Statens institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har släppt en ny rapport i vilken bland annat bekräftas att sysselsättningsnivån och självförsörjningsgraden för migranter ligger långt under den för svenskar också efter mycket lång tid i Sverige. Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling har tagit en titt på rapporten.

Rapporten gör jämförelser mellan Sverige, Norge och Danmark med avseende på hur stor utdelningen i form av att gå från bidrag till försörjning har blivit på de omfattande och för skattebetalarna mycket dyra integrationssatsningar som de tre länderna ägnat sig åt i syfte att försöka mildra de tärande effekter på samhället som den höga asylrelaterade invandringen medfört.

Man konstaterar att de tre ländernas åtgärdspaket genom åren sett inbördes annorlunda ut och att Sverige sticker ut genom att ha satsat i särklass störst summor skattepengar på subventionerade anställningsformer, det vill säga jobb som ytligt sett ser ut som riktiga sådana men som egentligen är skapade skattefinansierade arbetsmarknadsåtgärder för migranter som inte är anställningsbara på den reguljära arbetsmarknaden.

Dystra siffror för män, än dystrare för kvinnor

Det här har i sin tur lett till att sysselsättningsnivån för migranter på papperet ser lite bättre ut i Sverige än i exempelvis Danmark. Men IFAU konstaterar att den ändå ligger långt under den för svenskar. Och allra minst arbetar invandrarkvinnor.

Mer konkret skriver man att endast 55–65 procent av männen och 45–55 procent av kvinnorna i de asylrelaterade migrantgrupperna är sysselsatta även efter 10 år i Sverige. Och den andel som uppnår svensk medianlön är ännu lägre; det gör endast 35–40 procent av männen och så lite som 15–20 procent av kvinnorna.

Detta är inga direkta nyheter utan i huvudsak uppdaterade bekräftelser av vad tidigare rapporter samstämmigt kommit fram till. IFAU påminner också om att en av de bärande orsakerna är att de skandinaviska arbetsmarknaderna har en relativt hög genomsnittlig kvalificeringsnivå där de okvalificerade jobb som lågutbildade migranter kan komma ifråga för är få till antal och andel.

Sverigedemokraterna har granskat rapporten

Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling, som i ett inslag på partiets Youtbe-kanal går igenom rapporten, vill till de förklaringar som IFAU lägger fram också addera de djupa kulturskillnader mellan stora migrantgrupper och det svenska samhället och hur dessa ofta utgör hinder för migranterna att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Beträffande den extremt låga sysselsättningen för kvinnor i asylrelaterade migrantgrupper finns färska exempel som Samnytt uppmärksammat där kvinnor med fundamentalistiskt muslimsk identitet vägrar arbeta om de inte får ha slöja på sig, vilket inte är tillåtet på alla arbetsplatser i Sverige.

Aspling nämner också att det i många av migranternas ursprungsländer är praxis att kvinnor inte arbetar utanför hemmet. Detta konstaterar han inverkar starkt hämmande på migrantkvinnors deltagande på den svenska arbetsmarknaden på ett sätt som inte riktigt framkommer i IFAU:s rapport.

Etableringsprogrammets upplägg

Sedan fortsätter Aspling med att förklara hur det så kallade etableringsprogram som alla nyanlända migranter förväntas delta i ser ut. I den fasen befinner sig en migrant i allmänhet i tvår år under vilken vederbörande uppbär statlig bidragsförsörjning i motsats till det socialbidrag som därefter tar vid där kostnaden landar på respektive kommuns budget och skattebetalare.

Etableringsprogrammet och de två år som den tar i anspråk var när modellen skapades tänkt att räcka för att få migranter i arbete. De förhoppningarna har emellertid kommit på skam. Ytterst få kommer i egen försörjning under etableringsfasen och många gör det heller inte efter att ytterligare 2, 4, 6, 8 eller 10 år passerat, något som lagt en stor ekonomisk börda på kommunerna som får ta över försörjningsansvaret när tiden för den statliga etableringsersättningen löper ut.

Duktiga i Sverige på att informera om bidrag

Aspling riktar i sin genomgång kritik mot hela upplägget som han menar har utgångspunkten att vi i Sverige anses behöva ”muta” migranterna för att de ska anstränga sig att komma i egen försörjning. Bland annat pekar han på att etableringsbidraget är avsevärt mer generöst än de bidragspengar arbetslösa svenskar kan kvittera ut.

Aspling gör här en utvikning av hur Sveriges samhällsinformation för migranter när det gäller vilka bidrag de har rätt till är utformad. Den förmedlas inte på svenska utan på bland annat arabiska och som bland det första migranterna möter när de sätter sin fot på svensk mark. Men då många migranter antas inte kunna läsa heller sitt eget hemlandsspråk finns bidragsinformationen också muntligt på Youtube för analfabeter.

Frikostigheten i etableringsbidraget illustrerar Aspling genom att exemplifiera med vad en tvåbarnsfamilj får ut om den (med förtur) tilldelas en lägenhet med en månadshyra på 8 000 kronor. När alla bidragsdelar adderas ihop landar det på netto (skattefritt) en god bit över 16 000 kronor.

Etableringsbidraget får motsatt effekt

Dessa frikostiga bidrag menar Aspling är en av de stora orsakerna till att integrationen fungerar så dåligt i Sverige. Om den generösa etableringsersättningen var tänkt att fungera som en morot att anstränga sig, så får den i praktiken motsatt effekt. Att leva på bidrag och slippa gå upp varje morgon och åka till jobbet i ur och skur som svenskar gör framstår som det mer attraktiva alternativet jämfört med att skaffa sig ett jobb.

När etableringssystemet infördes 2010 var det dessutom möjligt för de nyanlända migranterna att registrera sig för bidragen och sedan strunta i att delta i programmet. De svenska myndigheterna kunde varken stoppa bidragen eller kräva tillbaka redan utbetalade bidrag för perioder som migranten skolkat.

Efter åtta år insåg politikerna att man måste göra något åt det missbruket och numera finns verktyg för att stoppa och återkräva felaktigt utbetalade etableringsbidrag. Några andra konsekvenser blir det däremot fortfarande inte. Att delta är frivilligt. Den som inte vill förbättra sina möjligheter till egenförsörjning behöver inte.

Etableringsprogrammet – en bra eller dålig investering?

Syftet med IFAU:s rapport har varit att undersöka vilken effekt, om någon, det kostsamma etableringsprogrammet har haft – har de svenska skattebetalarna fått valuta för pengarna genom att migranterna kommit snabbt i arbete och därefter inte fortsatt ligga samhället till last?

Som redan nämnts, finner IFAU i likhet med tidigare undersökningar av samma slag att etableringsprogrammets verkningsgrad varit låg. Sysselsättningsnivåerna för migranter är avsevärt lägre än för svenskar. Eventuellt kan man tänka sig att nivåerna varit ännu lägre om etableringsprogrammet inte funnits, men man kan också tänka sig det motsatta, mot bakgrund av den hospitalisering in i bidragsberoende som Aspling nämner där det livet upplevs som mer attraktivt än det som förvärvsarbetande.

Stora skillnader mellan Sverige och grannländerna

Under den period 2008-2019 som IFAU valt att titta på deltog 190 000 migranter i etableringsprogrammet. I Norge och Danmark är motsvarande siffror 55 000 respektive 34 000. Det ger en fingervisning om hur hög invandringen varit till Sverige jämfört med grannländerna.

En annan stor skillnad, som redan berörts, är den att medan Sverige skapar skattesubventionerade anställningar och jobb som inte finns, har man i Norge och Danmark valt att fokusera på riktiga praktikplatser på den riktiga arbetsmarknaden för migranterna.

Ytterligare en skillnad är att, som nämnts, deltagande i etableringsprogram i Sverige är en rättighet medan det i Norge och Danmark är en skyldighet. Det innebär att man i grannländerna har verktyg att upphäva uppehållstillstånd för den som inte lägger manken till och uppfyller sin del av avtalet medan migranter i Sverige inte löper samma risk om de väljer bort att delta.

”Vi är extremt slappa att ställa krav” på migranter, konstaterar Aspling när han påtalar denna skillnad som bara är ett av många exempel på migrationspolitiska attitydskillnader i Sverige relativt grannländerna.

Olika grundsyn på asylmigranter

En kanske ännu mer grundläggande skillnad som Aspling påtalar är att man i grannländerna slår fast att etableringsprogrammet inte ska ses som en förberedelse för att stanna för gott utan bara att man så långe man har skyddsbehov så långt möjligt inte ska utgöra en belastning för mottagarlandet – så snart situationen i hemlandet medger ska migranten återvända hem citerar Aspling ur det danska regelverket. I Sverige har gränsen mellan reguljär invandring och asylrelaterad dito suddats ut och den migrationspolitiska diskussionen utgått från att den som en gång tagit sig in i Sverige aldrig ska återvända.

Eftersom man i Danmark slagit fast att deltagande i etableringsprogrammet är obligatoriskt ser man där heller inga skäl att muta deltagarna med extra höga bidrag. I stället ligger ersättning en bit under vad danskar får i bidrag om de inte kan försörja sig själva. I Sverige är det tvärtom.

Sysselsättningsmåttet problematiseras

Aspling ger författarna till den aktuella rapporten visst beröm för att man både informerar läsaren om vad sysselsättningsmåttet är och rekapitulerar kritik som riktats mot det. För att komma med i statistiken som sysselsatt räcker det med att ha arbetat en timme en viss vecka under året eller deltagit i någon skattefinansierat arbetsmarknadsåtgärd. Resten av året kan man ha slagit dank men räknas alltså ändå som sysselsatt.

Det här menar rapportförfattarna ger en alltför generös siffra över hur många som är självförsörjande och med och bidrar till samhället i motsats till andelen som lever på bidrag och tär på samhället. Aspling påtalar att det missvisande måttet är dåligt för alla utom för de som vill skönmåla svensk massinvandring och ge en falsk positiv bild av hur framgångsrik svensk integrationspolitik har varit.

I IFAU:s rapport har man därför valt att använda ett annat mer rättvisande mått på hur mycket migranter arbetar och tjänar där de faktiska inkomsterna används och jämförs med hur mycket svenskar, danskar och norrmän tjänar. Här gör Aspling en intressant iakttagelse relaterat till det svenska etableringsprogrammets effektivitet.

Syrier ett kvitto på programmets effektivitet

Det framgår av rapporten att syrier är de som i absolut störst utsträckning har deltagit i etableringsprogrammet. Samtidigt är man den grupp som har den lägsta medianlönen. Det renderar inte etableringsprogrammet ett gott betyg.

I den utsträckning etableringsprogrammet alls förbättrar migrantens förutsättningar för att komma i jobb så handlar det enligt rapporten till helt övervägande del om okvalificerade jobb med de lägsta löner som är tillåtna i Sverige. Allra sämst ser det ut för kvinnorna där extremt få når över denna lägstanivå.

Personer med så låga löner är inte självförsörjande och behöver för att klara sig också komplettera inkomsterna med bidrag. De bidrar inte heller med så mycket skattepengar att det går jämnt ut med hur mycket skattepengar de kostar när de tar offentligfinansierade tjänster i anspråk.

I Sverige, där det är frivilligt att delta i etableringsprogrammet, är det en stor grupp migranter som väljer att avstå. Totalt uppgår det asylrelaterade mottagandet under den period som IFAU begränsat sig till 320 000 personer men endast 190 000 har velat etablera sig.

Två slags marginalisering för kvinnor

Att kvinnor dominerar bland de som inte deltar i etableringsprogrammet menar IFAU är ett bekymmer. Kommer man inte i arbete kommer man oftast inte in i det svenska samhället överhuvudtaget, utan marginaliseras. Och man räknar upp tänkbara konsekvenser av det för kvinnorna.

Aspling nämner här något som inte berörs i rapporten, nämligen att marginaliseringen kan bli ännu större för de kvinnor som tar sig ut på den svenska arbetsmarknaden, i varje fall de som bor i de segregerade invandrarområdena. För att inte bli utfryst här (eller värre) ska kvinnor inte anamma en självständig svensk kvinnoidentitet utan stanna i den kvinnoroll som förväntas av dem i det invandrarkollektiv där de lever.

Lågt förvärvsarbetande och låga inkomster leder till att samhället går back bara på de skattepengar man satsar på etableringsprogrammet. Vad dessa kostar redovisas inte i rapporten men Aspling har tittat i statsbudgeten där siffrorna finns att tillgå. Och räknar man ihop verksamheter som hör samman med att få migranter i arbete handlar det om flera tiotals miljarder kronor varje år.

Få går från låtsasjobb till riktigt jobb

Aspling tar i det här sammanhanget också upp frekvensen för hur många migranter som deltagit i ett subventionerat påhittat arbete som sedan går vidare till ett riktigt jobb, något som är själva tanken med subventionen. Den siffran är extremt blygsam och uppgår 90 dagar efter att det subventionerade jobbet avslutats till endast 7 procent.

Det finns heller ingen uppgift om hur stor andel av dessa 7 procent som fått ett riktigt jobb just på grund av att man innan erbjudits en subventionerad anställning. Aspling pekar på att många av dessa personer kanske relativt sett stått nära arbetsmarknaden och skulle ha fått ett kritigt jobb ändå, utan denna föregående skattefinansierade transportsträcka och att man i så fall kunnat spara in de miljardbelopp till skattebetalarna som de konstruerade jobben för migranter kostar.

Aspling vill också vara ärlig och nämna att en del av de här skattesubventionerade jobben inte bara är öppna för nyanlända utrikesfödda utan även för andra generationens invandrare och svenskar. Siffror visar dock att personer med invandrarbakgrund dominerar stort, i storleksordningen 85 procent.

Han sammanfattar genomgången av rapporten med att Sverige får väldigt lite avkastning på de enorma investeringar i skattepengar som görs på att få migranter i arbetet och börja generera skatteintäkter i stället för att kosta skattepengar. Det är en slutsats som även rapportskrivarna indirekt drar av de siffror man redovisar och de skrivningar man har i rapporten om hur liten andel av de som deltagit i etableringsprogram som försörjer sig själva, även efter mer än 10 år i Sverige.

IFAU:s rapport kan laddas ned och läsas i sin helhet HÄR.

Den som själv vill se Asplings genomgång i sin helhet kan göra det nedan.

Inrikes