Den vänsterliberala boulevardtabloiden Expressen har kartlagt vilka det är som ligger bakom den grasserande epidemin av gruppvåldtäkter i Sverige. Av 43 dömda gruppvåldtäktsmän 2016 och 2017 visar sig hela 42 vara första eller andra generationens invandrare. Det reser ett antal frågor om svensk invandringspolitik och skillnader i kvinnosyn mellan olika kulturer, men också om Expressen aspirerar på att fylla tomrummet efter nedlagda Avpixlat.

Det har sedan länge från ett antal håll hävdats att fenomenet gruppvåldtäkter har starka samband med svensk invandringspolitik och gärningspersoner med invandrarbakgrund. Det är påståenden som dock – inte minst av Expressen – beskyllts för att vara grundande i främlingsfientliga fördomar, inte i fakta, kolporterade av så kallade “hatsajter”. Frågan är hur Expressen ska kunna legitimera framtida skampålejournalistik mot personer som påtalat just dessa samband tidigare och om man tänkt sig be om ursäkt för tidigare drev när man nu skriver samma sak själv.

Expressen braskar i sin artikel dessutom på med ingående personporträtt med stora bilder och namn på ett representativt urval av gärningspersonerna för att påvisa ytterligare en omständighet – gruppvåldtäktsbrotten är inte likformigt fördelade inom den geografiskt heterogena gruppen invandrare. Samtliga Expressens porträtt av sexualförbrytarna bär utomvästliga namn, medan nordiska, europeiska, amerikanska eller östasiatiska dito lyser med sin frånvaro.

Många av gruppvåldtäktsmännen livsstilskriminella
Tidningen påtalar också att en betydande andel av gruppvåldtäktsmännen är livsstilskriminella och tidigare dömda för andra brott, såsom misshandel och rån. Gäng med unga invandrarkillar är överrepresenterade men här finns även invandrarmän i dryga 50-årsåldern. En svensk har också dömts under den aktuella 2-årsperioden men honom väljer Expressen att inte hänga ut.

Expressen har, för att ge lite krydda åt anrättningen, kallat in ett par experter att analysera och kommentera siffrorna. Ingen av dessa tycks nu ha något emot att figurera som legitimerande alibi för en artikel som tills helt nyligen bara kunde ha publicerats i så kallad alternativmedia, eller “hatsajter” som Expressen och jämförbara medier brukar kalla dem.

Vilseledande experter
Denna krydda blir emellertid varken hackad eller malen, eftersom experterna visserligen bekräftar bilden av att det är så här verkligheten ser ut men brister betänkligt i sina analyser kring varför gärningsmannaprofilen ser ut som den gör. Centrala faktorer utelämnas, exempelvis sänkta trösklar för sexualbrott till följd av främmande kulturbetingad kvinnosyn och värdegrund samt de decennier av invandringspolitiska beslut som format detta nya Sverige med dess förändrade demografiska profil och omfattande integrationsproblem där gruppvåldtäkterna bara utgör en liten enär allvarlig delmängd.

En av experterna, professor Niklas Långström vid Rättsmedicinalverket, talar i allmänna ordalag om att det rör sig om män med “fyrkantiga och överdrivna manliga dominansbeteenden, nedsatt impulskontroll och antisociala tankesätt” men går inte in på varför dessa män tillägnat sig och socialiserats in i den sortens beteenden och tankesätt. Varför gruppvåldtar invandrare från vissa kulturer? Varför gör invandrare från andra kulturer det inte? Varför gör inte svenskar det? Experten duckar de frågor som en läsare med genomsnittlig vetgirighet vill ha och förväntar sig att en expert ska kunna ge svar på.

Långström gör också direkt missvisande jämförelser mellan gruppvåldtäkter och brott som misshandel och rån. Detta utifrån den omständigheten att misshandel och rån också är brott som ofta begås av flera personer i grupp i motsats till av ensamma gärningsmän. Denna gemensamma nämnare är emellertid skäligen perifer relativt de olika brottsmotiv som skiljer brotten åt.

Socioekonomiska förklaringsmodeller inte tillämpliga
Medan rån och misshandel är brott som åtminstone delvis kan relateras till motiv som handlar om att tillägna sig en högre socioekonomisk status respektive konflikter inom eller mellan kriminella grupperingar som bildats i sådana syften, saknas den sortens socioekonomiska drivkrafter i princip helt som motiv till sexualbrott. Däremot kan, som också bekräftas av Expressens kartläggning, en förenande faktor vara ett generellt antisocialt beteende sprunget ur sociopatiska mentala störningar. Den som saknar en normalt utvecklad empati för sin nästa är förstås generellt mer predisponerad att utsätta sina medmänniskor för brott, även om motiven bakom brotten kan variera avsevärt.

En annan expert som kommer till tals i Expressens artikel är Stina Holmberg, utrednings- och forskningsråd på Brottsförebyggande rådet, Brå. Hon säger att man på myndigheten inte gjort någon studie specifikt på gruppvåldtäkter men vidgår utan omsvep att våldtäkter generellt är “klart vanligare bland invandrarkillar“.

Lögn, förbannad lögn och statistik
Holmberg tycker dock inte att denna totala dominans av gruppvåldtäktsmän med utomvästlig asylrelaterad invandrarbakgrund är något stort problem att gräva ned sig i. Detta eftersom det i absoluta tal rör sig om så få personer “i relation till de 163 000 personer som sökte asyl i Sverige under rekordåret 2015“. Så talar en sann statistiker och Holmberg ger med uttalandet ett ansikte åt det bevingade uttrycket om att det finns tre sorters lögner i tilltagande allvarlighetsgrad: lögn, förbannad lögn och statistik.

Holmberg ser heller inget större behov av att uppdatera den femton till tjugo år gamla statistik som idag finns att tillgå om brott och gärningspersoners ursprung, utan tycker i stället “det viktiga är att man sätter i gång ett integreringsarbete för att få de unga killar som anlänt hur det svenska samhället ser ut och fungerar“. Hon tillfrågas inte om och förklarar heller inte självmant varför Sverige ska nöja sig med en så föråldrad statistik på just detta område, när den mesta annan statistik i landet uppdateras varje år. Det verkliga svaret är förstås bekant – att detta är en politiskt obekväm materia för Brå att hantera. Men det hade ändå varit intressant att höra hur kreativ i sin argumentation Holmberg kan vara.

Brå-rapport med politisk bias
Brottsförebyggande rådets rapport från 2005 som bygger på ett ännu äldre underlag och som Holmberg är medupphovsman till, är dessutom behäftad med en vänsterliberal politisk bias som ytterligare talar för att behovet av en ny rapport är stort. I studien nämns tre huvudfaktorer som anses bidra till att invandrare oftare begår brott än svenskar, samtliga med det gemensamt att de i varierande grad antar skepnaden mer av ursäkter än förklaringar och flyttar över ansvaret för brotten från gärningspersonerna till det svenska samhället och svenskarna:

  • Svårigheter att bryta upp från hemlandet och bosätta sig i ett nytt land med en annan kultur.
  • Sämre social ställning än infödda svenskar vad gäller exempelvis utbildning, arbete, inkomst boende samt fysisk och psykisk hälsa.
  • Utbredda fördomar om invandrargrupper bidrar enligt flera forskare till att myndigheter och olika institutioner ibland utsätter invandrargrupper för en strukturell negativ särbehandling.

Inte heller här görs den viktiga distinktionen mellan brott som kan relateras till en önskan om att öka sin socioekonomiska status och sexualbrott där socioekonomiska förklaringsmodeller inte är tillämpliga. Uppenbara invändningar kan också göras mer konkret mot Brås försök till allmänna förklaringar om varför vissa invandrargrupper är så kraftigt överrepresenterade som gärningsmän till brott.

Samma svårigheter men väldigt olika utfall
Svårigheten att bryta upp från hemlandet och bosätta sig i ett nytt land är gemensam för många invandrargrupper, ändå är skillnaderna i brottsbenägenhet, så som nämnts ovan, olika invandrargrupper sinsemellan stora. Invandrare från Afrika och Mellanöstern är exempelvis kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken medan östasiater närmast är underrepresenterade.

Möjligheterna borde övertrumfa svårigheterna
Den förmenta svårigheten att bryta upp från hemlandet och bosätta sig i ett nytt land torde också mer än väl uppvägas av att komma från ett lågutvecklat och fattigt land i krig och konflikt till ett högutvecklat och rikt land där fred råder och man som invandrare kan påräkna en relativt sett hög levnadsstandard även om man inte förmår försörja sig själv och med fri tillgång till vård, skola omsorg och en lång rad andra välfärdstjänster som man bara kan drömma om i det gamla landet.

Bara tacksamheten över att ha fått en fristad i Sverige undan hemlandets elände och ovanpå det alla de förmåner och bekvämligheter som vårt land tillhandahåller borde avhålla en normalt funtad person från att begå brott. Såvida förstås man inte hittat på sin flyktingberättelse. Ingen vet eftersom nio av tio asylsökande gör sig av med sina identitetshandlingar innan de inställer sig hos Migrationsverket.

En gruppvåldtäkt mättar ingen svältande mage
Beträffande den andra faktor som Brå nämner – sämre social ställning – så minner den om ett gammalreligiöst synsätt som vi i det sekulära Sverige gjort upp med för längesedan om att människans lott i livet och samhällets hierarkier är av Gud givna ting. Även om alla inte har exakt samma fysiska och intellektuella förutsättningar att nå lika långt i samhället så har vi i Sverige ändå byggt ett samhälle som ger mer likvärdiga chanser för alla att utifrån sina förutsättningar skapa sig ett gott liv än kanske något annat land i världen.

Den ljuger som påstår att begå brott skulle vara någon människas enda till buds stående alternativ för att överleva i Sverige. Och – med risk för att bli tjatig – än mer långsökt är det förstås att hävda att gruppvåldtäkt skulle vara ett brott någon tvingas begå för att mätta sin svältande mage och lyfta vederbörande ur fattigdom.

Oikofoba konspirationsteorier
Brås tredje förklaring är direkt oförskämd och hårresande konspiratorisk men ett tyvärr alltför vanligt exempel på den oikofobi som vi svenskar under senare tid pådyvlats från etablissemanget. Att sådana skrivningar letar sig in i en myndighetsutredning är horribelt. Det är retorik som hör hemma i den yttersta extremistiskt politiska marginalen bland personer med förvrängd verklighetsuppfattning och faktaresistens.

Alla seriösa undersökningar visar att svenskar är det minst invandrarfientliga folket i världen och att det svenska samhällets förvaltning är i princip helt befriad från strukturella fördomar mot och negativ särbehandling av invandrare. Tvärtom finns i Sverige en rad särrättigheter som ger invandrare gräddfiler i samhället. Och att denna skrivning återfinns i ett svenskt myndighetsdokument visar snarast att det existerar strukturella fördomar av diametralt motsatt slag än vad man påstår.

Expressen tar inte ansvar
Det är oklart om Expressen nu försöker fylla tomrummet efter nedlagda Avpixlat. Men om så är fallet så gör man det på sämsta tänkbara sätt – man plagierar bara den klickdragande sensationsjournalistiken på nyhetsplats men förmår i motsats till ‘alternativmedia’ inte ta ansvar för att sätta in de uppgifter man basunerar ut om brott och invandrare i en konstruktiv resonerande kontext.

Gruppvåldtäkter är inte brott som har den karaktären att om inte A begått brottet så hade B gjort det i stället. Så kan man delvis resonera kring exempelvis narkotikabrott där det finns en marknad med en efterfrågan att fylla. Men inte här.

Antalet gruppvåldtäkter kunde ha varit noll
Vi kan i stället konstatera att Sverige hade varit helt befriat från gruppvåldtäkter under 2016 och 2017 (och sannolikt också ett flertal andra år) om våra politiker valt att föra en mer ansvarsfull och restriktiv invandringspolitik. Även kriminalpolitisk kritik kan anföras eftersom en stor andel av de här männen begått brott tidigare och kanske inte borde ha vistats fritt i det svenska samhället utan suttit bakom lås och bom eller i förekommande fall ha utvisats ur Sverige.

Bakom de 43 våldtäktsmännen döljer sig 32 gruppvåldtagna kvinnor, i många fall säkert med psykiska trauman som dröjer sig kvar långt efter att det fysiska traumat läkt ut, kanske för resten av livet.

Skapar otrygghet för alla kvinnor
Ett Sverige där gruppvåldtäkter sker med en en sådan frekvens – flera stycken varje månad – skapar också en påtaglig otrygghet hos stora delar av den kvinnliga befolkningen. Vittnesmålen är många om hur kvinnor inte längre vågar röra sig fritt utomhus, något som förstås är helt oacceptabelt ur jämställdhetssynpunkt.

Sannolikt skulle överfalls- och gruppvåldtäkterna ha varit betydligt fler om svenska kvinnor inte valt att stanna inne i stället för att gå ut och vidtagit andra försiktighetsåtgärder för att slippa riskera bli våldtagna. Problemet är således större än vad den faktiska brottsstatistiken anger. Å andra sidan kunde antalet överfalls- och gruppvåldtäkter också ha varit mindre om politiker och journalister varit ärliga och informerat kvinnor om riskerna i stället för invagga dem i en falsk känsla av trygghet och utmåla dem som utfärdat varningar som rasister.

Vi kan kanske få ned gruppvåldtäkterna till noll igen om vi inför sådana regler för kvinnor som gäller i gruppvåldtäktsmännens hemländer, där kvinnor inte tillåts gå ut överhuvudtaget och i varje fall aldrig utan en manlig släkting som livvakt eller utan att täcka sig från topp till tå. Vi kan också råda bot på epidemin av taharrush-sextrakasserier genom att upphöra med musikfestivaler och offentliga nyårsfestiviteter.

Ett pris som en humanitär stormakt måste vara redo att betala?
Eller så kan vi göra som Mona Sahlin uppmanade oss till – inse att det gamla Sverige aldrig kommer tillbaka och acceptera gruppvåldtäkterna som en del av vardagen i det nya Sverige, ett pris vi måste vara beredda att betala för att hörsamma det moraliska imperativet att axla rollen som världens humanitära stormakt – så som vi har gjort med gängskjutningarna, bilbränderna, attackerna på blåljuspersonal, gaturånen och t o m terrorattackerna, för att bara nämna ett axplock av relaterade fenomen.

Är Expressen redo att som de alternativmedier vars nyhetsjournalistik man nu plagierar också diskutera andra lösningar för att återskapa tryggheten i det svenska samhället för kvinnor, exempelvis ett invandringspolitiskt paradigmskifte? Eller är man bara intresserad av att skriva klickraketer och dra in pengar till ägaren Schibsted?

Och var håller de annars så högljudda feministerna hus? Blir det bara fler lama halvmarkeringar av slaget “det här är inte okej”? Iscensätts nu en ny #metoo-kampanj för att flytta uppmärksamheten bort från dessa obekväma uppgifter, så som skedde när det blev lite för mycket fokus på de “ensamkommande” gängens framfart på festivalerna? Kommer frågan om gruppvåldtäkterna och kvinnors trygghet upp på agendan i den stundande valrörelsen? Frågorna är många, men vilka är svaren?