relaterade till riksdagslistan. Hur blir det exempelvis med den värdekonservative Björn Söder – kommer han att finnas med? Det har en längre tid förmedlats ett intryck av att han är ute i kylan, talmansuppdraget till trots.

Hur många av innevarande mandatperiods stolsvärmare kommer att ges förnyat förtroende? Och vilken profil blir det på riksdagslistans nya namn – stridbara profiler eller intetsägande harmlösingar som inte riskerar partiledningens, som det emellanåt förefaller, ambitioner att bli accepterad som det åttonde bladet i den nuvarande sjuklövern?

En efterlängtad present har SD:s valberedning redan gett vänstern och liberalerna genom att tillmötesgå deras krav på att peta Kent Ekeroth. Det i stället för att genomskåda och vägra låta sig styras av den välregisserade aktion som haft just detta syfte, att underminera och splittra SD som politisk motståndare. Hur många fler presenter av det slaget blir det innan den 9 september?

En sida har startats på Facebook under namnet ‘Stöd Kent Ekeroth till en plats på riksdagslistan 2018’. Ni hittar den HÄR.