LEDARE • Det går att välkomna människor in i den svenska gemenskapen och samtidigt vilja att Sverige behåller en historiskt svensk majoritetsbefolkning. När nyblivne sverigedemokraten Faw Azzat med arabiskt ursprung jämställer denna hållning med islamism bygger hon sin anklagelse på en motsättning som hon själv har konstruerat. Svenskarnas vilja att leva vidare som folk förtjänar ett bättre bemötande än prat om DNA och blodslinjer.

Det är möjligt att låta Faw Azzat bli en del av den svenska gemenskapen och samtidigt vilja att svenskarna förblir majoritet i Sverige. Den som ser ett värde i det svenska folkets månggenerationella kontinuitet behöver varken förneka hennes tillhörighet eller motsätta sig att andra människor blir svenska genom assimilation.

Det borde vara en ganska enkel utgångspunkt. Men i sin kolumn på den borgerliga nyhets- och opinionssajten 100%, med rubriken ”Etnonationalister och islamister delar samma människosyn”, bygger Azzat sitt resonemang på att dessa uppfattningar inte kan förenas.

”Islamisten säger att du aldrig får lämna. Etnonationalisten säger att du aldrig får komma in. Båda menar att du är din härkomst, inte ditt val”, skriver hon.

Formuleringen har onekligen på ytan en retorisk lockelse. Problemet är att Azzat först måste visa att de människor hon angriper faktiskt säger att ingen får komma in. Om de tvärtom accepterar en öppen svenskhet som ett kompletterande sätt att uppgå i folket, faller den premiss som ska bära jämförelsen.

Det kan finnas personer som anser att svensk gemenskap för all framtid är stängd för alla utan svensk härkomst. Dem får hon gärna argumentera mot. Men hon kan inte använda deras uppfattning som en kollektiv beskrivning av alla som vill bevara en svensk majoritetsbefolkning.

Från svensk majoritet till genetiskt måttband

Azzat tar själv upp Richard Jomshofs hållning att det svenska folket måste förbli majoritet i sitt eget land. Därefter fylls texten av ”blodslinjer”, ”genetiskt måttband” och ”DNA-rullar”. Läsaren får veta att hennes motståndare inbillar sig att värderingar är genetiskt kodade.

Men hur kom vi dit? Det följer inte av önskemålet om en svensk majoritet att varje etnisk svensk anses ha goda värderingar. Det följer inte heller att människor med annan härkomst skulle sakna förmåga att bli en del av Sverige. Azzat behöver belägga den biologiska determinism hon tillskriver sina motståndare. I stället låter hon ordvalet göra arbetet.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Socialkonservatismen föddes inte i ett folklöst land

Ett folk är en historisk gemenskap som fortsätter genom generationerna. Dess människor kan vara oense, byta övertygelse, gifta sig med någon från ett annat land och införliva nya medlemmar i gemenskapen. Inget av detta gör folkets fortlevnad meningslös att värna.

Svenskar blir inte ointressanta som folk därför att vissa svenskar omfattar dåliga idéer. Och en invandrares försvar för friheten upphäver inte frågan om den historiska svenska befolkningens framtid. Båda påståendena borde vara fullt begripliga utan ett enda genetiskt prov.

En öppen gemenskap måste också få bestå

Bakom Azzats argumentation finns en sammanblandning av två frågor. Den ena gäller en människas möjlighet att bli svensk. Den andra gäller hur Sverige bör utvecklas som land.

Ett ja till den första frågan innebär inte att varje omfattning av invandring och varje förändring av befolkningens sammansättning måste välkomnas. Det går att uppskatta människor som har kommit hit och samtidigt anse att Sverige har tagit emot alldeles för många. Det går att erkänna en assimilerad människas svenskhet och samtidigt vilja att landets historiska befolkning förblir dess majoritet.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Begrav inte svenskarnas rätt att vara ett folk

Öppen svenskhet kan innebära att människor införlivas i en befintlig gemenskap. Den behöver inte innebära att gemenskapens historiska befolkning saknar ett eget värde eller att dess framtida ställning är likgiltig.

Kultur förs vidare genom människor. Genom familjer, språk, minnen, vanor och institutioner. Den är föränderlig, och människor kan tillägna sig en kultur de inte fötts in i. Men därifrån är steget långt till föreställningen att befolkningens sammansättning saknar betydelse, förutsatt att alla förväntas ansluta sig till samma värderingar.

Assimilationens möjligheter gör inte invandringens omfattning eller förändringens hastighet oväsentlig. Att enskilda människor kan bli svenska är inget svar på hur många ett samhälle förmår införliva och under vilka förutsättningar det kan ske.

Den öppna svenskheten blir ett märkligt erbjudande om priset är att svenskarna ska sluta bry sig om sin fortsatta existens som majoritetsfolk. Vilken svenskhet finns det då att öppna dörren till att låta någon assimileras in i?

Var finns det jämförbara förtrycket?

Azzats försvar för människor som vill lämna religiöst tvång och hedersförtryck är välkommet. Kvinnors rätt att välja livspartner, lämna en religion och bestämma över sina liv måste försvaras utan eftergifter. Det kan man inte i länder där islam styr. Men vilket motsvarande tvång har hon visat hos den svensk som önskar en fortsatt svensk majoritet?

Islamismens anspråk på att underställa människors liv religiösa regler kan inte jämställas med varje politisk hållning som tillskriver en historisk gemenskap ett värde. Azzat måste visa vilka individuella friheter den hållning hon angriper förutsätter att man avskaffar. Annars återstår bara den mycket allmänna iakttagelsen att båda på något sätt handlar om kollektiv.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskarna blev SD:s största hot

Människor kan ha individuella rättigheter och samtidigt känna tillhörighet till ett kollektiv, i det här fallet ett folk. De kan vilja bestämma över sina egna liv och värna det samhälle de har ärvt. Det finns ingen nödvändig motsättning mellan dessa önskemål.

Därför blir det missvisande när Azzat beskriver en ung kvinna som möter motstånd från två håll – en muslimsk familj som kräver heder och en ”etnohöger” som kräver svenskt blod.

Kvinnans rätt till skydd mot förtryck är inte beroende av att hon räknas som etniskt svensk. Man kan försvara hennes frihet med full kraft och samtidigt vilja bevara en svensk majoritetsbefolkning. För att jämförelsen ska hålla behöver Azzat visa att den senare hållningen faktiskt innebär att kvinnans rättigheter ska inskränkas. Men det gör hon inte.

Azzat medger själv demografins betydelse

På X skriver Azzat något som borde ha fått större utrymme i hennes kolumn: ”Det är naivt att tro att stora demografiska förändringar inte påverkar kulturen.”

Där är vi överens. Men medgivandet väcker frågor som pratet om släktträd inte besvarar. Vilka förändringar vill hon motverka? Hur stora förändringar anser hon önskvärda eller möjliga utan att den svenska kulturen påverkas alltför mycket i riktning mot något som inte länge kan kallas för svensk kultur? Varför skulle just omsorgen om den historiska svenska majoritetens framtid vara moraliskt misstänkt? Den tas oftast för given och se som något positivt hos andra folk.

Att ett samhälle kan vara multietniskt utan att vara multikulturellt, som Azzat säger, är en principiell möjlighet. Men verkligheten, i Sverige och andra västländer med hög utomvästlig invandring, visar att den möjligheten är liten. En gemensam spelplan behöver upprätthållas och föras vidare. Den tryggaste garanten för att svensk kultur och svenska värderingar består över tid är en stabil svensk majoritetsbefolkning.

Azzat säger sig också stödja en betydligt mer omfattande återvandring, men vill att den utgår från andra kriterier än etnicitet. Det är en verklig politisk diskussion – vilka kriterier som ska gälla, vilka mål politiken ska ha och hur den ska genomföras.

De allra flesta svenskar är överens om att det inte är etnicitet i dess snäva biologiska betydelse som ska vara avgörande om någon får stanna eller ska tvingas återvandra. Det är inte mängden hudpigment eller någon DNA-sträng som avgör, utan om personen i fråga tagit den öppna svenskhetens hand eller inte. Tyvärr har vi i Sverige mängder med människor som inte gjort det och ofta inte heller vill. Att de har en annan etnicitet än svensk beror på att de är invandrare men det är inte det som är orsaken till att de ombeds lämna Sverige

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

Diskussionen blir knappast bättre av att människor som vill värna svenskarnas majoritetsställning vulgärretoriskt och med svårt haltande logik tillskrivs islamisternas människosyn. Azzat vill själv påverka befolkningsutvecklingen. Då bör hon kunna diskutera andras syften och förslag utan att först förvandla dem till en lära om genetiskt bestämda människor.

Hon påpekar att islamismen kunde etablera sig även när Sverige hade en etniskt svensk majoritet. Det visar att en sådan majoritet inte ensam garanterar politisk handlingskraft. Det visar däremot inte att befolkningsutvecklingen saknar betydelse eller att svenskarnas fortlevnad är ett ovärdigt mål. Ju större muslimsk icke assimilerad befolkningsandel desto större risk att islamismen etablerar sig. Och även ”vanlig” islam innehåller värderingar som inte är förenliga med att vara öppen svensk

Ett land kan behöva både ett beslutsamt motstånd mot islamismen och en politik för att bevara sin nationella kontinuitet. De uppgifterna behöver inte konkurrera med varandra. Det sistnämnda är tvärtom den bästa garanten för det förstnämnda.

Samarbetsvillkor är inget moraliskt facit

På X lägger Azzat stor vikt vid politisk strategi. Hur ska en sådan politik få stöd? Varför skulle Moderaterna och övriga borgerliga partier samarbeta med ett parti som gör härkomst till en politisk fråga?

Det är frågor man kan diskutera. Men de ger inget stöd för hennes jämförelse med islamismen. En uppfattning blir inte förtryckande därför att den är svår att samla en riksdagsmajoritet bakom. Borgerliga partiers samarbetsvillkor avgör inte heller vad svenskar får värdesätta.

Att en majoritet av det svenska folket har svensk härkomst är i grunden inte heller en politisk fråga. Det har varit ett faktum i tusen år. Att den fått en politisk dimension beror på att detta faktum genom massinvandring har förändrats drastiskt på mindre än femtio år. Det är de som vill stigmatisera frågan som gjort att den hamnat på den politiska agendan och sen vill man göra det otillåtet eller fult att prata om den.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Ett folk är mer än en nyckelharpa

I Kvartal har Azzat själv beskrivit hur hon länge undvek att offentligt visa sitt stöd för SD av rädsla för konsekvenserna för sitt företag och varumärke. Till slut valde hon att stå för sin övertygelse trots risken för stämpling och sociala kostnader.

Det var hennes rätt. Men erfarenheten borde också göra henne försiktig med argumentet att sätta fula etiketter på andra och hävda att deras övertygelser är en återvändsgränd därför att de kan stänga politiska dörrar till den liberala borgerligheten. Om acceptans i etablerade rum hade varit det avgörande måttet på en ståndpunkts värde skulle hennes egen politiska resa ha stannat betydligt tidigare.

Svenskarnas tillhörighet är inget angrepp

Det går att förstå att stark betoning på månggenerationell svensk tillhörighet kan väcka en känsla av utanförskap hos den som har en annan bakgrund. Att flytta till ett nytt land innebär att möta en historia som började långt före den egna ankomsten och som man inte i efterhand kan göra till sin släkts historia. För mig skulle det räcka med att flytta till Rinkeby för att få den upplevelsen.

Det hindrar inte att man kan bli en del av landets gemenskap och framtid. Men inträdet kan knappast förutsätta att de människor som redan finns där ska betrakta sin djupare historiska förankring som något skamligt eller politiskt irrelevant.

Azzat har samma grundlagsfästa rätt som andra att delta i debatten och kritisera svensk nationalism. Hennes bakgrund gör inte hennes argument mindre värda att pröva. Men den ger henne heller inget tolkningsföreträde över svenskarnas förhållande till sitt land. En viss ödmjukhet i den typen av frågor kan vara klädsam.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt

Fosterlandskärlek kan rymma mer än uppslutning bakom vissa politiska principer. Den kan också handla om samhörighet med tidigare generationer, om igenkänning och om viljan att lämna något vidare till dem som kommer efter. Det går att dela frihetliga värderingar med människor i många länder och ändå känna ett särskilt ansvar för sitt eget folk.

Det är den hållningen Azzat behöver bemöta. Hon får argumentera för att svenskarnas framtida majoritetsställning saknar värde eller att den är ett olämpligt politiskt mål. Men då får hon förklara varför. Hon får också acceptera att de som tycker att det kanske inte riktigt är hennes plats att göra det. Den reaktionen får man sannolikt som invandrare i vilket land som helst om man börjar ifrågasätta sådant som många ser som det mest grundläggande hos nationen.

Att tillskriva dem som tycker annorlunda genetisk determinism och islamisternas människosyn är att bygga en halmgubbe och besvarar inte frågan. Det utmålar bara svenskarna som skyldiga till en uppfattning de allra flesta inte har.

Man kan öppna en gemenskap för andra och ändå vilja att den består. Svenskarna ska inte behöva välja mellan att välkomna Faw Azzat och att värna sin egen framtid som folk.