➤ KRÖNIKA Sverige anses vara världens mest sekulariserade land. Vi har ersatt kristendomen med en ganska godtycklig, politiskt styrd godhetsnorm. Svenska kyrkan tycker sig idag ha mer gemensamt med troende muslimer än med icketroende svenskar. Alltfler lämnar nu i besvikelse denna, tidigare svenska gemenskap.

I dessa yttersta dagar efterlyser nu dock alltfler svenskar en ickereligiös återgång till den på kristendomen byggda samhällsordningen. Det förklarar Kd:s snabba opinionsuppgång. Nu när islam är världens snabbast växande religion – på väg att ta över Sverige och världen och på allvar hotar vårt med möda byggda välfärdssamhälle.

Muslimer tycker däremot med stolthet att de är mer värda än andra. De lider inte av skuldkomplex för denna övertygelse. De skäms inte för sin kultur, sin historia eller för att de sätter familjen, klanen och de egna först. De har inte som vi dåligt samvete för tidigare generationers slavhandel, kolonisering och rasism.

För dem är religionen och staten detsamma och brott bestraffas enligt Koranens hårda, oföränderliga villkor. Det vi kallar humanism ser de som svaghet. Vår eftergivenhet ser de som ren dumhet och bekräftelse på deras suveränitet.

Genom sträng religiös uppfostran av sina barn, koranstudier, böner tre gånger om dagen, samlande fredagsbön, pilgrimsfärder och rigorös efterlevnad av Koranens detaljerade regler stärker de ständigt sin tro och övertygelse om att de är bättre än vi osäkra, självkritiska, konflikträdda, otrogna gudsförnekare. De tror på Paradiset och är beredda att gå i döden för den tron.

Vår kritik mot att de fortfarande i nutid okritiskt och bokstavligt följer sin uråldriga tro är meningslös. Tron kan försätta berg. Politik och vetenskap biter inte på sådan övertygelse. Enligt naturlagens orättvisa rättvisa vinner i längden den starke alltid över den svage. Vår kultur kommer obönhörligt att gå mot förintelsen genom ofattbar självdestruktion och brist på försvar mot den islamska övermakten. Så som muslimerna trosvisst förutspår.

På kort tid har närmare en miljon muslimer kommit till Sverige. De ockuperar hela bostadsområden och snart hela orter. Där bygger de moskéer, inför egna lagar, lever i sin kultur med sin klädsel, sin mat, sitt språk, sina skolor, sina helger, sina organisationer och värderingar. Stödda av generösa svenska bidrag och förmåner och ekonomisk hjälp från sina hemländer.

Svenska kyrkor står tomma medan moskéerna är överfulla. De utnyttjar vår religionsfrihet, men den finns inte i deras hemländer. Att ljuga för eller att dräpa en otrogen kan i deras värld vara en i deras guds ögon behaglig gärning. Kampen förs alltså inte enligt samma regelbok – vi är bakbundna av vår naiva godhetsnorm, islamisterna kan obehindrat svinga med blanka vapen. De är gudtrogna – vi är godtrogna. De belönas rikligt i Paradiset för sin kamp mot oss otrogna – vi förföljs som islamofober om vi sätter oss till motvärn.

Det svenska samhället styrs alltmer av mjuka kvinnor – deras samhälle av hårda män. Deras bergfasta tro förbjuder dem att tro på vår kultur eller övergå till vår otro. Vår övertygelse om jämlikhet mellan könen står i skarp strid med deras fasta tro på patriarkatet. Vår fria sexualsyn är enligt deras tro en ogudaktig styggelse. Förbindelser utanför äktenskapet är enligt deras tro och hederskultur en dödssynd.

Homosexualitet är enligt deras tro brottslig. Nakenhet, utmanande klädsel och pornografi är förbjudna i deras kultur. Arrangerade tvångsäktenskap och barnbrudar är däremot det normala för dem. Enligt deras tro är alkohol förbjudet – liksom griskött och icke halalslaktat annat kött. Att avbilda Profeten är en svår synd.

Muslimerna har kvar sin gamla karta över huvudvägarna på livets resa. Den upptrampade, trygga vägen med farorna utmärkta, betrodda reseguider och slutmålet klart angivet. Vi får försöka orientera oss i blindo längs obildade politikers slingrande obanade stigar och återvändsgränder där alla varningsskyltar är nedtagna, vägvisarna misstrodda och målet för resan okänt. Gud hjälpe oss ledarlösa, söndrade undermänniskor!