KRÖNIKA • Två människor, två tragedier – men nästan inga rubriker. Mordet på opinionsbildaren Charlie Kirk och knivslakten på den unga ukrainskan Iryna Zarutska borde ha skakat västvärlden i grunden. I stället möttes de av tystnad eller förminskande rapportering. Vreden växer ur den obalansen, och ur en insikt: medierna bär själva det största ansvaret för hatretoriken i vår tid.

Jag känner en vrede som inte längre går att beskriva som flyktig irritation. Det är en vrede som vuxit under lång tid, men som nu blivit klar och ofrånkomlig. Den växer ur insikten att vår demokrati inte bara hotas av extremister med vapen i handen, utan också av journalister med pennor, mikrofoner och kameror.

Det är de som i decennier har satt agendan, format berättelsen och avgjort vilka livsöden som får ljus och vilka som göms undan.

Två brutala mord visar vad som står på spel. Charlie Kirk, kristen opinionsbildare, make och far till två små barn, sköts ihjäl av en vänsterextremist. Han var en röst för yttrandefrihet och öppen debatt — och han fick betala med sitt liv.

Det är journalisterna själva som måste ställas till svars. För i decennier har de använt sina plattformar för att sprida motsättningar, misstänkliggöra meningsmotståndare och bygga en svartvit bild av verkligheten.

Jonas Andersson

Iryna Zarutska, en 23-årig ukrainsk kvinna, flydde kriget för att bygga en ny framtid i USA. På väg hem från sitt jobb på en pizzeria knivhöggs hon till döds på ett pendeltåg, av en svart man.

Två människor, två familjer i sorg. Två tragedier som borde ha skakat västvärlden i grunden och enat medier över hela det politiska spektrumet i krav på sanning och rättvisa.

LÄS ÄVEN: Universitetslektor om mordet på Charlie Kirk: ”Det var värt det”

Men så blev det inte. I Sverige nämndes Kirk endast i begränsad omfattning – och nästan alltid ned en negativ underton – och när Zarutska rapporterades om skedde det i förbifarten, utan den tyngd och allvar som hade varit självklara om rollerna varit omvända – om det var en ung svart kvinna som slaktats av en vit man. Om det hade varit en vänsterdebattör som mördats av en högerextremist.

Samma redaktioner som annars inte tvekar att tala om hatbrott, politisk extremism eller samhällshotande våld, valde här en helt annan ton. Det är inte ett misstag. Det är ett mönster.

Framöver måste den granskande journalistiken rikta udden mot just journalisterna. Mot redaktörerna, nyhetscheferna och programledarna som gång på gång väljer att vinkla verkligheten så att den passar deras lögnaktiga och destruktiva agenda.

Jonas Andersson

Och det är detta mönster som gör mig ursinnig. För mediernas roll är inte att välja vilka berättelser som passar deras ideologiska syften. Deras roll är att granska, synliggöra och hålla makten ansvarig.

Men i dag har de själva blivit makten. Genom att konsekvent driva en vänsteragenda, genom att relativisera vissa brott och blåsa upp andra, genom att tiga ihjäl de historier som stör den rätta läran – eller blåljuga – bär de det största ansvaret för den uppskruvade hatretorik vi nu ser i västvärlden.

LÄS ÄVEN: Margot Wallström om Charlie Kirk: ”Öppet rasist, homofob, kvinnofientlig och vapentokig”

Det är journalisterna själva som måste ställas till svars. För i decennier har de använt sina plattformar för att sprida motsättningar, misstänkliggöra meningsmotståndare och bygga en svartvit bild av verkligheten.

De har utmålat vissa som onda, andra som goda, och i den berättelsen har de själva alltid stått på den moraliskt högre sidan. Det är en lögn. Och det är en farlig lögn.

Framöver måste den granskande journalistiken rikta udden mot just journalisterna. Mot redaktörerna, nyhetscheferna och programledarna som gång på gång väljer att vinkla verkligheten så att den passar deras lögnaktiga och destruktiva agenda.

Det är de som förminskar mordet på en kristen opinionsbildare. Det är de som tonar ner knivslakten på en ung ukrainsk kvinna. Det är de som förklarar, relativiserar och bortförklarar — allt för att inte rubba bilden av världen som de själva byggt upp och försvarar.

LÄS ÄVEN: Medietystnad kring mord på ukrainska rör upp känslor i USA

Jag tänker inte acceptera det längre. Min vrede ska inte leda till hat, men den ska leda till handling. Den ska kanaliseras i ett tydligt krav på en journalistik som börjar med självrannsakan.

Och om medierna inte själva klarar att rannsaka sig, då måste vi andra göra det. Det handlar inte bara om att återupprätta förtroendet för journalistiken. Det handlar om att återupprätta demokratin.

Jag säger det här i klartext: Jag tänker kämpa för minnet av Charlie Kirk och Iryna Zarutska. Jag tänker kämpa mot det medieklimat som vill tiga ihjäl deras öden.

Och jag tänker rikta min granskning dit den hör hemma: mot de journalister som medvetet, under årtionden, har gjort sig till maktens främsta språkrör och samhällets största splittrare.

Je suis Charlie. Je suis Iryna. Och jag kommer inte vara tyst.