NYHETSKRÖNIKA • Tensta och Rinkeby är mer än två förorter i Stockholm. De har blivit symboler för ett samhällsbygge som började med välfärdsambitioner men slutade i förnekelse och förfall. Den som stiger av tunnelbanan märker det omedelbart: luften är annorlunda, miljön bär spår av ett land som tappat riktningen. Här, mitt i miljonprogrammets brutala arkitektur och decennier av politiska illusioner, framträder sprickorna i Sverige klarare än någon annanstans. Det som skulle bli framtidens folkhem blev i stället en påminnelse om hur långt konsekvenserna av ett misslyckat samhällsprojekt kan sträcka sig.
Det händer ibland att man kliver av tunnelbanan på en plats i Sverige och känner att luften är annorlunda. Inte för att det är farligt i varje gathörn, utan för att något i själva miljön avslöjar ett samhällsbygge som gått snett. Tensta och Rinkeby är sådana platser. Det är områden som i decennier fått symbolisera det vi helst undviker att tala om – och det som blivit följden av decennier av politisk förnekelse.
När jag reste ut dit visste jag redan vad som väntade. Inte i form av någon dramatisk scen, utan i känslan av ett långvarigt politiskt misslyckande. Det här är stadsdelar som skapats av en sorts välfärdsoptimism som för länge sedan förvandlats till cynism.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS MER: De förlorade stadsdelarna: ”Man ser knappt några svenskar här”
Vårdslösa beslutsfattare, ideologiskt förblindade journalister och tjänstemän som trodde att ambitioner kunde ersätta konsekvensanalys har tillsammans format platser som varken är mänskliga i sin arkitektur eller trygga i sin funktion. Resultatet blev ghetton i modern kostym: brutala, monotona och till slut präglade av en demografi som ingen längre vågar diskutera öppet.
Det är ingen slump att det blev så. Områden som dessa var dömda redan innan första spadtaget. Ingen människa mår bra i miljöer som reducerar livet till korridorer, loftgångar och betongkullar.
Att trasa sönder ett land
I decennier reste socialdemokratiska politiker runt i landet och rev det som människor trivts i: småstadskärnor, gårdar, trähusområden, torghandel, slingriga gator och det småskaliga som bar kulturen vidare utan att någon behövde slå på stora trumman. Folkhemmet var inte perfekt, men det var levande. Och det var vårt.
Och när allt detta redan skakat om samhällets fundament valde man, som en grand final, en massinvandringspolitik av en omfattning som inget land i världen tidigare prövat. Integrationstanken kollapsade långt innan ordet hann bli uttjatat. Och svenskarna förväntades samtidigt acceptera bilden av att all kritik var uttryck för moralisk brist snarare än en oro för sitt eget samhälle.
Jonas Andersson
Istället skulle allt rationaliseras, moderniseras, effektiviseras. Det som var fint ansågs förlegat. Det som var traditionellt betraktades som ett hinder. Det som var svenskt blev efter hand något man helst inte nämnde. I deras ställe uppstod de storskaliga miljonprogramsområdena – en ny sorts slum, högre och bredare än den gamla, med mer betong, mer anonymitet och än mindre värdighet.
Under de sexton år jag bott och rest i Europa har jag aldrig sett något liknande: ett land som behandlar sin egen befolkning med sådan märklig likgiltighet. Städer som medvetet gjorts fulare. Kvarter som berövats sin historia. En kultur som först ifrågasattes, sedan relativiserades, sedan förnekades.
LÄS ÄVEN: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna
Det slutade med att svenska folket i praktiken uppmanades att inte tro att landet var deras att bära vidare. Inte ens det av 1900-talet söndertrasade Berlin gjorde i efterkrigstid detta mot sin befolkning. Jo, i DDR, ska tilläggas. Den tyranniska stat som för många socialdemokrater sågs som en socialistisk förebild, inte minst den indoktrinerande och politiska skolpolitiken (finns det någon svensk grundskolelärare som inte fick resa till DDR på 70-talet för att “lära sig”?).
Och när allt detta redan skakat om samhällets fundament valde man, som en grand final, en massinvandringspolitik av en omfattning som inget land i världen tidigare prövat. Integrationstanken kollapsade långt innan ordet hann bli uttjatat. Och svenskarna förväntades samtidigt acceptera bilden av att all kritik var uttryck för moralisk brist snarare än en oro för sitt eget samhälle.
Ibland undrar jag om civilisationer alltid når en punkt där självutplåning förväxlas med godhet. Man inverterar värdena: det vackra hånas, det vulgära lyfts; män misstänkliggörs, kvinnor uppmanas att förakta; traditioner avskrivs som reaktionära; frihet och stolthet kallas populism. Till slut står man där med ett land som inte längre minns varför det en gång fungerade.
Sådana tankar följer mig genom Tensta och Rinkeby. Inte som nostalgiska suckar, utan som frågor utan svar. Vad händer med ett land som glömmer varifrån det kommer? Hur länge kan man montera ned en identitet innan människor börjar söka trygghet i helt andra gemenskaper än de nationella? Och vad återstår när det som en gång höll oss samman förklarats ointressant?
Det är inte stenar och betong som oroar mig mest när jag går genom de här stadsdelarna. Det är idén om ett Sverige som med öppna ögon valde att inleda ett självskadebeteende, på steroider.
“Man ska inte behöva vara med om sånt på vägen hem”
En vän som bodde i Tensta i början av 90-talet beskrev nyligen hur han “tappade tålamodet” redan 1992 – och när han berättar hör man hur förändringen började långt innan resten av landet ens anade vad som var på väg.
När han flyttade dit 1990 var Tensta fortfarande “ett halvhyggligt område”, som han uttryckte det. Blandat, levande, billigt. Hans lägenhet var rymlig, välplanerad, med både badrum, separat toalett – till och med bidé. I centrum kunde man köpa curry som faktiskt smakade något och tiokilossäckar ris som kändes exotiska i ett Sverige som ännu var homogent. “Småkul mat och mycket kryddor är aldrig fel”, som han skrev.
Men sedan började de små tecknen hopa sig.
Jag pratar med folk som rör sig i området och även om det är mitt på dagen och de kriminella gängen fortfarande sover finns känslan av hotfullhet i luften. Att fråga fel person något kan missförstås, att ta upp kameran (på en offentlig plats), är en stor risk. Blickarna finns där. Vem är du att komma hit, du som är svensk? Man hör viskningarna: det här är vårt område nu.
Jonas Andersson
I simhallen dök det plötsligt upp ungdomar som vägrade ta av sig kalsongerna och som inte duschade innan de gick i vattnet. Han slutade simma där. “Det var lite för äckligt för min smak.”
En dag såg han hur en muslimskt klädd kvinna och en man försökte ta sig igenom tunnelbanespärren. Kvinnan smet förbi, spärrvakten reagerade – och mannen exploderade av ilska. Poängen var tydlig: ingen man tilltalar hans kvinna. Allt skulle ske via honom. Om det handlade om betalning eller “heder” spelade mindre roll. Det var synen på kvinnan som ägodel som fastnade hos min vän.
Samtidigt ökade stölder i tvättstugor. Bränder i garage. Oroligheterna blev fler, men aldrig riktigt så stora att medierna brydde sig. Det var som att en temperatur steg sakta, tyst.
Men det som fick honom att flytta var kvällen då 15–20 ungdomar spärrade av tunnelbaneutgångens dörrar. Han såg direkt vad de var ute efter – någon att råna, någon att ge stryk. Han förstod också att springa var farligare än att fortsätta rakt fram.
LÄs ÄVEN: Över 67 000 personer kopplas till gängkriminalitet i Sverige – regeringen: ”Allvarligt läge”
“Jag tänkte lite fånigt: jag går helt enkelt igenom dem,” berättade han. Och det gjorde han. Killarna blev osäkra, sneglade mot ledaren som skakade på huvudet. En passage öppnade sig. Min vän gick hem i tystnad.
Dagen därpå packade han. “Man ska inte behöva vara med om sånt på vägen hem”, skrev han till mig. Och i efterhand konstaterade han torrt: “Med nutida mått var det här säkert en bagatell. Allt har ju blivit värre. Det är inte jag som ändrats. Det är samhället.”
Promenerar man genom Tensta centrum idag känns det nästan absurt hur normaliserad ödsligheten och otryggheten blivit. Och att gå in på ett café vid Rinkeby torg är – precis som de finska äldre damerna jag pratade med beskrev – som att vara i Mogadishu. Ett knappt hundratal afrikanska män sitter och pratar med varandra på ett språk jag inte förstår – och ser på mig med misstänksamhet och illa dold harm.
När jag tar tunnelbanan tillbaka till centrum slår det mig att Tensta och Rinkeby inte är förlorade platser. Men de är prövningar – och prövningen är nationell. De visar vart Sverige är på väg om kursen inte läggs om. Det är inte dessa kvarter som står inför sitt vägskäl. Det är hela landet. Vårt älskade Sverige.
Jonas Andersson
Jag pratar med folk som rör sig i området och även om det är mitt på dagen och de kriminella gängen fortfarande sover finns känslan av hotfullhet i luften. Att fråga fel person något kan missförstås, att ta upp kameran (på en offentlig plats), är en stor risk. Blickarna finns där. Vem är du att komma hit, du som är svensk? Man hör viskningarna: det här är vårt område nu.
Alla vet vad som hänt. Alla känner någon som drabbats. Alla har hört skotten – eller vänt sig om i samma ögonblick som sirenerna kommit farande. Frågan som nu ekar klarare än någonsin är enkel: Hur kunde vi låta det gå så här långt?
LÄS ÄVEN: 10 år efter rapporten: Hyllade Sandviken pekas ut som ”nya Rinkeby”
Det är inte de boende som svikit Sverige. Det är Sverige som svikit dem. Eller bättre uttryckt; det är politikerna och journalisterna som svikit det svenska folket. Men även de skötsamma invandrare som kom hit för att bli en del av det svenska samhället.
Om jag visste var de bodde skulle jag skicka ett knippe rosor och en dalahäst
Mitt möte den somaliske ynglingen och hans arabiska vän på Rinkeby torg stannade kvar i tankarna. Jag såg i deras ögon att de ville kämpa, för sin egen överlevnad och framgång men även för Sveriges väl. Den unge mannen var född här i Sverige – och jag kan förstå hur långt ifrån han samtidigt befinner sig från Sverige. Och vi svenskar från honom.
Ändå fanns glöden och värmen där i hans ögon. Han ville in och bli en del av det land han fötts i. När han säger till mig att det ofta är föräldrarna som brister i sitt ansvar så tänker jag på just hans föräldrar, som jag givetvis aldrig har träffat. Men de finns där någonstans, i något av betonghusen i området.
En mamma och en pappa som kommit hit från Somalia i tron att detta skulle bli bättre för dem och deras barn. Och som har gjort det rätta med sin son och lärt honom att detta är hans nya land och att han – om han bara vill – kan bli en del av detta nya. Bli en del av Sverige.
Vi måste sluta låtsas. Sluta förneka. Sluta låta ideologi gå före verklighet. Det som krävs nu är vuxenhet, ansvar och återuppbyggnad. Och återvandring, i stor skala. För sprickorna syns inte bara i asfalten i Rinkeby. De börjar synas i oss själva.
Jonas Andersson
Sådana föräldrar ska hyllas. Om jag visste var de bodde skulle jag skicka ett knippe rosor och en dalahäst.
I årtionden har politiker lovat insatser, satsningar, helhetsgrepp och nya modeller. Men de som lever här vet sanningen: de lämnades. I vakuumet tog andra krafter över. Gängen blev samhällsstrukturen. Våldet blev normsystemet. Rädslan blev valuta. Som om historien inte lärt dem något, som om varje misstag måste upprepas i större skala.
Jo, som ännu en missriktad missil från de vårdslösa socialdemokratiska politikerna hägrar nu tvångsblandningen i horisonten. Det räckte inte med att man rev ner och förstörde Sveriges småstäder, byggde omänskliga DDR-komplex och försökte foga in medborgarna i små betonglådor – och tog hit miljoner människor från Mellanöstern och Afrika, människor som ofta inte ens har en ambition att bli en del av Sverige.
LÄS ÄVEN: ”Tvångsblandning är redan verklighet” – Staffanstorps Sonesson varnar för S-strategi
Nu tänker man förstöra de resterande delar av Sverige som fortfarande är svenska och där barnen fortfarande kan leka tryggt ute på kvällarna.
Alla ska få det lika dåligt som de som ser sig tvingade att bo i Rinkeby eller Tensta. Man ska “blanda ut”, ungefär som om människor och deras liv är byggstenar i ett socialdemokratiskt experiment. Som nota bene, inte omfattar de socialdemokratiska politikerna själva. De har nämligen gett sig själva så många förmåner och så höga löner att de med råge kan sätta sig – och bosätta sig – ovanför det föraktade svenska folket.
LÄS MERA: Eliten gömmer sig bakom murar – folket betalar priset för deras mångkultur
När jag tar tunnelbanan tillbaka till centrum slår det mig att Tensta och Rinkeby inte är förlorade platser. Men de är prövningar – och prövningen är nationell. De visar vart Sverige är på väg om kursen inte läggs om. Det är inte dessa kvarter som står inför sitt vägskäl. Det är hela landet. Vårt älskade Sverige.
Vi måste sluta låtsas. Sluta förneka. Sluta låta ideologi gå före verklighet. Det som krävs nu är vuxenhet, ansvar och återuppbyggnad. Och återvandring, i stor skala. För sprickorna syns inte bara i asfalten i Rinkeby. De börjar synas i oss själva.
LÄS ÄVEN: Sorgen
🔴 Gillade du den här krönikan?
Stötta tidningen så att vi kan fortsätta granska etablissemanget och berätta det andra medier utelämnar.
