➤ KRÖNIKA Jag har i egenskap av såväl politisk chefredaktör på Samhällsnytt som undrande väljare en längre tid förgäves försökt få ett svar från Sverigedemokraterna på om och när partiet tänker lämna besked till väljarna i regeringsfrågan.

I frånvaro av konkreta besked är vi hänvisade till att spekulera kring spridda och delvis motsägelsefulla ledtrådar som SD-toppar lämnat i olika medieintervjuer. Den sammantagna viktningen av dessa bådar tyvärr inte särskilt gott och kan nog få rätt många Sverigevänliga kärnväljare att lägga sin röst på utbrytarpartiet Alternativ för Sverige i stället.

Det parlamentariska läget efter valet kommer att vara komplicerat. Det är det första vi kan konstatera. Det kommer att finnas ett rödgrönt S+V+MP-block, ett borgerligt Alliansblock och ett socialkonservativt SD-block (med reservation för om AfS lyckas ta sig in), varav inget kommer att kunna samla en parlamentarisk majoritet i riksdagen.

Mer osäkert är om någotdera block kan hitta externa koalitions- eller samarbetspartners för att få till stånd en regering med majoritetsstöd, eller om vi åter får något liknande förra valets Decemberöverenskommelse där en något större minoritet släpps fram av en något mindre minoritet. Följdfrågorna till den frågan är flera.

Kan Alliansen ta stöd av Sverigedemokraterna? Kan Socialdemokraterna locka Centerpartiet och/eller Liberalerna att bryta sig loss från Alliansen och ingå i en blocköverskridande regering? Kan rentav Socialdemokraterna och Moderaterna bilda koalition?

Vad man säger före ett val och vad man sedan gör efter valet är som alla vet två helt skilda saker. Denna diskrepans brukar vanligtvis vara relaterad till vidlyftiga vallöften som snabbt glöms bort när man fått de röster man traktade efter. Men inför det här valet är det också vad man säger i själva regeringsfrågan som mycket väl kan skilja sig från hur man i verkligheten agerar när vallokalerna stängts och rösterna räknats.

För eget vidkommande, och troligen för många som läser denna krönika, inskränker sig intresset i denna fråga i huvudsak till ett av riksdagspartierna – Sverigedemokraterna. Den fråga vi ställer oss är: ”Vilken regering är det vi röstar fram om vi lägger vår röst på SD?”

SD fantiserar om ett nytt konservativt block bestående av dem själva, M och KD. Jag använder ordet fantisera eftersom det inte visats minsta intresse från ledargarnityren hos M och KD att fatta denna utsträckta SD-hand. Det finns dessutom inte mycket konservatism kvar hos M och KD. I Moderaternas fall rensades den ut redan i början på 80-talet när Ulf Adelsohn tog över rodret, och i Kristdemokraternas fall av Göran Hägglund på 00-talet i hans iver att få vara med i liberala Alliansen och regera.

Ebba Busch Thor är visserligen något mer värdekonservativ än sin föregångare men i vilken utsträckning hon kan återskapa ett mer traditionellt KD är oklart. Därtill kan partiet mycket väl hamna utanför riksdagen i detta val. Liten brasklapp dock för en SD+M+KD-regering med hänvisning till vad som nyss sagts om vad som sägs före och vad som görs efter ett val.

En ny Decemberöverenskommelse mellan de rödgröna och Alliansen framstår inte som särskilt sannolik. Den förra har blivit extremt utskälld och Allianspartierna har dessutom förlorat stort på den genom att i sina väljares ögon abdikera från oppositionsrollen och låta Sverigedemokraterna bli det enda riktiga oppositionspartiet.

Det rödgröna minoritetsblocket blir troligen också större än Alliansens minoritetsblock, vilket innebär att en ny Decemberöverenskommelse är detsamma som att Alliansen låter Löfven regera ännu en mandatperiod. Det får bedömas som uteslutet eftersom det vore ren borgerlig harakiri.

Nu föreslår i och för sig Centerledaren Annie Lööf en ny variant på Decemberöverenskommelse, där Socialdemokraterna ensamma räknas som ett block som då blir mindre än Alliansen och följaktligen ska släppa fram en Allians-regering. Löfven har dock varit tydlig med att så inte kommer att ske. ”Glöm det”, var hans kärnfulla besked till Lööf i en partiledarduell nyligen.

Ett mer sannolikt scenario är att Alliansen i stället släpps fram av Sverigedemokraterna. Och det är här det blir problematiskt för många SD-väljare.

Ser vi tillbaka på tidigare regeringar så är valet mellan en rödgrön regering och en Alliansregering som att välja mellan pest och kolera. I båda blocken finns nu under galgen i och för sig vissa tendenser till tillnyktring i invandringspolitiken men de är förhållandevis bleka och i huvudsak retoriska. Vi bör, för att uttrycka det diplomatiskt, vara hälsosamt skeptiska till att de partier som orsakat problemen ska ha förmågan eller ens viljan att lösa dem.

Vi bör inte förledas tro att Sverige efter valet ska få en annan invandringspolitik än före bara därför att Löfven och Kristersson inte längre låter fullt lika entusiastiska i tonfallet när det mångkulturella samhällsbygget baserat på västvärldens i särklass mest expansiva invandring kommer på tal. Att man inte längre ropar ”Mitt Sverige bygger inga murar” eller ”Vi måste öppna våra hjärtan” räcker inte på långa vägar.

Vi hör nu fraser som ”en återgång till hur det var före 2015 blir det inte” upprepas samtidigt som man undanhåller för väljarna att det invandringspolitiska så kallade ”paradigmskiftet” är en ren retorisk konstruktion. Den som bemödar sig med att läsa Migrationsverkets statistik och prognoser finner att massinvandringen pågår i oförminskad omfattning. Den från Lagrådet hårt kritiserade bastardlag som till mångmiljardkostnader gett amnesti åt 9000 afghaner som ljugit om sin ålder och sina asylskäl talar också sitt tydliga språk om att handen gör något annat än det munnen säger.

Det är vidare en sak vad ledarna för de stora partierna M och S säger och en annan hur de sedan måste kompromissa med de invandringsextremistiska partier man bildar block med – de rödgröna har V och MP. Alliansen har C. Alliansen har i L också landets i särklass mest EU-extrema parti och på EU-nivå dessutom några av Sveriges mest invandringsradikala politiker i de två Ceciliorna – Malmström respektive Wickström.

Sverigedemokraterna har av och till i flera år ventilerat möjligheten att släppa fram en Alliansregering efter valet. Någon enstaka gång har det sagts att man i stället skulle kunna tänka sig släppa fram en S-ledd regering om denna kan uppvisa en mer restriktiv invandringspolitik än Alliansen, men där saknas sådana åtföljande resonemang som man har fört kring en borgerlig regering varför det alternativet får betraktas som mindre troligt. Dessutom skulle det idag innebära att det inte blev något regeringsskifte, vilket av många SD-väljare nog uppfattas som värre, alldeles oavsett hur dåligt det andra regeringsalternativet är.

Det som kanske irriterar en Sverigevänlig väljare mest är att SD i det här sammanhanget inte bara iklätt sig lillebrorsrollen utan också accepterat den förnedrande rollen som sandlådans mobboffer. Det kanske var svårt att göra något åt 2010 när man kom in i riksdagen som nybakade i sammanhanget och som ett av de minsta partierna i församlingen. Det var en mer tveksam hållning efter valet 2014 när man fördubblat väljarstödet och blev riksdagens tredje största parti. Efter årets val, där man kanske blir störst, är det avgjort helt orimligt att fortsätta acceptera rollen som strykpojke.

Som största eller näst största riksdagsparti bör man verkligen inte vara mindre kaxig än vad man i varje fall för ett ögonblick var inför valet 2014 då man deklarerade att man skulle fälla varje regering som inte kan presentera en budget med rejäla neddragningar på områdena migration och integration.

Oavsett SD blir största eller bara näst största parti i riksdagen så kommer man att vara större än Moderaterna. Det betyder rimligtvis att man ska ha ett större inflytande över en borgerlig regering än Moderaterna och definitivt större än småpartierna L, KD och C.

Alternativ 1 för SD bör inte handla om att släppa fram en Alliansregering, utan om att själva bilda eller ingå i en regering och i denna kräva att få ett så stort inflytande som partiets storlek motiverar. Det är avgörande för Sveriges framtida utveckling men också för om väljarna i nästa val ska belöna eller bestraffa SD.

Att sitta med i en regering där man inte får igenom sin politik och sedan utkrävas ansvar för den politik som förts i stället skulle vara förödande för SD:s väljarstöd. Och nu finns dessutom partier som är redo att fånga upp missnöjda SD-väljare, så man kan inte som tidigare räkna med att få behålla dessa bara för att det saknas andra alternativ.

Vi måste dock räkna med att Alternativ 1 stöter på patrull. Alliansen kommer med stor sannolikhet inte, vare sig som enhet eller som enskilda partier, att gå med på att ingå i en SD-ledd regering med Jimmie Åkesson som statsminister. Och någon mer blygsam roll i en sådan regering ska SD av nyss nämnda skäl inte gå med på.

Alternativ 2 är då att SD gör som DF i Danmark och stödjer en borgerlig regering men själva står utanför. Detta är troligen huvudspåret i de taktiska samtalen på SD:s partikansli, eftersom man länge har sett DF som sin förebild bland partier i omvärlden. Det finns dock en avgörande invändning mot att SD kopierar DF i det här avseendet.

I Danmark beter sig inte de andra partierna som sandlådemobbare. Där visar man DF respekt, pratar med partiet och låter det få konkret inflytande över politiken i utbyte mot dess stöd. Så icke med SD i Sverige.

Något av det viktigaste för SD efter det här valet är att en gång för alla få ett slut på de andra partiernas odemokratiska barnsligheter som inte anstår en demokrati eller politiker som ska leda och styra vårt land. Och slut på det får man bland annat genom att utifrån sin nya styrkeposition ställa krav på att behandlas på samma sätt och enligt samma regler som övriga partier i turerna kring regeringsbildningen.

Det första delkravet här är förstås att de partier som vill ha SD:s stöd för att regera har anständigheten att sätta sig ned med partiet i riktiga förhandlingar. Något passivt stöd efter ”förhandlingar” med media som mellanhand kan inte komma på fråga. Dessvärre har SD varit och är fortfarande otydliga och mjäkiga på den punkten.

Jimmie Åkesson sade så sent som för någon vecka sedan att riktiga förhandlingar ”är sekundärt” för att släppa fram en borgerlig regering. Inte heller i SVT:s partiutfrågning vågade Åkesson slå fast det självklara utan nöjde sig med att säga att den som vill vara säker på att regera Sverige i fyra år gör bäst i att sätta sig ned och förhandla öga mot öga med SD. Det är fullständigt obegripligt att Åkesson nu inte sätter sig i respekt hos de andra regeringssugna partierna och visar att han är den tuffa ledare hans väljare vill att han ska vara.

Den kravlista som vi Sverigevänliga väljare bör ha på SD i regeringsfrågan stannar dock långt ifrån där. Förutom att sitta i regelrätta förhandlingar kräver vi förstås att partiet får igenom stora delar av sin politik, i invandringspolitiken i princip allt.

Det gäller i synnerhet det totala asylstopp man nu går till val på och som också är fullt möjligt att direkt genomföra bara genom att Sverige återgår till att följa den konventions- och direktivreglerade asylrätten så som den faktiskt är skriven – att asyl ska sökas i första säkra land, som i princip aldrig är Sverige.

Eftersom även Moderaterna aviserat att man kan tänka sig avskaffa asylrätten borde detta vara en bagatell att komma överens om.

Någon form av åtgärdspaket för att hejda islamiseringen bör också ligga på bordet redan under regeringsförhandlingarna. 2009 slog Åkesson fast i en numera famös debattartikel i Aftonbladet att islam utgör ett av de största hoten mot Sverige. Sedan dess har faran ökat ytterligare. Bland annat har vi haft ett flertal muslimska terrordåd i landet och hundratals återvändande terrorister som varit i Syrien och Irak och mördat för IS.

Ett tredje krav för att släppa fram (eller ingå i) en borgerlig regering är att inga personer som haft ministerposter eller andra ledande befattningar under Reinfeldt-regeringen får några sådana poster i en kommande regering. Det innebär bland annat att Ulf Kristersson är otänkbar som statsminister eller för någon ministerpost överhuvudtaget.

Om Alliansen vill regera får det i så fall bli till priset att ministerposterna tillsätts med personer i Allianspartierna som inte är tidigare belastade och som under innevarande mandatperiod visat att man är beredd att föra en invandringspolitik som går att jämka samman med SD:s. I Moderaterna kan det exempelvis vara Hanif Bali. I Centerpartiet Staffan Danielsson.

Det sistnämnda är förstås en besk medicin för Allianspartierna att svälja. Det kommer självfallet att kännas en smula förnedrande för Kristersson att behöva träda tillbaka för Bali, men det är ändå bara en skugga av den förnedring som Moderaterna och övriga partier utsatt Åkesson, hans parti och hans väljare för i många år.

Det är heller inte, i motsats till vad andra partier ägnat sig åt gentemot SD, förnedring för förnedringens egen skull. Det är i stället helt nödvändiga rockader och rimliga kompromisser som Allianspartierna bör gå med på om man vill att Sveriges nu kanske största parti ska låta dem få förtroendet att regera landet igen, med facit från Alliansens tidigare åtta år vid makten i färskt minne. Risken för ett nytt borgerligt vanstyre är alldeles för stor utan detta villkor och det är dessutom principiellt viktigt som en form av ansvarsutkrävande från SD för tidigare misskötsel av regeringsansvaret.

Tyvärr tror jag inte att Sverigedemokraterna har modet att fullt ut använda sig av den styrka man nu har i kraft av sitt stora väljarstöd. Åkesson vågar inte ge samma löfte om Kristersson som han gav om Dan Eliasson i ett tal nyligen där han lovade att denne i ett SD-styrt Sverige aldrig mer skulle få någon generaldirektörsbefattning.

Åkesson sa visserligen i SVT:s partiledarutfrågning att hans ansvar är att driva igenom den politik hans väljare gett honom i uppdrag att föra. Men mycket talar tyvärr för att ängsligheten för att röra sig för långt utanför ramarna för hur etablissemanget anser att ett stort och ansvarstagande parti med regeringsambitioner ska agera väger tyngre.

Den misstanken gör mig ambivalent inför att lägga min röst på SD i detta val. För mig är det nämligen otänkbart att medverka till att Sverige får en Alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister. Inte bara stödde han Reinfeldts djupt ansvarslösa invandringspolitik och uppgörelse med Miljöpartiet. Som socialförsäkringsminister var han också instrumentell i att montera ned välfärden för många utsatta svenskar.

Dessutom myglade Kristersson till sig en stor lägenhet i Stockholms innerstad som enligt reglerna för fastighetens ägare, stiftelsen Ersta Diakonisällskap, ska gå till personer i utsatta grupper. Det vittnar om en personlig karaktär med allvarliga moraliska brister.

Om SD inte kan få igenom sin invandringspolitik och en regering med ministrar som saknar tidigare politisk belastning, då bör man i stället verka för extraval. De andra partierna kan förstås hindra detta genom att ingå någon form av blocköverskridande regeringskoalition eller DÖ-överenskommelse med en framkompromissad statsministerkandidat som inte får en riksdagsmajoritet emot sig, till exempel Annie Lööf. Men det ligger i så fall utanför SD:s ansvar.

Ordet ”ansvar” är för övrigt ett i raden av många som fått en nyspråklig betydelse i svensk politik. Ansvar har det till exempel kallats att ansvarslöst ta emot så många migranter som möjligt och strunta i konsekvenserna för det svenska samhället.

Ansvar kommer det efter valet den 9 september att kallas att medverka till att Sverige får en fungerande regering som inte genomför några genomgripande samhällsförändringar, i synnerhet inte några i Sverigedemokratisk riktning. Men verkligt ansvar är något helt annat.

Det är att förstå och att i mediemotvind ha modet att driva fram ett verkligt paradigmskifte i svensk invandringspolitik, i motsats till det fiktiva som det ljugits om skulle ha skett efter asylkollapsen 2015. Om vad som krävs på vägen dit är ett extraval eller att en blocköverskridande regering får misslyckas med att styra landet, då må det vara hänt.

Greppar inte Sverigedemokraterna den möjlighet man nu fått när man äntligen tagit sig till en position där man har verklig makt att förändra, då kommer andra partier som AfS att sakta men säkert axla SD:s gamla politiska roll. Mitt eget minimikrav för att ge SD min röst i det här valet, så som jag gjort i de två senaste, är att partiet ger ett klart och acceptabelt besked i regeringsfrågan. Om det i avsaknad av ett sådant besked blir en blankröst eller en röst på något annat parti, det har jag ännu inte bestämt.

Opinion