Sverige närmar sig den tipping point varifrån ingen återvändo är möjlig

LEDARE • För ett halvår sedan ställde jag i ett ledarstick frågan om de borgerliga regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna som stödhjul håller på att schabbla bort det utlovade migrations- och kriminalpolitiska paradigmskiftet. Sex månader senare med rekord i gängkriminella bombdåd och skjutningar behöver frågan ställas på nytt. Samtidigt är invandrarvåldet bara toppen av ett isberg. Än så länge går Sverige att rädda, men det kräver större mod och handlingskraft än dagens och bättre insikt om att folkutbytet är roten till det onda.

För en knapp månad sedan berömde sig Polismyndigheten sig själv för väl utfört arbete i samband med att man redovisade statistik över det gångna årets gängkriminella döds-/skadeskjutningar och bombdåd. Siffrorna var något lägre jämfört med rekordåren dessförinnan men fortfarande på mycket höga nivåer i ett såväl svenskt som internationellt perspektiv.

Innan årets första månad lagts till handlingarna är budskapet från samma myndighet ett helt annat. Facit så här långt är ett bombdåd om dagen i snitt och tisdagen den 28 januari blev ett extra dystert dygn med inte mindre än fem bombdåd och dessutom en dödsskjutning. I skrivande stund och bara ett dygn senare kan ytterligare en dödsskjutning adderas där gärningsmannen efter dådet dessutom försökt skjuta ihjäl utryckande poliser.

Låtsas inte om att problemen är invandringsrelaterade

På en hastigt sammankallad pressträff på onsdagen berättade biträdande regionpolischef i Stockholm, Tobias Bergkvist för den församlade pressen, i händelse av att detta gått någon förbi, att ”kopplingen till kriminella nätverk är väldigt tydlig – det är i de här sammanhangen som alla de här brotten begås”. Intill stående Hampus Nygårds, biträdande chef på Nationella operativa enheten (Noa), nickade instämmande.

Vad i vanlig ordning ingen av de tvenne polischeferna nämnde var att de kriminella nätverk där brotten begås till 99,99 procent befolkas av personer med utomvästlig asylrelaterad invandrarbakgrund, oftast i andra eller till och med tredje generation. Det går inte att rå på problemet om man fortsatt sopar under mattan att det är i det närmaste helt har invandrings- och integrationspolitiska orsaker.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Tidöregeringen – släpp loss SD så löser ni gängvåldet”

På liknande sätt låter det från regeringen med justitieminister Gunnar Strömmer (M) i spetsen, nu senast på ett lika hastigt som polisens pressträff sammankallat krismöte med de övriga aktörerna i “rådet mot organiserad brottslighet”. Den grovt våldsamma gängkriminaliteten framställs som vore det ett svenskt problem trots att svenskar lyser närmast helt med sin frånvaro i dessa miljöer.

Att det av Tidöpartierna i regeringsunderlaget utlovade ”paradigmskiftet” kommunicerats vara såväl kriminal- som migrationspolitiskt, signalerar att man förstått att de två politikområdena i det nya mångkulturella Sverige är intimt och oupplösligt sammankopplade med varandra. Men tvivlet infinner sig när man synar realpolitiken i sömmarna och upptäcker att den inte mer än marginellt återspeglar en sådan insikt.

Fortsatt massinvandring under Tidöregeringen

Invandringen till Sverige ligger kvar på exceptionellt höga nivåer, i storleksordningen 100 000 uppehållstillstånd om året, de allra flesta till personer från geografiskt och kulturellt avlägsna länder. Sverige var också med paradigmskiftesregeringen vid rodret förra året det land i Europa som frikostigast av alla delat ut medborgarskap. Under den tid man haft makten har i storleksordningen 150 000 migranter förvandlats till svenskar – på papperet.

Även här dominerar länder som Syrien. Somalia, Afghanistan, Eritrea och en rad andra nationer med u-landsstatus. Något ”kompetensregn” som statsmedia kallat invandringen för är det inte, och utöver den mycket låga utbildningsnivån som gör de flesta oanställbara på svensk arbetsmarknad och därmed en försörjningsbörda för de svenska skattebetalarna, har ”magic dirt”-hypotesen falsifierats. Ni vet den om att man uppfylls av vårt samhälles demokratiska, frihetsliga och jämställda värderingar så snart man sätter foten på svenskt territorium eller i varje fall när man åkt tunnelbana här.

LÄS ÄVEN: Statsministern efter krismötet: “Vi har inte kontroll på gängkrigen”

Det stora flertalet migranter lever i områden som med tiden etnifierats och endast geografiskt och juridiskt tillhör Sverige. Inte många spår av det blågula finns kvar i förorter som Rinkeby, Rosengård och Biskopsgården. Så gott som varje svensk kommun har idag ett eller flera sådana ”utsatta områden / utanförskapsområden”. Dylika har de senaste decennierna skenat i antal och ingenting har gjorts under Tidöpartiernas styre för att hejda eller vända utvecklingen. Tvärtom har de fyllts på med ytterligare flera hundra tusen personer.

Fyllts på som en del av detta har också rekryteringsbasen för de kriminella invandrargängen. För varje gängbrottsling som grips och buras in och ibland – men oftast inte – utvisas, står tio eller hundra på kö att ta deras plats. Utan invandringsstopp och en kraftfull återvandrings- och utvisningspolitik kan ingen kriminalpolitik i världen rå på gängkriminaliteten.

En halv till en miljon migranter behöver repatrieras

I stället för att utfärda 100 000 uppehållstillstånd om året borde 100 000 uppehållstillstånd ha dragits in. I stället för att dela ut 130 000 nya medborgarskap borde 130 000 redan utdelade medborgarskap ha återkallats.

Summerar man de gängkriminella med övriga brottslingar, bidragstagare, islamister och övriga som uppehåller sig här utan att lägga två strån i kors för att bli en produktiv och integrerad del av det svenska samhället, kommer man sannolikt upp till en siffra på en halv till en miljon människor som skulle behöva få respass från Sverige och har förtjänat det genom att inte leva upp till sin del av samhällskontraktet.

Skärpta straff men för lite och för sent

Påföljderna har skärpts för vissa grova brott, men långt ifrån tillräckligt. De genom nämndemannasystemet och organisationer som Ruben och Hilda vänsterliberalt politiserade domstolarna omintetgör dessutom straffskärpningarna genom att ofta lägga sig i den nedersta delen av straffskalan.

Begreppet kriminalvård signalerar att den som begått ett brott inte främst ska straffas utan rehabiliteras till en samhällsnyttig medborgare som när fängelsedörrarna öppnas vet att den smala vägen vandra och inte synda härefter. De flesta som släpps ut på gatan efter avtjänat straff är emellertid allt annat än rehabiliterade och återfaller snabbt i ny brottslighet.

LÄS ÄVEN: Nya Sverige: Minst ett bombdåd om dagen

Det gör det dessutom långt tidigare än vad de skulle kunnat göra om de fått avtjäna den strafftid de dömts till. Men det behöver de inte. En tredjedel av strafftiden dras med automatik av enligt praxis, trots att förtida villkorlig frigivning ska vara förbehållen den som kunna göra troligt att han (ibland hon) lärt sin läxa. Tidöregeringen har inte gjort något för att åtgärda de slentrianmässiga frigivningarna av omvittnat ej rehabiliterade brottslingar.

Ungdomsrabatterna det mest stötande

Allra mest stötande i det vänsterliberala kriminalvårdstänkandet är kanske åldersrabatterna. Den som är yngre än 21 år gammal och begår ett grovt våldsbrott, till exempel ett mord, döms endast till bråkdelen av den påföljd som en äldre gärningsperson skulle ha fått för samma brott. Den som är under 15 år kan inte straffas överhuvudtaget.

Det här har systematiskt börjat exploateras av den kriminella invandrargängen genom att rekrytera allt yngre förmågor att begå beställningsmorden. Unga invandrarkillar lockas av stora summor pengar och den romantiserade bild av det gängkriminella livet som förmedlas via gangsterrap, en musikform som aningslösa kulturjournalister på skattefinansierade statsmedier gett en plattform åt. I en ohelig symbios mellan gängen och Sveriges Radio luras killar som ännu inte är torra bakom öronen att bli mördare.

Vem som helst kan räkna ut att den som passerat gränsen att ta en annan människas liv på många sätt är utan återvändo och, om där finns bara en gnutta mänsklig empati, ska leva med detta på sitt samvete resten av livet. Utan vänsterns ungdomsrabatter hade dessa ynglingar fått en chans att mogna utan mord på sina CV:n och med bättre utsikter att hitta en plats i samhället med lindrigare brottsliga gärningar i bagaget som är lättare att bära med sig mentalt.

Men inte heller här har polletten trillat ned hos Tidöregeringen. Man tillsatte en utredning om att sänka straffmyndighetsåldern men av denna blev det en fingertutt. Utredaren landade i att det är synd om ”barnen” och bara för de allra grövsta brotten ska nu yngre kriminella än tidigare kunna straffas, och det med bibehållna kraftiga ungdomsrabatter.

Obstruktion omintetgör anmälningsplikt av illegala

Ett annat slag i luften är den plikt för offentliganställda att till polisen rapportera brott mot utlänningslagen som regeringen vill införa. Många trodde noga att den medborgerliga plikten att göra myndigheterna uppmärksammade på brott var generell, inte att det var upp till var och en efter politisk åskådning och godtycke att välja och vraka bland lagar och brott.

I Sverige uppehåller sig enligt försiktiga uppskattningar ett par hundra tusen illegala migranter. Den verkliga siffran kan vara ännu högre. Den absoluta majoriteten av dessa är falska asylsökare som fått sin sak grundligt prövad och befunnits sakna skäl att få full försörjning, gratis bostad och fri tillgång till hela Sveriges välfärd på de arbetande skattebetalarnas bekostnad, men som i stället för att vända tillbaka när bluffen synats valt att gå under jorden.

Man kan tycka att det skulle vara en såväl politisk som allmänt rättsmedveten självklarhet att detta är oacceptabelt. Och det är det för många men långt ifrån alla. Politiskt har tvärtom beslut fattats som ger illegala rätt till vård, skola för barnen och till och med ekonomiska bidrag. Bland personalen i vården, omsorgen och skolan finns en utbredd missriktade omhändertagandeinställning visavi asylfuskarna, som get sig än mer till känna nu när Tidöregeringen satt ned foten i frågan.

LÄS ÄVEN: Polisen: Fem bombdåd och en dödsskjutning på 24 timmar

Det har sagts tidigare av andra att den som inte har rätt att befinna sig i Sverige ska heller inte göra det. Skillnaden är att Tidöregeringen aviserat att det som kan göras också ska göras för att se till att så också blir fallet i praktiken. Och en av de mest effektiva åtgärderna härvidlag är såklart att haffa de illegala när de flyter upp till ytan.

Men när vård-, omsorgs- och skolanställda nu öppet deklarerar att man kommer att obstruera mot den i demokratisk ordning beslutade anmälningsplikten och till och med får stöd i detta från sina respektive intresseorganisationer, då sitter Tidöregeringn passiv i stället för att svara med hårda nypor för att stävja det anarkistiska upproret.

Räcker inte att man gör mer än tidigare regeringar

Sammanfattningsvis kan man säga att den nuvarande regeringen gör mer än någon tidigare regering för att utrota den importerade gängkriminaliteten, men ändå alldeles för lite. Samtliga tre regeringspartier har också ett förflutet som i högsta grad medskyldiga till den ansvarslösa migrationspolitik som är grundorsaken till att vi idag har dessa problem. Det är lite av bocken som trädgårdsmästare och avbön under galgen.

Utan Sverigedemokraterna som stödparti skulle regeringen Kristersson ha extremt låg trovärdighet och många av de migrations- och kriminalpolitiska besluten och avsiktsförklaringarna lyst med sin frånvaro. Det är insikten om strömhoppen av väljare till SD som fått den tidigare förespråkaren för fri invandring och Reinfeldt-lakejen Kristersson att byta fot.

Att SD är ett stödparti och inte en fullvärdig medlem i regeringskoalitionen gör att man än så länge kunnat ducka den värsta svekdebatten. Opinionssiffrorna ser drygt två år in i Tidösamarbetet bra ut, även om det samtidigt knorras en del bland partiets kärnväljare. SD klarar sig också på att man saknar realistiska konkurrenter som de missnöjda skulle kunna rösta på i stället.

Jimmie Åkesson har aviserat att man kommer att kräva ministerposter i nästa regering. Ser opinionssiffrorna ut som idag borde det vara en självklarhet att SD-ledaren både agerar regeringsbildare och gör anspråk på statsministerposten. Åkesson har samtidigt pragmatiskt resonerat att det är att få igenom sin politik som är det centrala, inte vilka statsrådsposter man innehar.

Resonemanget haltar lite eftersom det rimligen är lättare att få igenom mer av sin politik som man sitter i regeringen med tunga ministerposter än om man står utanför med ett begränsat stödavtal. Men det vill då till att man förvaltar det pundet. Oerhört mycket skulle behöva hände under nästa mandatperiod för att rädda Sverige.

Åkesson skulle behöva det samlade modet och handlingskraften hos Trump, Bolsonaro, Milei, Meloni och Salvini, Weidel, Le Pen, Wilders, Orban, Bukele och Duterte för att vända utvecklingen. Man måste våga införa undantagstillstånd, sätta in militären, utrymma och jämna utanförskapsområden med marken, massdeportera och hela tiden stå emot det vänsterliberala trycket från omvärlden om vad man får och inte får göra.

Nödvändigt med nollvision till 2030

Målsättningen måste vara en nollvision, att det i Sverige 2030 inte finns en enda gängkriminell person kvar i landet som inte sitter bakom lås och bom, inte en enda migrant som inte arbetar och gör rätt för sig, inte en invandrare som sätter islam före svenska lagar och värderingar.

Det är inte raketforskning att återställa Sverige till det land jag föddes i 1958 och hade förmånen att leva i under min barn- och ungdom. Om modet, handlingskraften och klarsynen finns behöver det heller inte ta lång tid. Den tiden finns för övrigt heller inte. Om inget görs nu och folkutbytespolitiken tillåts fortsätta kommer vi mycket snart att passera den tipping point varifrån ingen återvändo är möjlig.