Aleksa Lundberg upplevde i puberteten att han inte var tillfreds med att vara den pojke han fötts som. I kontakter med den transaktivistiska rörelsen blev han övertygad om att ett kirurgiskt könsbyte var lösningen på hans identitetssökande. Operationen blev dock inte den frälsning som förespeglats och Aleksa ångrade sig. Då försvann plötsligt stödet från transrörelsen och förbyttes i hat, hån och påtryckningar om att hålla tyst. Det berättar Aleksa i ett reportage för SVT Uppdrag Granskning.
Antalet personer som uppger sig drabbade av så kallad könsdysfori, det vill säga en känsla av att befinna sig i en kropp med “fel” kön, har ökat dramatiskt på senare tid. En bidragande orsak uppges vara den hårda marknadsföring som den organiserade transrörelsen bedrivit riktad mot unga människor med pubertetsrelaterad identitetsproblematik. Några medicinska förklaringar till att antalet fall ökat så enormt har inte kunnat hittas.
Bara en åsikt tillåten
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Könsbyte har i den genuspolitiska debatten lanserats med positiva markörer som liberalt normbrytande och frigörande och en del av en kamp mot det man uppfattar som en konservativt begränsande syn på kön, kärleksrelationer och familjebildning. De som haft farhågor och rest invändningar har ofta skrämts till tystnad genom att pekas ut som “transfobiska”.
Många unga med behov av att revoltera mot föräldragenerationens och samhällets normer har dragits med i transvågen i tron att man både blir en lyckligare människa och bygger en bättre värld om man är med och river ned vad som beskrivs som förlegade idéer om kön som något biologiskt oföränderligt. Alltfler har också tagit det oåterkalleliga språnget att genomgå ett kirurgisk könsbyte.
När man sedan lämnat pubertetens sturm und drang bakom sig och könsbytet inte infriade de höga förväntningarna på hur det egna livet och samhället skulle förändras eller man fått en annan syn på dessa frågeställningar är det många som ångrar sig. En av dem är journalisten Aleksa Lundberg.
Aleksa påbörjade sitt könsbyte från man till kvinna vid 18 års ålder, vilket hon idag inser var för tidigt. Idag försöker transrörelsen genom påtryckningar pressa ned åldersgränsen ytterligare, och påverkansarbetet inleds redan i mycket låga åldrar på event som “transkollo”, något som Samhällsnytt tidigare rapporterat om.
LÄS ÄVEN: RFSL bakom kollo för ”transbarn”
Vill att barn ska få byta kön
De rödgröna regeringspartierna har efter påtryckningar från hbtq-organisationer föreslagit att barn ska få genomgå kirurgiska könsbyten utan att informera föräldrarna. En utredning som Socialstyrelsen tillsatts att göra ger dock tummen ned för förslaget. Om det därmed kommer att dras tillbaka är ännu oklart.
Förslaget kom till bland annat efter påståenden i en utredning om att unga personer med könsdysfori tar livet av sig i väntan på en operation. Något belägg för det påståendet finns emellertid inte, konstaterar SVT som granskat utredningen. Hur HBTQ-rörelsen lyckats få in de falska uppgifterna i utredningen kan eller vill ingen ansvarig svara på.
LÄS ÄVEN: Socialstyrelsen säger nej till regeringsförslag om könsbyte för barn
Redan för ett halvår sedan kom Aleksa ut som könsbytesångrare. I en debattartikel i SVT Opinion bad hon om ursäkt för att hon under lång tid hållit tyst om att hon ångrat sig. Hon beskrev sig ha skuldkänslor gentemot de unga som till följd av hennes tystnad förvägrats en motbild mot den ensidigt positiva propaganda som transrörelsen producerar, något som kan ha lett till att personer i identitetskris genomgått ett könsbyte som de senare kommer att ångra.
Vittnar om hat och tystnadskultur
Aleksa är en av dem som tagit mod till sig och larmat om den tystnadskultur som råder inom det politiska transkollektivet och de faror det medför för att människor ska råka illa ut. Hon är starkt kritisk till det tabu som råder i transvärlden att prata om könsbytesånger.
Enligt SVT är Aleksas upplevelse av att vara tystad inte unik. Samstämmiga röster vittnar om att det “bara funnits plats för en offentlig berättelse – den om personen som föddes i fel kropp, fick hjälp att ändra kroppen och sedan blev lycklig”. Den bilden ligger långt från sanningen, menar kritikerna på insidan som nu börjat höra ifrån sig.
Konsekvenserna i form av hat, hån, hot och repressalier – exempelvis uteslutning ur hbtq-rörelsens organisationer – för den som “kommer ut” som ångrare upplevs av många som så obehagliga att man i motsats till Aleksa ofta bara vågar prata om detta anonymt. Aleksa berättar att hon reagerade starkt på att “Mika” som SVT tidigare intervjuat, inte vågar framträda med sitt ansikte och rätta namn i rädsla för det hat från transrörelsen som den utsätts för som pratar högt om sin ånger.
– Att Mika inte vågar visa sitt ansikte är en väldigt stark bild. Är inte det vad all rättighetskamp i grunden handlar om – att vi inte ska behöva gömma våra ansikten, att vi inte ska behöva skämmas?
Biologiskt kvar i sitt gamla kön
Vid sidan av felaktiga dysfori-diagnoser – Aleksa betraktar sig exempelvis i efterhand mer som att ha varit en sökande homosexuell ung man än som en person som fötts med fel kön – kan orimliga fysiologiska förväntningar på könsbytet ha betydelse för att många blir besvikna och ångrar sig. Estetiskt har kirurgin kommit långt för att personen ska se ut och ytligt sett fungera som en person av motsatt kön. Men under denna yta tillhör personen fortfarande sitt biologiska kön.
Aleksa och andra män som väljer att operera om sig till kvinna har exempelvis ingen livmoder och kan inte föda barn. Den som i andra riktningen går från kvinna till man får inte en penis som erigerar på vanligt sätt eller testiklar som kan producera sädesceller.
I båda fallen har man också kvar sin ursprungliga könsbestämmande kromosomuppsättning och måste under resten av livet äta eller injicera hormonpreparat för att åstadkomma den hormonella förskjutning som ger intryck av att tillhöra motsatt kön. Behandlingarna är inte utan fysiska och psykiska biverkningar.
Ångrare obekväma för rörelsen
Detta är sådant som könsbytesångrare menar att transrörelsen inte vill ska komma fram i den offentliga debatten. De som drabbas av sådana problem upplever inte att de får det stöd och hjälp de behöver från hbtq-organisationerna, utan lämnas i sticket och tvärtom utsätts för trakasserier.
Aleksa berättar för SVT att hon haft ångerkänslor ända sedan hon vaknade upp ur narkosen efter sin underlivskirurgi, men av skäl som nämnts inte vågat tala högt om dessa förrän nu. Nu vill hon dock gå i främsta ledet för att ge de många unga som tror sig lida av dysfori en motbild till transrörelsens glättade, så att de är bättre rustade att ta ett informerat beslut kring ett oåterkalleligt kirurgiskt könsbyte.
– Jag måste vara tydlig med att skulle jag ha stått inför det här valet idag, så skulle jag troligtvis inte ha gjort den här operationen, förklarar Aleksa Lundberg för SVT.
Aleksa vill dock inte kalla sig för ångrare – orsaken till det är dock inte att hon inte har ångerkänslor utan att hon inte vill skicka felaktiga signaler om att ett kirurgiskt könsbyte är något som går att ångra. Det är ett ingrepp utan återvändo.
SVT Uppdrag gransknings uppföljande reportage “Tranståget – fortsättningen” kan ses på SVT Play.
