LEDARE • Berättelsen om den åtta månader gamla pojken Emanuel som ”ska utvisas till Iran” slog ner som en bomb i upptakten till valrörelsen. Men bakom rubrikerna finns ett beslut som inte borde ha fattats och inte är verkställbart, en familj med en lång historik av avslag och nya ansökningar – och en rapportering som utelämnat avgörande kontext. Frågan är inte bara vad som hänt i det enskilda ärendet, utan vilket narrativ som medvetet byggts upp, av vilka och med vilken agenda.
Det var Sveriges Radio som först slog upp historien: en åtta månader gammal bebis skulle utvisas till Iran. Rubriken var dramatisk, vinkeln tydlig. Snart hakade andra redaktioner på. Fallet användes som symbol för konsekvenserna av den migrationspolitiska omläggningen inom ramen för Tidöavtalet.
LÄS ÄVEN: SR sprider desinformation om bebis-utvisning
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Men flera centrala fakta saknades eller hamnade i skymundan. Beslutet är överklagat och därmed inte verkställbart. Även om det inte överklagats skulle det ändå inte kunnat verkställas.
Barnkonventionen och en rad andra lagar och regler tillsammans med grundläggande etik hindrar att en bebis slits ur händerna på sina föräldrar och sätts ensam på ett plan till ett främmande land. Det här vet och begriper de handläggare på Migrationsverket som fattat beslutet, det begriper varje journalist som rapporterat om beslutet och det begriper varje politiker och opinionsbildare som kommenterat beslutet.
Låtsas inte begripa
Men man låtsas inte begripa. Och man gör det av en anledning – man vill svartmåla Tidöregeringen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet och lägga ribban för den politiska debattens anständighet på lägsta tänkbara nivå redan i början av valrörelsen. Räkna med att det kommer mer – mycket mer.
Föräldrarnas arbetstillstånd ska prövas på nytt inom några månader. Enligt de nya stramare reglerna blir det troligen avslag och familjen får återvända hem till Iran. Läser man deras ärendehistorik som sträcker sig sju år tillbaka i tiden så inser man att de borde ha lämnat Sverige för längesedan och definitivt långt innan barnet föddes. Båda två fick var och en för sig noga rättsligt prövade utvisningsbeslut redan år 2020.
Om föräldrarna mot förmodan ändå skulle lyckas bita sig fast i Sverige ytterligare en gång i den utdragna ärendeprocessen, då får naturligtvis lille parveln Emanuel också stanna. Något separat utvisningsbeslut för bebisen var fullständigt obehövligt att fatta – undantaget om det finns en dold agenda.
LÄS ÄVEN: SR:s och Migrationsverkets falska bebisutvisning blev valkampanj mot Tidöregeringen
Man skulle kunna tänka sig att det ändå skedde som en formalitet, men då först efter att föräldrarnas ärenden handlagts med avslag. Att beslutet fattades innan, som om det verkligen skulle handla om en separat bebisutvisning, kan inte tolkas på annat sätt än som myndighetsaktivism på Migrationsverket i maskopi med skattefinansierad media med en pressetik som lämnar åtskilligt i övrigt att önska – allmänt men också särskilt i beaktande av det saklighetskrav SR har att iaktta som villkor för finansieringsupplägget, med särrättigheten att tvinga varje svensk att finansiera verksamheten via skattsedeln.
Reportern bakom inslaget, Helena Björk på Sveriges Radio, medgav i efterhand på fråga från Samnytt att formuleringen kunde ha varit annorlunda. Det är ett understatement som inte duger som ursäkt eller förklaring från Public Service. Bilden har redan satt sig hos många svenskar som ännu svävar i villfarelsen att media är ärliga: Sverige utvisar spädbarn. Björk och hennes kollegor på SR Ekot kommer med största säkerhet inte att anstränga sig för att göra skadan ogjord.
Ingen klädde av narrativet och agendan
Alla var överens om att det lät orimligt men ingen drog de rätta slutsatserna. KD-ledaren Ebba Busch signalerade att lagstiftningen kanske behövde ses över, som om hon varit någon annanstans när regeringen beredde lagen. SD-ledaren Jimmie Åkesson kallade det absurt att ens föreställa sig att regeringen och lagstiftaren förespråkat en ordning där man utvisa spädbarn på egen hand.
SD:s migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling agerade omedvetet, men på ett sätt begripligt, som nyttig idiot åt oppositionen genom att förutsätta att ingen handläggare på Migrationsverket kunde ha fattat ett sådan idiotbeslut och kallade medierapporteringen för ”medveten desinformation”. Hans initiala instinktiva förnekande av beslutets existens lade upp bollen får sådana som Oisin Cantwell på Aftonbladet att kalla regeringen för lögnare, eftersom han sett beslutet med egna ögon.
Beslutet är allmän handling och Busch, Åkesson och Aspling borde ha kollat innan de uttalade sig. Förstå att det inte är bortom det tänkbara att ett sådant beslut fattats och sedan förstå varför det skett och spritts till media. När det visade sig att beslutet faktiskt existerade blev förvirringen total – och narrativet om okunniga lagstiftare och oärliga regeringsföreträdare förstärktes. Alldeles i onödan.
LÄS ÄVEN: Kristersson varnar för valpåverkan
Men inte ens i det skedet agerade man proaktivt för att desarmera oppositionen och ta kontroll över situationen. Man nöjde sig med att konstatera att Migrationsverket uppgett att man hade kunnat vänta, att det mer naturliga hade varit att avvakta föräldrarnas kommande prövning av vistelsestatus i stället för att fatta ett separat avslags- och utvisningsbeslut för barnet.
Man borde ha insett att den uppkomna skadan var större än så och att anfall är bästa försvar. Man borde ha riktat hård kritik mot den myndighets- och medieaktivism som beslutet och dess uppmärksamhet var ett uttryck för. Man borde ha kallat upp chefen för Migrationsverket för ett samtal om att i sin tur kalla upp sina myndighetsmissbrukande handläggare till samtal. Man borde kallat upp chefen för SR ekot för ett motsvarande samtal.
Familjens historik – den bortglömda delen
Man lät i allt väsentligt rapporteringen fortsätta att kretsa kring bebisen och kratsade bara ytligt på föräldrarnas ärendehistorik. Man försatte tillfället att visa att dessa två är paradexempel på varför lagskärpningar är nödvändiga.
Modern ansökte om uppehållstillstånd 2019. Avslag. Domen fastställd i samtliga instanser. Fadern har en liknande historia, inklusive återkallelse och lagakraftvunnet utvisningsbeslut. Därefter har nya ansökningar, spårbyte och tidsbegränsade arbetstillstånd förlängt vistelsen stegvis.
Fallen är inte på något sätt unika, tvärtom har det varit mer regel än undantag, Vart vartannat migrationsärende ser ut på det här sättet, inte minst beroende på att det vuxit upp en kader av aktivistiska jurister som hjälper migranter, inte att tillvarata sina rättigheter, utan att missbruka systemet genom att hitta kryphål i Utlänningslagen samtidigt som de skor sig ekonomiskt med rundhänta arvoden.
Just denna typ av geschäft och ändlösa kedjor av nya ansökningar och förlängningar är en bakgrund till varför lagstiftningen har stramats åt. I det aktuella fallet skulle det iranska paret ha packat sina väskor och rest hem för drygt fem år sedan. Den här familjen är inte offer, de är utnyttjare, och det borde regeringen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet ha gått till motangrepp med för att neutralisera snyftjournalistiken.
När möjligheten till spårbyte begränsades försvann också grunden för många anhöriga att få tillstånd. Syftet var att komma till rätta med missbruk inom arbetskraftsinvandringen, lönedumpning och ett system där tillfälliga tillstånd i praktiken förvandlades till långvarig bosättning utan skyddsskäl. Det var inte att sätta bebisar ensamma på flyg till Teheran. Det retoriska motartilleriet som skulle varit på nivån kanoner reducerades till en knallpulverpistol.
Att läsa lagen ”som Fan läser Bibeln”
Formellt kan man i många lagstiftningar tänja på tolkningar. En åklagare skulle i teorin kunna rubricera ett ringa oaktsamhetvållande till annans död som mord och kräva livstid i stället för böter. Domstolen skulle formellt kunna döma därefter. Men praxis, proportionalitet och professionell heder sätter gränser för hur lagens bokstav tolkas och tillämpas.
Samma sak gäller förvaltningsrättsliga beslut. Att välja den mest drastiska tolkningen och tillämpningen när en annan handläggning är det rimliga är inte neutral myndighetsutövning. Om en handläggare på Migrationsverket absurt beslutar om ensamutvisning av en åtta månader gammal bebis måste det finnas ett motiv. När beslutet sedan ges maximalt medialt genomslag utan att rätt aktör ifrågasätts förstärks den bilden ytterligare.
LÄS ÄVEN: SVT granskar Tidöregeringen – asylaktivist kallas ”expert” och sågar utvisningar
På den skattefinansierade Ekot-redaktionen är man naturligtvis inte dummare än att man begriper att Tidöpartierna inte haft för avsikt att slita spädbarn ur händerna på föräldrar och utvisa dem. Inte dummare än att man begriper att den handläggare som fattat beslutet har gjort sig skyldig till ett övertramp och att någon överordnad som godkänt beslutet också gjort det.
Det är där fokus för den mediala granskningen skulle ha varit. I stället spelade man dum i maskopi med Migrationsverkets aktivister för att misskreditera Tidöpartierna i den begynnande valrörelsen. Lika lite som exploatering av utlänningslagen är något undantag, är den här typen av myndighets- och medieaktivism det.
Ett allvarligt demokratiproblem
Fallet påminner oss om att vi har ett stort demokratiproblem i Sverige. När myndigheter inte agerar oväldigt och medier inte rapporterar konsekvensneutralt undergrävs demokratin i grunden. Det talas i debatten mycket om påverkansoperationer från främmande makt, men den verkliga risken för att riksdagsvalet i höst inte går rätt och riktigt till, att väljarna går desinformerade i stället för väl informerade till valurnorna i höst, har inhemska orsaker.
Det är begripligt att en bild av en bebis väcker starka känslor. Det är inte första gången det exploateras av cyniska aktivister bakom journalistisk fasad. Vi minns alla närbilderna och utnyttjandet av Alan Kurdis tragiska död för migrationsliberala syften. Men nyhetsjournalistikens uppgift är inte att maximera känsloreaktioner genom att exploatera barn, utan att ge en rättvisande bild. Det borde inte ens behöva påpekas.
Ingen tror på allvar att man i Sverige skulle slita ett spädbarn ur föräldrarnas armar och skicka det ensamt till Iran. Ändå var det just den föreställningen som tilläts dominera. En försvårande omständighet är också att man gjorde detta väl medveten om hur detta skulle kunna exploateras av aktörer som en längre tid nu vilselett om hur svenska myndigheter tar muslimska barn från deras föräldrar. Men ingen ansvarslöshet är för grov när man ser en chans att svartmåla Sverigedemokraterna och de övriga Tidöpartierna.
LÄS ÄVEN: SVT:s kampanj när latinamerikan utvisas efter 20 år
Det verkliga problemet är inte att vi har lagar i Sverige som inte är vattentäta mot idiotisk och aktivistisk tillämpning. Ingen lag kan säkras hundraprocentigt mot sådant. Problemet är att vi har beslutsfattare som inte drar sig för att missbruka kryphål i lagens bokstav i stället för att besluta så som man mycket väl begriper varit lagstiftarens avsikt. Problemet är inte att vi har pressfrihet i Sverige utan att vi har journalister som missbrukar allt vad pressetik och yrkesheder heter genom att liera sig med aktivistiska beslutsfattare.
Den migrationspolitiska omläggningen kom till för att skapa ordning och reda, motverka missbruk och återupprätta förtroendet för systemet. Man kan vara för eller emot den linjen. Men debatten måste föras på ett anständigt sätt och av rätt aktörer – inte av myndighetsutövare eller nyhetsjournalister, utan av politiker och opinionsbildare.
De avarter i beslutsfattande och nyhetsrapportering som fallet med åtta månader gamla Emanuel lagt i dagen är inte en hållbar grund för vare sig journalistik eller demokrati.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Bebisutvisningen” är en påverkansoperation inför valet
