➤ KRÖNIKA Sverigedemokraterna gjorde vad man skulle kunna rubricera som ett dåligt bra val. Bra därför att man också i detta val är det parti som ökar mest, både relativt och absolut, men dåligt eftersom förväntningarna och prognoserna var betydligt högre ställda.

Jag har sett att vissa tycker 17,6% är en så anmärkningsvärt svag siffra att man spekulerar i valfusk. Som grogrund för sådana spekulationer ligger bland annat att opinionsinstitut som YouGov och Sentio som tidigare prickat in SD bäst, nu plötsligt gjorde det sämst. Samma sak med Valu-undersökningen där SD alltid underskattats men i år tvärtom överskattades.

Den svårförklarliga kraschen av Valmyndighetens webbplats och statskontrollerade PostNords mystiska förseningar med att leverera förtidsrösterna är andra ingredienser i en spännande konspirationsteori om ett riggat val. Och eftersom etablissemanget krattat manegen för sådana teorier genom sitt oseriösa tal om ryska valpåverkansoperationer är det inte märkligt om det nu uppstår motsvarande teorier också i motsatt riktning.

Det finns dock en enklare förklaring till att Sverigedemokraterna inte ökar mer än de gör, en som egentligen är lika skrämmande som valfusk. Jag syftar på den omfattande propaganda med fake news och lögner som systematiskt matats ut av media om att det efter systemkollapsen och asylkaoset 2015 har skett ett paradigmskifte i svensk invandringspolitik.

Media har hjälpt både regerande Socialdemokraterna och Moderaterna att lansera en falsk bild av att SD inte behövs eftersom vi nu ställt om till volymer som ligger på EU:s miniminivåer. De röster som bemödat sig med att fördjupa sig i Migrationsverkets statistik och prognoser och som funnit att Sverige fortfarande har västvärldens i särklass högsta invandring har inte lyckats tränga igenom bruset. Inte ens när tidigare s-ledaren och statsministern Göran Persson sent i valrörelsen slog fast detta, gick det in hos väljarna. Eller så trodde man att Persson menade att sossarna skulle rätta till detta.

Delvis har Sverigedemokraterna själva bidragit till sitt relativt sett svaga valresultat. Partiet har genom sina regeringsinviter och beröm högerut hjälpt framför allt Moderaterna att framstå som ett parti som gjort upp med Reinfeldt-erans migrationspolitiska ansvarslöshet och nu lagt om sin politik helt. SD:s avfärdande av utbrytarpartiet AfS som alarmister kan också ha fått effekten att många tänkte att ”så illa är det väl kanske inte då om t o m SD tonar ned problemen”.

Sverigedemokraternas positionering högerut mot Moderaterna inför valet kan dessutom ha lett till att en del osäkra S-väljare stannade kvar i sitt gamla parti i stället för att rösta på SD. Det förklarar i så fall också varför S gick bättre än väntat i valet.

Det brukar i politiken ofta sägas att ”en lögn blir inte sann bara för att den upprepas många gånger”. Det stämmer förstås i sak men politik handlar mer om att till väljarna sälja en tillrättalagd bild av verkligheten än verkligheten i sig, och där är upprepning av lögner för att få dem att framstå som sanningar ett beprövat verktyg. Man ljuger ikapp om vad man åstadkommit i regeringsställning och överdriver i opposition lika grovt motståndarregeringens misslyckanden.

Någon konspirationsteori är det heller inte att yttrande-, åsikts- och pressfriheten håller på att monteras ned i Sverige, betydligt mer så än i länder som Ungern och Polen som det skälls så mycket på. Det var bara med ett nödrop som grundlagsändringar undveks som på fullt allvar skulle göra det förbjudet för en medieaktör som Samhällsnytt att namnge en brottsling eller uppge dennes härkomst.

I stället för att ställa krav på att de dominerande sociala medieaktörerna respekterar yttrandefriheten har regeringen uppvaktat dem för att förmå dem bedriva en ännu hårdare censur mot oliktänkande än de redan gör på eget initiativ. Allt går ut på att slå vakt om det kulissbygge som kallas Sverigebilden och dölja det verkliga Sverige.

Media jobbar i Sverige också paradoxalt nog själva för att begränsa tryckfriheten med det syftet. Bland annat har man varit pådrivande för att presstöd bara ska kunna ges till medier som bedriver det man kallar journalistik med ”god medieetisk sed och hög kvalitet”, vilket i sammanhanget är liktydigt med vänsterliberalt vinklad agendajournalistik.

Sverigedemokraternas misslyckande med att bli största eller ens näst största parti är farligt för Sverige. Redan under kommande mandatperiod väntas vi drabbas av lågkonjunktur, i värsta fall en finanskris. Det innebär att den fortsatta ambitionen att vara världens humanitära stormakt kommer att slå ännu hårdare mot den vanlige svenskens välfärd än idag.

Och ekonomin är bara en aspekt av invandringsproblematiken. Bara de närmaste tre åren kommer Sverige, enligt vad man med lite grävande kan utröna av Migrationsverkets prognoser, att bevilja runt en halv miljon uppehållstillstånd, de flesta till människor som kulturellt och värderingsmässigt befinner sig så långt från Sverige som det bara går att komma.

Det handlar alltså om ett stort ytterligare tillflöde till ett land som redan dignar av bördan under det som Jimmie Åkesson i SVT:s slutdebatt, med efterföljande stort rabalder och avståndstagande från SVT, rubricerade som personer om inte passar in i Sverige – vare sig i kompatibilitet med svensk arbetsmarknad eller med svenska sekulära, demokratiska och jämställda värderingar.

Nu återstår att se vad Sverigedemokraterna som fortsatt tredje största parti och med bibehållen vågmästarställning kan åstadkomma under mandatperioden. Initialt handlar det om vilken statsminister och regering och därefter statsbudget SD är beredda att släppa fram.

Att Sverigedemokraterna själva skulle få sitta med i den nya regeringen kan vi betrakta som uteslutet. Frågan gäller om de övriga sju partierna ens kan kliva ur sandlådan och prata med SD i regeringsfrågan.

SD kan också helt frånhändas inflytande över regeringsbildningen om de traditionella blocken släpper sargen och klarar av att bilda någon form av blocköverskridande regering alternativt ny DÖ-överenskommelse. Just nu verkar positionerna dock totalt låsta. Man kan inte ens komma överens om hur regeringssamtalen ska föras – under ledning av sittande rödgrön regering eller av talmannen efter att Löfven lämnat in sin avskedsansökan.

Fortsätter det så och Sverigedemokraterna inte bestämmer sig för att passivt släppa fram en traditionell Alliansregering, kan ett extraval inte uteslutas.

Jag vill också ge lite beröm till Ebba Busch Thor som inte bara lyckades resa KD upp efter att man var helt uträknade ur riksdagen, utan till och med ta partiet till ett bättre val än 2014. Jag träffade Ebba under avslappnade samtalsformer i en hotell-lounge för ett antal år sedan, när hon fortfarande bara hette Busch i efternamn och ännu inte var påtänkt som partiledare.

Mitt intryck då var av en person som framstod som en trevlig men ganska udda figur. När hon därför tog över KD efter den folklige gamängen Göran Hägglund befarande jag att KD:s dagar i riksdagen var räknade. Ibland har man fel och då ska man erkänna det. Ett kristdemokratiskt parti som kan hitta tillbaka till den värdekonservatism man övergav för att platsa i den liberala Alliansen behövs i Sverige och i riksdagen. Partiet är dock alldeles för liberalt invandringspolitiskt.

Att Miljöpartiet med ett nödrop lyckades klamra sig fast i riksdagen är däremot ytterligare smolk i bägaren vid sidan av Sverigedemokraternas svaga resultat. Det partiet har haft en sällsynt förmåga att sin litenhet till trots påverka alla regeringar oavsett partifärg i för Sverige osund riktning.

Opinion