LEDARE • När biståndet diskuteras i svensk politik sker det nästan alltid i procent av BNP. Det låter tekniskt, ansvarsfullt – och okontroversiellt lågt. Men för väljarna är det ett missvisande mått. I verkligheten belastar biståndet statsbudgeten, inte BNP – och utgör där en avsevärt större andel. I en tid när biståndets effektivitet ifrågasätts, när regeringen sänker nivån och oppositionen rasar, är det rimligt att kräva större ärlighet om vad biståndet faktiskt kostar – och vad det tränger undan.
Biståndet redovisas som procent av BNP. Men BNP är inte statens budget. BNP är summan av all produktion i landet: privat och offentlig, löner och vinster, export och konsumtion. Staten finansierar inte bistånd med “BNP”, utan med skatteintäkter och upplåning. Det är statsbudgeten som belastas – varje år, i kronor och ören.
Ett på papperet sänkt bistånd kan i själva verket vara ett höjt bistånd om BNP har ökat – vilket den generellt gör i Sverige med ett par procent om året. Det kan också belasta statens utgifter relativt hårdare om budgeten är stram. Ändå är det sällsynt att biståndet redovisas som andel av statens utgifter och regel att det sker på ett i praktiken missvisande sätt. Varför?
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ett politiskt bekvämt mått
Att använda BNP som mått har tekniska fördelar. Det gör det lätt att jämföra länder och sätta internationella mål. Men det har också en tydlig politisk effekt: kostnaden ser mindre ut än den är i praktiken.
0,8 procent låter marginellt. 2–3 procent av statsbudgeten låter som något annat och mer. Det är ingen slump vilket mått som dominerar i den offentliga debatten.
Detta blir särskilt tydligt i jämförelse med försvarsutgifterna. Även dessa styrs formellt av ett BNP-mål – Natos krav på två procent av BNP – men i den nationella debatten och budgetprocessen redovisas de alltid öppet som en del av statens utgifter, i miljarder kronor och som andel av budgeten.
Biståndet är det stora undantaget: politiskt bundet till BNP, men sällan redovisat som procentandel i den budgetram där det faktiskt konkurrerar med andra utgifter. Det går inte att värja sig för misstanken att det beror på att biståndet är en av många skattebetalare starkt ifrågasatt utgift som man därför gärna vill framställa som relativt sett mindre än vad den i själva verket är.
Somligt döljs (medvetet?) i biståndsdebatten
När biståndet presenteras som en andel av BNP försvinner flera centrala frågor ur sikte: Hur stor del av de politiskt disponibla utgifterna utgör biståndet? Vad hade samma pengar kunnat användas till nationellt? Vilka utgifter trängs undan när biståndet prioriteras? Hur mycket större är biståndet än många enskilda reformer som debatteras intensivt?
LÄS ÄVEN: Regeringen: Svenskt bistånd gick till Hamas och Islamiska jihad
I realiteten utgör biståndet en avsevärt större andel av statens faktiska utgifter än vad BNP-siffran antyder. Det gör skillnad för hur prioriteringar uppfattas – och för hur legitim politiken framstår.
Inte tiondelar utan flera hela procent – av statsbudgeten
Samtidigt befinner sig biståndspolitiken i ett skarpt ifrågasättande. Kritiken handlar om effektivitet, korruption, beroendeskapande strukturer och om huruvida bistånd i vissa fall passiviserar snarare än stärker mottagarländer. Det sistnämnda stärks av att samma länder år ut och år in, decennium efter decennium, varit biståndsmottagare utan att det lyft dem ur fattigdom till självförsörjning.
I detta läge sänker regeringen biståndsnivån. Den rödgröna oppositionen och de organisationer som har biståndet som födkrok anklagar regeringen för att svika internationell solidaritet och bryta normer. Men båda sidor missar en avgörande sak: väljarna har rätt att förstå den verkliga budgetdimensionen av biståndet.
Det är inte oseriöst att vilja hjälpa världen men oseriöst att göra det utan full transparens. När biståndet sänks ligger det i kritikernas intresse att dölja hur stort det faktiskt ändå är, medan det ligger i regeringens intresse att påtala att det faktiskt fortfarande är mycket större än vad det tidigare men nu frångångna 1-procentsmålet signalerade.
LÄS ÄVEN: Sida: Misstänkt korruption i var tionde biståndsprojekt
Trots hård kritik mot biståndet i allmänhet och Sida i synnerhet när borgerligheten och Sverigedemokraterna var i opposition, har sänkningarna i regeringsställning varit skäligen blygsamma – från tidigare 1 procent till 0,84 procent 2024 och 0,81 procent 2025. Det man skalat av är någon enstaka miljard av ett bistånd som tidigare närmade sig 60 miljarder skattekronor om året.
Det är fortfarande långt över genomsnittet för de så kallade DAC-länderna i OECD:s utvecklingskommitté på runt 0,35 procent av BNP och även högre än FN-målet på 0,7 procent av BNP där exempelvis vårt grannland Danmark ligger (även om man där dessutom pytsar i väg i storleksordningen 4 miljarder kronor till kolonin Grönland.
Tidöpartiernas kritiker borde få upptryckt i ansiktet att det vi faktiskt betalar i bistånd är mellan 2 och 3 procent av landets totala skatteintäkter. Och Tidöpartiernas väljare har rätt att få reda på det. Ingetdera har hänt.
Moraliskt undantag vs politiskt val
En av de mest problematiska effekterna av BNP-redovisningen är att biståndet implicit placeras utanför den vanliga budgetlogiken – som om det vore en moralisk nödvändighet snarare än ett politiskt val. Vissa tycker så men väldigt många gör det inte – i synnerhet inte i skenet av den kritik som riktats mot det och behovet av pengarna för att laga hål i vår egen välfärd.
Därför behöver biståndet redovisas på samma sätt som andra stora utgifter: i absoluta belopp – vilket sker ibland – men viktigast – vilket aldrig sker – som andel av statsbudgeten. Först då kan väljare göra informerade avvägningar mellan internationella åtaganden och inhemska behov. Det handlar om demokratisk hederlighet.
Ärligare redovisning – ökad legitimitet
Det rimliga vore att bistånd alltid redovisades parallellt på tre sätt: som andel av BNP – för internationell jämförbarhet, i absolut belopp – för begriplighet, och som andel av statens utgifter – för budgetrealism och relativt kostnadsperspektiv.
En sådan redovisning skulle inte minska biståndets legitimitet. Tvärtom skulle den tvinga fram en vuxnare debatt om nivå, utformning och effektivitet – och därmed stärka förtroendet för biståndspolitiken.
De som vill se ett fortsatt bistånd på hög nivå borde vara särskilt intresserade av detta för att ta loven av i varje fall delar av kritiken. Men även de som vill se sänkningar av biståndet har anledning att visa hur stor andel av statens utgifter vi faktiskt pratar om.
Transparens ett rimligt krav
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Pengarna borde räcka till mer välfärd än den vi får. Säkerhetspolitiska utmaningar och åtaganden drar ytterligare resurser som ska finansieras med statsutgifter. Vi har dragit på oss enorma offentliga kostnader för invandringen och biståndet är omdiskuterat – även de procent av det som går till att delfinansiera det omedelbara och avgränsade ”flykting”mottagandet.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Så mycket rikare hade Sverige varit utan biståndet”
Skälen är många till att inte fortsätta låta biståndet hanteras som en bokföringsteknisk särart. Transparens och tydlighet är en hörnsten i demokratin, inte minst beträffande hur det vi tillsammans betalar in till statens skattkista används. Många menar att de kvaliteterna är särskilt frånvarande när det gäller biståndet – att det är som att kasta pengar in i ett stort svart hål.
Ett lägsta krav för upprätthållande av legitimitet för biståndspolitiken är då att skattebetalarna åtminstone får reda på hur mycket pengar det handlar om – dels i reda pengar och som procent av BNP men dels också på det för de flesta åskådliga sättet: som andel av våra inbetalda skatter och ställt i relation till statens totala utgifter.
