➤ KRÖNIKA En våreftermiddag 2016 ringer telefonen. När jag svarar hör jag bara en mansperson som skrattar så han kiknar i andra änden.

Som publicist på en alternativmediesajt får man en del samtal, de flesta från uppskattande läsare och tipsare men också några som vill tala om hur otäck man är och att ”dej ska vi tammefan…”. Ibland är det någon som på dålig svenska kräver att vi ska ta bort hans namn från vår artikel eftersom han nu planerar att gifta om sig och inte vill att den tilltänkta nya frun ska få reda på att han suttit i fängelse för att ha misshandlat och pistolhotat den förra.

Personen som skrattar okontrollerat så att det skorrar i mobilens lilla högtalare kan jag inte omedelbart hänföra till någon av nämnda kategorier. Kanske är det bara en busringare eller någon som slagit fel nummer, en knäppgök, en som tagit sig ett järn för mycket?

Efter en liten stund lyckas skrattaren kämpa till sig en smula självkontroll. Då kommer frågan: ”Är det Mats Negerlind jag talar med?” och så bryter en ny skrattsalva ut.

Personen i luren har inte, som den ännu oinvigde läsaren kanske misstänker, missuppfattat mitt namn. Inte heller har han själv hittat på ett öknamn på mig. Förklaringen är i stället att jag kort tidigare skrivit en krönika där jag velat testa den identitetspolitiska vänsterns påstådda tolerans och sinne för humor.

Jag har photoshoppat min byline-bild till en så kallad ”blackface” och kryssat över ”Da” i mitt efternamn och i dess ställe plitat dit ”Ne” så att det ser ut om att någon graffiti-målare gjort det med sprejfärg. Debattens vågor hade gått höga om att var och en minsann själv får definiera vem man är, vilket kön man tillhör, hur lång man är och rentav om man kanske mer uppfattar sig som en katt än som en människa. Att bryta normen var honnörsordet.

SDU:aren Hanna Lindholm hade nyligen varit ute på vänsterradikala Södertörns högskola och gjort ett antal stort uppmärksammade intervjuer med studenter kring detta med identitetspolitik och huruvida omgivningen ska behöva spela med om en person säger att han eller hon är något som uppenbart inte stämmer med den objektiva verkligheten.

De flesta studenterna var eniga om att vi behöver mer sådan normbrytande identitetspolitik och att vi måste lära oss att se en person för det han eller hon säger sig vara, inte som det vi okulärt kan sluta oss till. Slutledningsmetoden ”if it walks like a duck and quacks like a duck…” gäller i det postmoderna Sverige inte längre.

Sedan rätt länge får man i USA själv bestämma vilken ras man tillhör när man fyller i blanketter. Jag hade också läst reportage om att många mörkhyade i Sverige bleker sin hy för att de vill vara mer vita. Och så har vi ju Michael Jackson förstås som får sägas vara i en klass för sig när det kommer till ”raskorrigering”.

En annan sångartist, mellovinnaren Loreen med delvis marockanskt berbiskt påbrå, hade uppmärksammats för att ha målat sitt ansikte vitt i en intervju i TV4:s morgonsoffa och efteråt förklarat det med att ”det är sjukt vackert med färg i ansiktet” och – såklart – att hon ville vara normbrytande.

Som befarat fick mitt brunmålade ansikte inte de applåder från normbrytarvänstern som man i skenet av ovanstående borde ha kunnat räkna med. I stället kom diverse humorbefriade rasistanklagelser från skribenter på ledande vänsterliberala medier och – förstås – från den högljudda avgrundsvänstern i sociala medier.

Men så fick jag alltså en påringning av den här hysteriskt skrattande mannen. När han lugnat sig presenterade han sig på lätt bruten svenska som Sydney Onayemi. Våra vägar har korsats förut, första gången via bekantas bekanta redan för närmare 40 år sedan i styrketräningssammanhang. Som av en händelse bor jag idag på samma gata i huset bredvid det där Sydney inledde sin legendariska bana som diskotekskung i Sverige.

Sydney var länge något av en ikon inom den svenska HBTQ-rörelsen, särskilt efter att ha dragit igång gayklubben Confetti. På senare tid hade han dock skuffats undan i bakgrunden. Detta eftersom han inte hade de politiskt korrekta vänsterradikala och identitetspolitiska åsikter man måste ha om man ska få vara med i den påstått toleranta och inkluderande sexuella mångfaldsgemenskapen.

Nu senast fick homosexuella MED-partiledaren Ilan Sadé känna på den svenska HBTQ-rörelsens nyspråkliga definition av normkritik – akta dig noga för att bryta normen att en HBTQ-person måste vara vänsterradikal, hata Sverigedemokraterna och förespråka vidöppna gränser. Då får du den regnbågsskimrande RFSL-dörren i ansiktet.

När Sydney ringde mig hade han en tid varit i ropet igen, nu som färgstark personlighet i SVT-underhållningsprogrammet ”Kan du slå en pensionär” där otränade yngre soffpotatisar fick testa sin kondition mot vältränade äldre personer, däribland Sydney.

Det många nog minns mest från programserien är Sydneys faiblesse för utmanande glasögon som överträffar t o m Elton Johns. Det ingen minns är däremot Sydneys politiska inkorrekthet. Det av den enkla anledningen att den lyste med sin frånvaro i serien. Och orsaken till det var i sin tur att Sydney fått stränga förhållningsorder av producenten att absolut inte prata politik eller något annat ”känsligt” med någon han träffade under det att programmen spelades in.

Det var en av de saker jag fick veta under mitt sista samtal med Sydney. En annan historia han berättade kan också vara värd att rekapitulera i detta sammanhang. Den utspelar sig under ett besök “The hard-working DJ” avlade på ett Stockholms mer namnkunniga konditorier.

Sydney stegar fram till kassan och beställer en kopp kaffe. Bakom disken tar en ung blond och blåögd svensk tjej upp beställningen. ”Och så vill jag ha en sån där negerboll också”, fortsätter Sydney, varpå flickan i kassan drabbas av ett totalt nervsammanbrott.

Hon blir högröd i ansiktet, får något skräckslaget i blicken och orden stockar sig när hon med gäll röst nästan skriker till Sydney: ”Det var du som sa det, det var inte jag. Det var du som sa det. Du, du, du!”. Uppenbarligen är den unga kvinnan livrädd för att någon ska tro att hon använt ordet ”neger” och det dessutom när hon expedierat en mörkhyad kund.

I likhet med de flesta svenskar födda de senaste dryga 30 åren har konditoriexpediten indoktrinerats med den historierevisionistiska faktoiden att ordet ”neger” generiskt skulle vara ett skällsord. Inget kunde vara mer felaktigt.

Enklast bevisas det väl av att självaste Martin Luther King Jr använde ordet någonstans mellan tio och tjugo gånger i sitt berömda ”I have a dream”-tal, detta parallellt med begreppet ”afroamerikan”. Ordet ”nigger”, som är en förvanskning av ”negro”, eller ”neger” på svenska, har däremot en ursprunglig rasistisk konnotation. Samtidigt har det skällsordet plockats upp av svarta i USA som flitigt använder det i jargongen sinsemellan.

Nåväl. Sydney förstår att hans skämt inte gått hem och gör sitt bästa för att lugna ned den upprörda unga expediten. Inför övriga kunder klargör Sydney att det var han och endast han som sa ”neger” och att han bara ville skoja lite med den politiskt korrekta normen. Efter en stund återhämtar sig expediten och affärsverksamheten kan återupptas.

Sydney säger i telefon till mig att han tycker det är hemskt att så många svenskar lever med en sådan panikrädsla för att hamna i onåd som politiskt inkorrekta. Det är därför han tycker att mitt tilltag med blackface och ”Negerlind” är så befriande och dessutom dråpligt kul och känner att han måste ringa upp mig och tala om det.

Sydney är inte ensam om att från sin horisont som person med afrikansk invandrarbakgrund finna den politiska korrekthetens våta filt påfrestande och som ett utslag av de låga förväntningarnas rasism, manifesterad i en föreställning om att svarta och muslimer i motsats till vita och kristna inte kan hantera att man skämtar om dem. I gay-världen där Sydney varit en profil finns samma attityder.

En annan svart gay-profil, Makode Linde, ledsnade för en tid sedan också på detta ängsliga tassande kring vad som är politiskt korrekt respektive inkorrekt och arrangerade en stor golliwog-inspirerad konstutställning på Kulturhuset i Stockholm som han gav namnet ”Negerkungens återkomst”.

Det skapade stor ångest inom det vänsterradikala kulturetablissemanget. Å ena sidan var det ju hemskt att Linde använde och legitimerade det numera förbjudna och påstått rasistiska ordet ”neger”. Det gjorde honom också till vad man i dessa kretsar mellan skål och vägg – och ibland även öppet – kallar för en ”onkel Tom” eller ”husneger”, dvs en svart eller utomvästlig invandrare som inte har de ”rätta” förväntade vänsteråsikterna.

Å andra sidan var det delikat att kritisera en person som Makode Linde som enligt vänsterns synsätt kvalar in i flera ”utsatta” och ”underprivilegierade” grupper i egenskap av svart och homosexuell. Linde stod på sig och Kulturhuset lät honom använda det valda namnet på utställningen men vägrade själva att skriva ut det i sin annonsering.

Senare anmäldes även Makode Lindes konstutställning “Galerie Neger” i Malmö för hets mot folkgrupp. Linde bemötte de förmenta “antirasister” som anmält honom med att det i själva verket var de som var rasisterna i sammanhanget.

I det senaste avsnittet av pratprogrammet Skavlan i SVT påtalade den amerikanska politiska kommentatorn Ann Coulter hur vänstern selektivt förlorat sitt sinne för humor eller låtsas ha gjort det om skämtet har adress vänsterut. Och det är inte bara konservativa tyckare som har gjort den iakttagelsen. Liberala humorlegender som Jerry Seinfeld, Bill Maher och John Cleese har också beklagat sig över den politiska korrekthet som numera ligger som en våt filt över yttrandefriheten.

Sydney och jag är när vi avrundar vårt telefonsamtal rörande överens om att detta är djupt problematiskt och något som både han och jag har en skyldighet att försöka ändra på – även om det som i mitt fall gör journalister på Dagens Nyheter upprörda eller som i Sydneys fall råkar få en stackars ung konditoriexpedit att bryta ihop.

Av oss två är det numera jag ensam som får bära facklan. Jag visste det inte då, men det samtalet med Sydney skulle bli vårt sista. Några månader senare var ”Big Brother” Sydney död.

PS
Beträffande politisk inkorrekthet så var det Sydney som i disco-världen Sverige introducerade så kallade ”pointers”, dvs dörrvakter som i kön utanför entrén pekade på vilka som skulle respektive inte skulle släppas in, utifrån hur intressant man såg ut.

I SVT:s epitaf över Sydneys bortgång sade kulturjournalisten och tidigare SR-chefen Pia Kalischer så här:

– Han stod i dörren och sa ”du och du men inte du”. Det var första gången någon gjorde så i Sverige. Man ansträngde sig ju en del när man gick ut då.

Att Sydney med förebild från innediscon i USA gjorde så förvånar mig inte. Däremot är det förvånande att en profilerad medarbetare på extremt politiskt korrekta Sveriges Radio inte själv reagerar på sitt beröm av en aktivitet att släppa in gäster utifrån deras utseende som i andra sammanhang hårt kritiserats och beskrivits som ren diskriminering och brott mot principen om alla människors lika värde.

Opinion