Dagerlind: Demokratin dör inte bara för att väljarna röstar konservativt

LEDARE • Det finns en sorts politisk panik som återkommer med historisk regelbundenhet: när “fel” sida vinner val, då sägs demokratin stå på randen till avgrund. I USA har Donald Trump i åratal beskrivits som en blivande diktator. I Sverige får vi återkommande höra att Sverigedemokraternas inflytande är ett steg mot “systemskifte” i betydelsen demokratiskt sönderfall.

Niall Ferguson har en nyttig påminnelse till den som vill förstå politik snarare än att bara signalera grupptillhörighet: diktatur är inte ett skällsord för politik man ogillar. Fascism och totalitarism är historiskt mycket specifika fenomen. När kritiker tror sig se Tyskland 1933 runt varje hörn relativiseras de här begreppen till de inte betyder något alls. Att de skarpa gränserna görs otydliga är en verklig fara för demokratin, och den är det inte de konservativa som utgör, utan ironiskt nog deras larmande liberala motståndare.

Fergusons huvudinvändning mot dem som liknar Trump vid Putin eller Hitler är enkel: USA:s institutioner står inte handfallna. Domstolar prövar, stoppar och begränsar. Högsta domstolen är – i en fungerande maktdelning – just den plats där de svåra gränsdragningarna avgörs. Kongressen är inte avskaffad, inte ens politiskt neutraliserad. Och det amerikanska samhället rymmer starka informella spärrar: medier, jurister, delstater, näringsliv, en militärkultur som är lojal mot konstitutionen snarare än mot en person. Det är inte en garanti mot missbruk av makt. Men det är precis den typ av bromssystem som skiljer en bråkig demokrati från ett verkligt auktoritärt genombrott.

Sveriges demokrati står stark

Översätt detta till Sverige: det är inte diktatur att ett stort parti, som under lång tid haft betydande väljarstöd, får reellt inflytande. Och även om det är konstitutionell praxis att “största partiet i en koalition får statsministerposten” och man kan argumentera för att den bör följas – även om det partiet råkar vara Sverigedemokraterna, så väljs statsministern av riksdagen genom negativ parlamentarism. Det avgörande är om en kandidat – i det här fallet Jimmie Åkesson – tolereras av en majoritet.

Det betyder inte att man ska vara naiv. Men vaksamhet måste vara saklig. Den som ropar “demokratins undergång” varje gång den politiska kompassen rör sig i konservativ riktning i USA, Sverige eller något annat EU-land urholkar ordens betydelse och signalerar till stora väljargrupper att deras politiska preferenser och partival i grunden är illegitima. Det är ett farligt budskap i ett land som bygger på idén att politisk makt får byta händer utan att någon sida betraktas som landsförrädare. Och som i USA finns en rad institutioner som hindrar att demokratin byts mot diktatur. Det de tyska nazisterna gjorde efter att ha blivit valda i demokratisk ordning kan inte enkelt hända vare sig här eller i USA.

Den auktoritära vänsterliberalismen

Samtidigt sker en annan rörelse i auktoritär riktning som sällan erkänns i samma andetag: en del av det vänsterliberala etablissemanget har börjat behandla demokratins kärna – yttrande- och åsiktsfriheten – som ett problem att “hantera”. På EU-nivå ser vi hur reglering av plattformar och “informationsmiljö” växer; Digital Services Act har redan använts för kännbara sanktioner mot stora aktörer. EU driver också en “Democracy Shield”-agenda mot informationspåverkan. Och i debatten om “Chat Control” (barnskydd online) har dataskyddsinstanser varnat för integritetsrisker: goda ändamål tenderar att dra med sig tekniska och juridiska verktyg som på sikt med ändamålsglidning kan normalisera mer omfattande kontroll.

Man kan stödja ambitionen att bekämpa brott, manipulation och hot – men ändå se principproblemet: när politiken gör sig till överdomare över “acceptabelt” samtal och “korrekt” informationsflöde blir demokratins nervsystem gradvis mer centraliserat.

Konservativ chans efter vänsterliberala misslyckanden

Frihetlig demokrati är inte detsamma som den liberala demokrati som liberalerna själva pratar om. Dess styrka är inte att den alltid producerar liberal politik. Den är att den producerar legitima maktskiften med maktbegränsningar och medborgerliga friheter även när människor väljer annorlunda än man önskar. Om konservativa vindar blåser i Europa betyder det inte att vi marscherar mot 1930-talet. Det betyder att väljare svarar på upplevda liberala politiska misslyckanden och vill pröva en annan kurs inom ramen för samma demokratiska spelregler.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Nya regler för grundlagsändringar – när demokratin ska räddas från demokratin

Demokratin är alltså inte i fara för att den politiska tangenten inte oavbrutet pekar i vänsterliberal riktning. Den verkliga faran uppstår när en sida börjar hävda att bara den själv är demokratisk – och att motståndaren därför måste spärras, tystas eller behandlas som ett “systemhot”. Historiskt är det ett recept på ett samhälle där politiska motsättning flyttar från valurnor till moralpanik och undantagslogik. Eller som Ronald Reagan framsynt sa i en intervju redan för 50 år sedan: “If fascism ever comes to America, it will come in the name of liberalism.”