Tensta och Rinkeby är två av Sveriges mest omskrivna bostadsområden. Under flera decennier har de varit scen för skjutningar, framväxten av parallella normsystem och en demografisk förändring som saknar motsvarighet i landet. Här har skolor, torg och bostadskvarter formats av en utveckling som skett snabbare än vad många utanför området förstått – och ofta utan att de som bor här tillfrågats om vad som är på väg att hända. I dag utgör dessa stadsdelar en egen verklighet mitt i huvudstaden, präglad av år av konflikter mellan kriminella nätverk, förändrade befolkningsmönster och en trygghet som bitvis rämnat. Samnytt möter både äldre och yngre boende, människor som sett förändringen från olika håll men som alla beskriver samma sak – en plats där vardagen glidit längre och längre bort från det Stockholm och det Sverige som en gång fanns här.
– Jag kommer att rösta SD, säger en ung somalier som har tröttnat.
På den blå tunnelbanelinjen ut mot Tensta och Rinkeby börjar Samnytts reporter samtala med den tiggare som går genom vagnen. Mannen, som är i 50-årsåldern, kommer med kryckor och säger på bruten svenska att han har ont i hela kroppen. Han berättar att han är från Rumänien och att livet som tiggare har blivit värre de senaste åren. Vi frågar varför han inte arbetar och varför han inte är kvar i Rumänien?
– Nej, nej, man kan inte tigga i Rumänien! Polisen direkt! Jag har varit snickare och målare, men jag måste få ihop pengar att skicka hem till min familj. Då tjänar jag bättre här.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna
När vi är framme vid Tensta station går tiggaren och Samnytts reportar av samtidigt och fortsätter att samtala. På perrongen tar rumänen kryckorna och lägger dem över axeln samtidigt som han på lätta steg beskriver att han ”egentligen inte är tiggare”, men att man måste göra det som krävs för att få in pengar. Han skrattar och blinkar åt oss.
En kylig förmiddag som denna ligger Tensta centrum stilla under en grå novemberhimmel. Ett par butiker håller öppet, några muslimska kvinnor drar matkassar över torget och en skolklass passerar medan läraren ger instruktioner på arabiska. Vid biblioteket sitter en anslagssedel om ”tillfälligt reducerade öppettider” och de arabiska skyltarna om ”Money transfer” ses lite överallt. Stämningen är dämpad, nästan avvaktande.
Tensta och Rinkeby har i många år klassats som ”särskilt utsatta områden” av polisen – en kategori som används när så kallade socioekonomiska problem, parallella maktstrukturer och kriminalitet sammanfaller. I folkmun har områdena oftare beskrivits som ”ghetton” eller ”no-go-zoner”.
Järvaområdet har under 2020-talet varit en av landets mest gängvåldstyngda platser, även om antalet skjutningar minskat kraftigt de senaste åren. Men för många som bor här är utvecklingen inte bara en rad siffror. Den är en konkret vardag.
Två kvinnor om ett långt Tenstaliv: ”För 30 år sedan var det inga problem”
I Tensta centrum möter vi två äldre kvinnor från Finland, den ena med rullator. De har båda bott i Tensta sedan 1970-talet och de beskriver en förändring som skett gradvis, men tydligt. Som alla här ute, vill de vara anonyma och inte figurera med namn och bild.
Sedan påstås det att islam är en väldigt kvinnovänlig religion, men det är det inte alls. Vi västerländska kvinnor ses bara som horor, ”svennehoror”, som de säger.
Äldre finsk kvinna i Tensta centrum till Samnytt
– Jag har sett hela utvecklingen. Förr tänkte man inte så mycket på befolkningen, man gick till jobbet, kom hem. Allt fungerade, säger den ena.
Har det blivit bättre eller sämre?
– Bättre kan jag inte påstå. För trettio år sedan var det knappt några problem här ute. Man åkte taxi hem, gick ut och dansade, säger den andra. Hon fortsätter:
– Nu går vi inte ut på kvällarna. Den första kvinnan lägger till:
– Men det har faktiskt blivit lite bättre den sista tiden. De mördar inte lika mycket.
Du menar skjutningar och mord som sker här ute?
– Vi måste prata tyst så inte alla hör, viskar den ena kvinnan till Samnytts reporter.
Vi sänker röstläget och frågar:
Det har ju pratats mycket om återvandringsbidrag bland flera partier nu, vad tycker ni om det?
– Vi säger bara hej då! Den andra kvinnan fyller i:
– Ja, hej då! Hon skrattar försiktigt och fortsätter:
– Sådana som inte vill jobba och betala skatt och leva som vi gör. Svenskar är i minoritet nu, man ser knappt några svenskar, men eftersom vi är från Finland – och också är invandrare – men ser lite ut som svenskar, så har det blivit värre för oss.
Ni tillhör några av de få nordiska personer som man stöter på här?
– Ja, det finns inte många kvar. Alla har ju flyttat eller dött. Barnen och barnbarnen vill inte bo här. Centrum har blivit mycket, mycket värre. Det finns ingenting.
Samtalet kommer in på islam och att det blir allt tydligare att de flesta kvinnor bär hijab eller heltäckande muslimsk klädsel.
När det gäller kulturen som människor bär med sig, hur känns det som kvinna här ute när man till exempel är van att visa sitt hår offentligt, att det vi ser nu kanske är framtiden?
– Nej, man vet inte… På somrarna, då sitter gubbarna och männen här på bänkarna och tittar på en och annan ung kvinna som är lite lättklädd och sådär. De stirrar. Men deras egna kvinnor är täckta. Den andra kvinnan fortsätter:
– Sedan påstås det att islam är en väldigt kvinnovänlig religion, men det är det inte alls. Vi västerländska kvinnor ses bara som horor, ”svennehoror”, som de säger.
En av dem beskriver vidare hur känslan av hemtillhörighet förändrats.
– Ibland på tunnelbanan tänker jag: vilket land är jag i? Det finns ju knappt någon som ens ser ut som jag.
Statistik och utveckling: En tydlig trend
När man jämför Sverige med övriga Norden blir kontrasten tydlig. Under stora delar av 2020-talet har Sverige haft fler dödsskjutningar än Norge, Danmark och Finland sammanlagt. I Norge sker det vissa år ingen dödsskjutning alls. I Danmark och Finland är det ofta bara enstaka fall per år.
Sverige har samtidigt legat på nivåer som är flera gånger högre per capita, och sticker numera ut som det land i EU där skjutvapenvåldet utvecklats snabbast. De gängkriminella nätverken i Järva består till stor del av och har i stort sett uteslutande bestått av personer med invandrarbakgrund från Afrika – särskilt Somalia – och Mellanöstern.
LÄS ÄVEN: 800 bombdåd senare – svenskar söker skydd på Åland
Det handlar inte bara om antalet döda, utan om gärningsmännens ålder. I Sverige har många av de som skjutit – och blivit skjutna – varit tonåringar. Det är en situation som både nordiska och europeiska rapporter pekat ut som unik i Nordeuropa.
I denna utveckling har Järva varit ett av de mest centrala områdena. Under 2020 och 2021 skedde mellan 20 och 23 skjutningar per år i Tensta, Rinkeby och de närliggande stadsdelarna. År 2021 dödades nio personer här, vilket innebar att en liten del av Stockholm stod för en oproportionerligt stor del av landets totala dödsskjutningar.
Efter regeringsskiftet 2022 skedde dock en tydlig förändring. Antalet skjutningar minskade först under 2023 och fortsatte nedåt 2024. Polisen beskriver idag en utveckling där flera större gängkonflikter tryckts tillbaka, vapentillgången blivit svårare och gripandena fler. Totalt sett har skjutvapenvåldet sjunkit till den lägsta nivån på flera år.
De kriminella måste utvisas. Jag fattar inte varför landet inte gör så. SD borde göra så. De som förstör landet måste åka hem. Sätt dem på ett flyg: åk hem!
Ung man med invandrarbakgrund i Rinkeby centrum till Samnytt
Men även när statistiken går åt rätt håll lever den tidigare verkligheten kvar i områden som Tensta och Rinkeby. Många boende beskriver att otryggheten fortfarande är påtaglig, att vissa platser undviks på kvällstid och att minnet av skottlossningar, ungdomsrekrytering och våld inte försvinner bara för att kurvorna pekar nedåt.
Järva har under lång tid varit centrum för ett skjutvapenvåld som saknar motsvarighet i Norden, och för människorna som bor här går förändringen långsammare än siffrorna antyder.
Somalier i Rinkeby: ”Kommer rösta på SD”
På torget i Rinkeby möter Samnytt två unga män som kommer gående över torget. Den ena är i tjugoårsåldern med rötter i Mellanöstern. Den andra är 18 år, född i Sverige, med somalisk bakgrund. De ger ett vänligt och lyhört intryck och pratar gärna med oss, men vill inte bli fotograferade och vi publicerar inte deras namn.
Det är ju många partier nu som pratar om att införa ett återvandringsbidrag för invandrare som inte anpassar sig till det svenska samhället, vad tänker ni om det?
– Jag kommer rösta på SD, jag vill att de här ska försvinna, säger den av de unga männen som är lite äldre. Han fortsätter:
– Jag är själv invandrare, men jag är en bra invandrare, jag betalar skatt och jobbar. Jag gör något bra för Sverige. De som förstör landet borde åka hem.
När du säger ”de”, vilka menar du då?
Båda männen ser sig omkring och ser betänksamma ut.
– De kriminella som förstör för alla. Skicka hem dem, säger den yngre mannen med rötter i Somalia.
Kommer du också att rösta SD?
– Nej, jag kommer inte att rösta SD, men de kriminella, de som förstör landet borde bli utskickade härifrån. Vissa är bra men…, vissa är inte bra. Folk som kommer hit vill ju skapa ett liv, men de som förstör gör det svårare för oss andra.
– De borde dra åt helvete, förlåt min svenska, fyller den andra i. Han fortsätter:
– De kriminella måste utvisas. Jag fattar inte varför landet inte gör så. SD borde göra så. De som förstör landet måste åka hem. Sätt dem på ett flyg: åk hem!
Men vad gör man när mottagarlandet säger nej, vi tar inte emot dem?
– Kan de göra så? Det visste jag inte… Nu tycker jag synd om Sverige.
De beskriver också hur området förändrats från år till år.
– Det var länge sedan jag såg någon svensk här. Har du sett Rinkeby förr? Man kan se på filmer, det var ganska fint, säger den äldre av de två. För 30 år sedan var det bara svenskar här. Nu ser man nästan inga, nu är det kaos här.
– Jo, man kan se en svensk ibland på tandläkaren där uppe, fyller den yngre mannen i.
Det svenska folket har heller aldrig direkt tagit ställning till den typ av samhällsförändring som nu präglar dessa områden. Besluten har växt fram i politiska kompromisser, myndighetsstrategier och mediala pådrivningar, ofta långt från dem som bor här och utan folkligt stöd.
När samtalet återgår till de gängkriminella som syns på torget efter kvällstid tar de också spontant upp familjernas roll och ansvar.
– Det är mest föräldrarnas jobb att ha koll. Många har inte det, säger den yngre med somalisk härkomst.
Men dina föräldrar verkar ha haft koll på dig?
– Ja, mina hade det. Därför har det gått bra för mig.
De berättar vidare att de har startat ett nytt företag inom e-handel och att de hyr en lokal på Östermalm, där de trivs mycket bättre att vara. Vid flera tillfällen säger de att de uppskattar Sverige. Den ena unga mannen avslutar.
– Man ser ju vilka som är dåliga för Sverige. På kvällarna brukar de stå här och sälja och allt… Bara ta dem och kasta ut dem. Det är ju inte så svårt!
Tror ni att vi skulle kunna komma ut hit och filma på kvällen?
Båda skrattar och ser vänligt på Samnytts reporter:
– Några från Australien försökte filma här. Kameran slogs ner direkt, säger den äldre.
Två generationer – liknande beskrivningar
Under vårt besök i Tensta och Rinkeby blev reporterns försök att föra dialog bland de boende hotfullt endast en gång. Vi frågade några äldre män som satt utanför matvarubutiken om deras erfarenheter av området. De skakade alla på huvudet och sade nej. Men en av dem, sannolikt med härkomst i Balkan, ställde sig upp och tog till orda:
– Alla måste tjäna pengar. Vi arbetar efter hyrda hästar. Vet du vad det är? När du hyr en häst?
Nej, berätta vad det betyder?
– Ja, man hyr hästen. Man hyr hästen och sedan lasta, lasta, lasta. Ditåt, hitåt, ditåt, hitåt. Och när hästen blir… Eller på slakteriet, där man fixar lite kött för McDonalds. Sådana grejer. Så, ingen mer snack, mannen. Du är här för att spionera. Hej då, stick!
Trots skillnader i bakgrund, ålder och livssituation beskriver såväl de äldre kvinnorna i Tensta som de unga männen i Rinkeby en utveckling där befolkningen förändrats snabbt, där kriminalitet och parallella normsystem präglat vardagen och där tryggheten minskat drastiskt.
Deras berättelser ligger nära den bild som går att utläsa i statistik och myndighetsrapporter. Samtidigt beskriver flera av de boende en vilja att förbättra situationen, ta ansvar och skapa ett liv som fungerar – trots att området förändrats i grunden.
LÄS ÄVEN: Kista: Här skulle Sverige bygga framtiden – nu flyr företagen och svenskarna
När man sammanställer vittnesmålen från Tensta och Rinkeby – från pensionärer som levt här i ett halvt sekel till unga män som försöker etablera sig i arbetslivet – blir bilden konsekvent. Förändringen har skett gradvis, men utan att någon egentligen tagit fullt ansvar för vart utvecklingen ledde.
Det svenska folket har heller aldrig direkt tagit ställning till den typ av samhällsförändring som nu präglar dessa områden. Besluten har växt fram i politiska kompromisser, myndighetsstrategier och mediala pådrivningar, ofta långt från dem som bor här och utan folkligt stöd.
Det är därför frågan om ansvar till slut blir oundviklig. Hur stora förändringar kan genomföras i ett demokratiskt samhälle utan att väljarna tillfrågas och de ansvariga granskas? I Tensta och Rinkeby är svaret inte teoretiskt. Det syns i gatubilden, i skolorna, i statistiken – och i människornas egna ord.
🔴 Vill du se fler reportage?
Stötta tidningen så att vi kan fortsätta granska etablissemanget och berätta det andra medier utelämnar.
