LEDARE • När ambulanssjuksköterskan i Harmånger knivhöggs till döds var det ett individuellt vansinnesdåd – men också ännu ett symptom på ett havererat system. Ett där domstolar och psykiatri gång på gång väljer att släppa ut kända våldsverkare i det öppna samhället – i bästa fall i naiv förhoppning om att en sporadisk kontakt med en överbelastad socialtjänst ska räcka för att skydda samhället mot återfall i våld, i sämsta fall i medveten vänsterliberal kriminalpolitisk felprioritering av förövares rättigheter framför brottsoffers och allmänhetens. Varför får ansvariga vara så oansvariga utan att avkrävas ansvar? Varför tycker man att ett pliktskyldigt ”förfärligt” från beslutsfattare räcker när deras beslut kantas av ond bråd död?

Liam Hast, 26, var ingen dold tickande bomb. Han hade så sent som tidigare i år försökt knivhugga sin bror och dessutom attackerat ambulanspersonal bara dagar innan mordet. Ändå stod samhället handfallet. Tingsrätten konstaterade själv att hans brott motsvarade fängelse i åtta månader, men valde ändå skyddstillsyn och samhällstjänst.

Ett socialt experiment bottnande i vänsterliberal saft och bulle-politik som kostade en oskyldig kvinna livet på hennes arbetsplats. Ingen olycka, utan ond bråd död, som enkelt hade kunnat undvikas med en adekvat frihetsberövande påföljd och flaggning av Liam till ambulansvården, så som sker till polisen av våldsbenägna personer.

LÄS ÄVEN: Han högg ihjäl ambulanskvinnan i Nordanstig

Det här är inte ett enskilt fall. Historien är full av exempel på hur psykiatripatienter och våldsbenägna personer släppts ut, trots dokumenterade risker, och sedan begått nya grova våldsdåd. Lite som med pedofiler och andra livsstilskriminella som men vet inte är rehabiliterade när portarna till friheten slås upp, utan har en mycket hög återfallsfrekvens i grova brott mot person.

Juridiskt ansvar – men bara för gärningsmannen

När lagman Vendela Enmarker får frågor om beslutet som gjorde mordet möjligt, blir hennes reaktion närmast självömkan – hon tycker synd om sig själv för att hon får besvärliga frågor från media i stället för om den person vars liv hennes beslut släckt och den mördades anhöriga.

Det är ”oerhört tragiskt” är allt hon kan säga, och tar till och med mördaren i försvar genom att påtala att ”han har inte dömts än” som om den juridiska formaliteten skulle innebära att det råder några tvivel om Liams skuld.

LÄS ÄVEN: Hon släppte lös man som dödade ambulanskvinna: ”Oerhört tragiskt”

Ingen självrannsakan, inget signalerande om att hon känner skuld, ingenting om varför hon och de övriga i domarbänken fallerade i sitt ansvar genom att släppa ut en person som helt uppenbart borde ha låsts in. Inte ens ett erkännande av slaget ”med facit i hand borde vi förstås fattat ett annat beslut”. Ingenting.

Om en läkare gör fel i vården kan denne åtminstone formellt ställas inför Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, även om det mig veterligen sällan eller aldrig sker med psykiatriker som skriver ut psyksjuka våldsverkare som sedan går ut och mördar.

Men när en domstol släpper en våldsverkare fri och konsekvensen blir ett mord, är svaret en axelryckning. Ingen åklagare, ingen domare, ingen nämndeman riskerar något. Det är brottsoffret och de anhöriga som får betala priset. Och avsaknaden av juridiskt tjänstemannaansvar eller ens ett klädsamt moraliskt sådan lyser med sin frånvaro också hos övriga aktörer som brustit i sin tjänsteutövning på sätt som indirekt kan anses som medvållande till det brutala mordet på en ambulanssjuksköterska.

”Förfärligt” räcker inte

Statsminister Ulf Kristersson kommenterar mordet med ett kort ”förfärligt”. Sedan är det business as usual. Men för de som arbetar inom ambulanssjukvården – som riskerar sina liv för att rädda andra – är det här ingen isolerad olycka. Det är ett arbetsmiljöproblem som politiken har skapat och har makt att åtgärda.

Att kalla det förfärligt utan att följa upp med konkreta lagändringar, hårdare påföljder för våldsbrott och ett fungerande system för att hålla farliga personer under uppsikt, är ett hån mot offren. I det här fallet var det en psyksjuk svensk, men rapporterna är täta också om att ambulanspersonal utsätts för sabotage, vandalism, hot och våld vid utryckningar till så kallade ”utsatta” invandrarområden.

LÄS ÄVEN: Ambulanskvinna mördad i tjänsten

I vissa fall har ambulanserna fått poliseskort, vilket i det korta perspektivet förstås är bra. Samtidigt är det absurt att personer som är där för att hjälpa ska behöva leva med detta, till följd av en ansvarslös invandringspolitik.

Perspektivlöshet på hög nivå

Det mest stötande i denna tragedi är kanske ändå perspektivlösheten. Som i det aktuella fallet när en domare som varit med och fattat beslutet om skyddstillsyn har närmare till gråten över det besvärande i att behöva svara på medias frågor än över hur hon, rättsväsendet och andra samhällsaktörer kapitalt misslyckats ned att skydda allmänheten till liv och lem.

Människor ska inte behöva dö för vänsterliberala felprioriteringar i ett system där det blivit viktigare att vårda förövare än att skydda medborgarna. Domstolarna ska inte ingå som sociala experimentverkstäder i ett sådant system. De ska vara allas vår garant för att offentliga miljöer är en trygg plats att vistas och arbeta i.

Får inte vara priset för ”humanism”

Det är hög tid att vi slutar blunda för sambandet mellan mjuka domar, misslyckad psykiatri och brottsoffer. Att säga ”det är tragiskt” räddar ingen efter fullbordat faktum, återför ingen mördad till livet, utan är bara en politisk plattityd som förstärker allmänhetens ilska. Sverige behöver en rättspolitik som prioriterar skydd för medborgarna, inte chansningar med kända våldsverkare och labila psyksjuka i missriktad retorik om att det är ”humanism”.

Så länge ansvariga slipper stå till svars, kommer fler ambulanssjuksköterskor, fler anhöriga och fler helt oskyldiga människor tvingas betala det ultimata priset – att plikta med sina liv. Det blodet droppar bildligt från mångas händer och är inte ett pris ett civiliserat samhälle ska acceptera.