DEBATT I Hemingways debutroman från 1928 Och solen har sin gång får en av karaktärerna frågan: “How did you go bankrupt?” varpå han svarar: “Two ways: Gradually, then suddenly.”, vilket på ett lakoniskt sätt beskriver hur snabbt en förändring kan ske efter en till synes gradvis utveckling. Även den materialistiska dialektiken som Marx och Engels adopterade från Hegel talar om när kvantiteten, efter att den nått en kritisk punkt förorsakar en kvalitetsändring. Exempelvis när vatten långsamt värms upp för att till slut nå en kritisk temperatur varefter flytande vatten övergår till ånga.

När man idag talar om tipping points förknippas det mestadels med klimatet, där en långsam uppvärmning av jordens medeltemperatur förorsakad av ökande mängder av växthusgaser – enligt vissa forskare om utsläppen inte minskar – förr eller senare når en kritisk massa som kommer att ge en skenande irreversibel effekt. Exempel som ges är Grönlandsisen, tundrans permafrost och ett isfritt Arktis. Tinar permafrosten, frisläpps stora mängder koldioxid och även den tjugo gånger värre växthusgasen metan, vilket påstås accelerera den globala uppvärmningen.

En annan debutbok om ämnet i fråga författad av journalisten Malcolm Gladwell heter just The Tipping Point (How little things can make a big diffrence), vilken i den svenska översättningen har fått titeln Den Tändande Gnistan (Hur små faktorer kan förändra världen). I boken försöker Gladwell förklara vissa sociologiska förändringar gällande idéer och beteenden som tycks spridas som virus, vilket idag kan illustreras med covid-19 som snabbt förvandlades från en epidemi till en pandemi.

Om man får nämna ytterligare en bok, där jag själv har gjort en “Gladwell-spaning” så är det den nya biografin om The Beatles. En tegelsten skriven av Craig Brown med den kaxiga titeln “One Two Three Four” (The Beatles in time). Min egenhändiga tolkning av titeln (har ännu ej läst boken) är att när Liverpool-grabbarna går in i EMI:s Abbey Road-studio den 11 februari 1963 för att på en dag spela in sitt debutalbum så väljer man som första låt på A-sidan ”I Saw Her Standing There”. Och hur börjar då denna låt? Jo, med en inräkning till fyra. Vad Paul McCartney bokstavligt (eg. siffermässigt) gör är att genom att räkna till fyra starta vad som kom att kallas “Beatlemania”, en fullkomlig tsunami av popmusik som likt ett virus sveper över hela världen och samtidigt drar med sig en mängd andra brittiska band av bara farten.

Om vi tar blickarna från populärkulturen så finns det även politiskt och historiskt gott om “tändande gnistor” som fått enorma konsekvenser och verkligen förändrat världen. Ta exempelvis “Skotten i Sarajevo” då ärkehertigen Frans Ferdinand (Österrike-Ungerns tronföljare) med gemål mördas, vilket blir startskottet för första världskriget som i förlängningen även var en av orsakerna till andra världskriget. Versaillesfreden lade hela ansvaret för kriget på Tyskland med ett enormt skadeståndskrav som följd, vilket till viss del banade väg för nazisternas politiska framgång.

I svensk politik har även historiska skeden blivit brytpunkter som helt förändrat spelplanen. Även här – närmare bestämt i Ådalen – avlossades ett antal skott som omvandlade Sveriges politiska karta. Ett år efteråt, 1932, tar Socialdemokraterna med Per Albin Hansson i spetsen makten för att sedan under Erlander och Palme i över 40 år fullständigt dominera svensk politik. Maktmonopolet avbryts av ytterligare en “tändande gnista”, i det här fallet ett helsidesuppslag i Expressen 1976 där Astrid Lindgren berättar sagan om landet “Monismanien”, en enpartidiktatur som beskattar folk upp över öronen. Anledningen till att fru Lindgren skrev den satiriska sagan var att hon upptäckte att hon fick betala 102 procent i marginalskatt. På hösten samma år vinner följaktligen borgarna valet och tar över makten med centerpartisten Thorbjörn Fälldin som ny statsminister.

Efter en ganska misslyckad sejour med borgerliga partier som inte kunde enas tar på nytt sossarna makten 1982 för att 1991 förlora till Bildtministären, vilken var en koalition bestående av moderater, folkpartiet, centern och KD. Folkpartiets ledare Bengt Westerberg ställde då ett ultimatum för att stödja den nya regeringen, vilket gick ut på att Luciabeslutet (invandringsbegränsning) skulle rivas upp för att införa en mera generös invandringspolitik. När sedan den stora flyktingvågen från balkanstaterna nådde en för invandrarverket kritisk massa löste man problemet genom att ge alla asyl och PUT (permanent uppehållstillstånd) oberoende om de hade flyktingstatus eller ej.

En anledning till Westerbergs vurm för den gränslösa migrationen var att han avskydde det populistiska missnöjespartiet Ny Demokrati som gått till val på minskad invandring och mycket därför kommit in i riksdagen med 6,7 procent av rösterna. Något liknande händer sedan när Sverigedemokraterna vid valet 2010 får 5,7 procents väljarstöd, vilket upprörde den dåvarande borgerliga statsministern Fredrik Reinfeldt så till den milda grad att han lovade att varje röst på SD skulle bestraffas med en ännu mer liberal invandringspolitik. Året efter gjorde därför Alliansen en överenskommelse med Miljöpartiet som ytterligare öppnade Sveriges gränser.

När Reinfeldt sedan håller sitt berömda “Öppna era hjärtan-tal” exakt en månad innan 2014 års val sker ett strömavhopp från M till SD vilket gör att sossarna tar makten. Från att i åtta års tid ljugit om invandringens påstått ekonomiska fördelar så sker det tydligen ett paradigmskifte (a tipping point?) i herr Reinfeldts skalle då han helt plötsligt hävdar att massinvandringspolitiken är en så övergripande dyr affär att alla andra reformer får läggas på hyllan. Min egenhändiga tolkning är att han hade tröttnat på statsministerjobbet och troligen var fullt medveten om den kommande valförlusten. Hela sju procent av väljarna hoppade över från M till SD, snacka om tipping point!

För att fortsätta sin folkutbytespolitik väljer Miljöpartiet efter valet 2014 att samarbeta med sossarna i regeringsställning för en “öppnare och humanare migrationspolitik” som man uttrycker det. Alla vet vi vad som hände 2015, den värsta migrationskrisen i svensk historia. Upptakten till flyktingvågen handlade också den om en tändande gnista. Den arabiska vårens protester startade när en tunisisk gatuförsäljare satte eld på sig själv på grund av polistrakasserier, vilket ledde till ett uppror i januari 2011 som brutalt slogs ned. Demonstrationerna som följde spred sig snart till hela Mellanöstern och norra Afrika vilket resulterade i inbördeskrig i både Libyen och Syrien.

I april 2015 säger statsminister Stefan Löfven att “det finns ingen gräns för flyktingmottagandet”, för att sedan när krisen förvärras i september hävda att “Mitt Europa bygger inga murar”. Några veckor senare uppstår ändå ett ohållbart läge (a tipping point) och samme Stefan Löfven presenterar då ett drastiskt åtgärdspaket angående flyktingpolitiken. Helt plötsligt var insatser som alldeles nyss utdömds som främlingsfientliga, inhumana och rasistiska både möjliga och nödvändiga, som exempelvis gränskontroller, begränsad familjeåterförening och TUT (temporära uppehållstillstånd).

Man skulle ju kunna tro att läxan för 2015 års kaos skulle stämma till eftertanke hos de styrande i kungariket Sverige. Men icke sa Nicke! Massinvandringen har fortsatt med siffror på runt 100 000 uppehållstillstånd varje år sedan dess. En liten nedgång sågs pandemiåret 2020, bara för att ta fart igen i år – hittills (jan-okt) har enligt Migrationsverket c:a 80 000 kommit. Tydligen är inte kvalitetsändrande brytpunkter avgörande för svenska makthavare utan man tycks vilja så snabbt som möjligt gå tillbaka till business as usual. Med andra ord inget som helst konsekvenstänkande.

En ödesdiger och till synes irreversibel utveckling som verkar ha nått en tipping point of no return är de snart totalsegregerade bostadsområden som hundrafaldigats i antal under de senaste decennierna. När miljonprogrammets bostäder började befolkas av icke-svenskar skedde ett accelererande fenomen kallat “white flight”. Enligt en forskningsrapport som omfattar flyttmönster i Sveriges tolv största kommuner under åren 1990-2007, uppstår den vita flykten då andelen utomeuropeiska invånare i ett område når en brytpunktpå 3-4 procent. Liknande studier har gjorts i England och USA med ungefär samma resultat.

“Vi såg det inte komma”, som var Stefan Löfvens totalt verklighetsfrånvända kommentar angående den eskalerande gängkriminaliteten i de utsatta områdena, parat med hans aningslösa “Vi har varit naiva” kan på ett lika kortfattat sätt som ovannämnda Hemingway-citat enkelt sammanfatta Sveriges katastrofala migrationspolitik de senaste trettio åren. Likt en storrökare som får lungcancer eller en missbrukare som super och knarkar bort sitt liv, så är det för det mesta en relativt lång och aningslös process, full av förnekelse innan botten är nådd. “Gradually, then suddenly”.

Tänk om “Skotten i Hammarby sjöstad” kan vara en brytpunkt och en ögonöppnare för det svenska folket, dvs. när rapparen Einár sköts till döds på öppen gata. Den etniskt svenske ynglingen gjorde ju faktiskt bara det som vissa politiker ofta har tjatat om: att det är svenskarna som ska anpassa sig till invandrarkulturen och inte tvärtom. Einár lärde sig prata “Rinkebysvenska”, han anammade och glorifierade invandrarnas gansterkultur och under sin korta karriär blev han tämligen populär och även rik. Hans gradvist stigande stjärna slutade dock plötsligt med två skott i huvudet.

En majoritet av svenska folket har för länge sedan tippat över till att vilja ha en restriktivare migrationspolitik, vilket återspeglas hos vissa politiska partier som numera helt anammat SD:s förut så utskällda uppfattning angående invandringen. Morgan Johansson skryter idag om att Sverige har lägst antal beviljade asylärenden i EU, allt medan anhörig- och arbetskraftinvandringen fortfarande är stor – uppåt 60 000 hittills i år. Troligen har den demografiska brytpunkten redan uppnåtts, vilken utan åtgärder som migrationsstopp och repatriering kommer leda till att etniska svenskar blir en minoritet i sitt eget land om cirka 20-30 år.

Kan någon förklara varför Sverige som välfärdsnation i framtiden kommer att vara mer välfungerande och framgångsrik om majoritetsbefolkningen består av människor som har sitt ursprung i vad man kallar misslyckade stater (failed states). Länder som trots hyfsat rika naturresurser (olja, mineraler) förblir fattiga, korrupta, laglösa och odemokratiska. Länder där klankultur och teokrati föredras och där inre konflikter löses med våld i form av inbördeskrig.

Det är välfärdsmigranter från dessa länder som är Sveriges framtid anser tydligen de som mest ivrar för massinvandring. Klan- och hederskultur som har flertusenåriga rötter bland dessa etniciteter förväntas plötsligt försvinna så fort man beträder svensk mark och genast ersättas av svensk värdegrundsnorm, som uppenbarligen är ett universellt fenomen? Nej, ett mer realistiskt scenario är väl att Sverige sakta men säkert segregeras, med en alltmer bristande tillit, nedmonterad välfärd och svikande skattemoral. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer kanske någon att ställa frågan: Hur kunde Sverige gå bankrutt? Och få svaret: På två sätt: Gradvis, sedan plötsligt!