Dagerlind: När journalistiken sparkar nedåt – fallet Linda Karlström och myten om den goda granskningen

LEDARE • Att ”sparka uppåt” har blivit ett mantra inom svensk journalistik – en moralisk ursäkt som påstås legitimera hårda metoder i den granskande journalistiken namn. Men har den som arbetat sig upp i en meritokrati per automatik förtjänat stryk? Och vad händer när denna logik också förvanskas för att rättfärdiga övergrepp mot enskilda privatpersoner utan makt, resurser eller skydd, av ingen annan anledning än att journalistkåren ogillar personens åsikter?

Fallet med Linda Karlström är bara det senaste i raden som visar hur gränsen mellan granskning och förföljelse suddats ut av ett vänsterpolitiserat mediaetablissemang – och hur staten de facto accepterar en sådan ordning där den starke slår den svage när den senare tycker ”fel”. Det är särskilt allvarligt när det begås i tandem av två aktörer som utgör delar av statsapparaten.

Myten om att ”sparka uppåt”

Inom journalistiken talas det ofta om ett legitimt uppdrag: att sparka uppåt, aldrig nedåt. Uttrycket har sina rötter i marxistisk maktanalys, där samhället förenklas till ett binärt förhållande mellan förtryckare och förtryckta. I teorin låter det kanske tilltalande och Robin Hood-rättfärdigt. I praktiken har det blivit ett alibi för selektiv granskning med ideologiska förtecken och godtyckliga pressetiska övertramp.

I en demokratisk meritokrati är det nämligen långt ifrån självklart att den som befinner sig ”högt upp” per definition är ond, illegitim eller förtjänar att utsättas för vilka metoder som helst. De flesta människor i ledande positioner har tagit sig dit genom arbete, ansvar och kompetens. Självklart finns undantag – maktmissbrukare, brottslingar och korrumperade eliter – men dessa ska granskas för vad de gör, inte för var de befinner sig i en vänsterideologisk teoretisk maktpyramid.

LÄS MER: HD: Grov kränkning av SVT – men inget skadestånd till Linda Karlström

Ändå har svensk media i decennier utgått från just denna förenklade världsbild. Resultatet har blivit en journalistik som hellre bekräftar den egna ideologiska kartan än undersöker verkligheten förutsättningslöst, en rapportering där sparken riktas mot den man ogillar och liten görs stor med långsökt guilt by association eller ”allmänintresse” som förevändning, trots att inget sådant finns förutom hos journalisten själv och dennes närmast sörjande. Det är inte brottslingar som på det här sättet får löpa gatlopp, bara personer som väckt en redaktions misshag.

SVT en av landets tyngsta makthavare

Media sparkar dels uppåt felaktigt – utifrån vänsteranalysen att den som har mer än andra har fått det genom att roffa från den som har mindre, dels sparkar man ofta nedåt, samtidigt som man bakom semantiska dimridåer försöker dölja att det är det man gör. Det finns alltid någon förevändning att sparka på den svage – en vanlig sådan är att personen anklagas för att gå någon makthavares ärenden, Putins till exempel. Bevisbördan blir sedan omvänd.

SVT är ett tydligt exempel. Som statligt finansierad mediejätte, tvångsfinansierad via skattsedeln och med enorm räckvidd, är man en av landets mest inflytelserika makthavare. När stats-TV riktar sina resurser mot en privatperson är det definitionsmässigt inte att ”sparka uppåt”. Det är tvärtom den starke som slår den svage.

LÄS MER: EXKLUSIVT: Linda Karlström om SVT:s övergrepp: ”Det kändes som att de våldtog mitt hem

Ändå har detta normaliserats – när måltavlan har ”fel” åsikter, i invandringspolitiken, i genuspolitiken, i vind- och solkraftsdebatten eller – som i fallet med Linda Karlström – i vaccinationsfrågan. Om man däremot är extrem på riktigt i någon annan riktning – kommunist, klimatalarmist, muslimsk slöjfundamentalist – slipper man oftast lindrigt undan. Många medarbetare på mainstream-media, inklusive SVT, hyser själva åsikter i den riktningen.

En solklar spark nedåt av SVT…

Linda Karlström är ingen makthavare. Hon är ingen politiker, ingen myndighetschef, ingen företagsledare. Hon är en finlandssvensk fembarnsmamma, vars engagemang i vaccinfrågan bottnar i en personlig tragedi: hennes dotter drabbades av allvarliga biverkningar efter vaccination i barndomen och var nära att dö.

Trots detta utsattes hon för en av de mest integritetskränkande metoder journalistiken förfogar över. Med falska identiteter tog sig SVT-medarbetare in i hennes hem, filmade henne med dold kamera och använde materialet för att förlöjliga och stigmatisera henne i dokumentärserien (läs: karaktärsmordet) ’Vaccinkrigarna’.

Hon fick inte möjlighet att bemöta anklagelser, kallades även antisemit och framställdes som extrem – i sitt eget hem, den mest skyddsvärda privata sfären som finns. Sedan svek även rättsväsendet. Man kan tycka vad man vill om Karlströms hållning, att ”boten är värre än soten”, men samma rätt att tycka något har även hon – utan att bli utpekad av stats-TV som folkets fiende på bästa nordkoreanska manér.

…och en till av Högsta domstolen

Tre rättsinstanser har i sak konstaterat att SVT:s agerande innebar ett betydande intrång i hennes privatliv. Ändå slutade processen i Högsta domstolen med att hon inte bara nekades skadestånd – hon tvingades dessutom bära rättegångskostnader på omkring en halv miljon kronor.

LÄS MER: Linda Karlström tvingas betala halv miljon efter SVT:s kränkning: “Det är skitmycket pengar”

Budskapet är klart som ett dubbelglasfönster: staten medger att övergreppet var fult, men accepterar det ändå. SVT och andra medier kan fortsätta som tidigare – missbruka sin maktställning och journalistrollen efter eget skön, och när det passar åsidosätta de pressetiska regler som man annars har så hög svansföring om vikten att följa.

Ingen wallraffning

SVT och dess försvarare har kallat metoden ”wallraffning”. Det är ett hån mot begreppet. Günter Wallraff riktade sina metoder mot stora, mäktiga institutioner för att avslöja missförhållanden som annars inte hade kommit fram. I Karlströms fall avslöjades ingenting nytt. Hennes åsikter var redan offentliga och välkända. Hon var inte stor och mäktig utan liten och resurssvag, och hennes enda ”brott” var att använda sig av sin grundlagsfästa yttrande- och åsiktsfrihet.

LÄS MER: Därför är SVT:s kränkning av Linda svenska statens ansvar

Syftet var inte granskning, utan disciplinering, att statuera exempel. Ett varnande finger till andra som avviker från den godkända åsiktskorridoren. Samnytt har tidigare bevakat fallet på nyhetsplats och även riktat relaterad kritik mot SVT och staten i ett par nyhetskrönikor. Men HD:s utslag ger anledning att uppmärksamma turerna igen – dels det aktuella fallet i sig men dels också domens prejudicerande verkan.

LÄS MER: Nej, SVT, det här är inte journalistik

Selektiv empati i röd ad hoc-ideologi

Samtidigt som media utan pardon hänger ut resurssvaga individer med ”fel” uppfattningar, är man märkbart försiktig med att ”sparka nedåt” mot andra grupper – även när individer inom dessa begår grova brott, även när brotten kan härledas till värderingar inom gruppen. Här ersätts ansvar av förklaringar om strukturer, utsatthet och samhällsskulder.

Resultatet blir en journalistik som alltför ofta inte längre granskar makten åt folket, utan folket åt makten. Den medborgare som höjer rösten mot migrationspolitik, genusdogmer, grön energipolitik eller pandemihantering riskerar att utsättas för uthängning, misstänkliggörande och social förstörelse – inte sällan med statliga medier som pådrivande kraft, trots att dessa har ett särskilt ansvar att vara sakliga och opartiska och, som namnet indikerar, verka i allmänhetens tjänst, inte maktetablissemangets.

Den verkliga maktanalysen

Media ”sparkar uppåt” när det passar deras agenda, men lika ofta ”nedåt” när det passar dem bättre. Både sparkarna uppåt och nedåt kan vara lika missriktade och de man medialt våldför sig på lika oförtjänta av misshandeln.

Ytterst sällan erkänner mediehusen och journalisterna att de själva är några av landets mäktigaste makthavare med de grövsta stålhättade kängorna på fötterna. Även när de säger sig sparka uppåt är den som sparkas på ofta den svagare parten. När de sparkar på personer som Linda Karlström går associationerna till hur gäng med invandrarungdomar förnedringsrånar barn.

Fler som missbrukar granskningsuppdraget

När ett statsfinansierat mediehus använder falska identiteter, dold kamera och sin ojämförliga genomslagskraft mot en enskild privatperson utan någon som helst formell makt – då är det inte granskning utan maktmissbruk. Många andra medieaktörer inom det vänsterliberalt hegemoniska mediaetablissemanget har betett sig på samma sätt, med hembesök som mer påminner om hemfridsbrott och integritetskränkningar.

Expressens uthängning av invandringskritiske Jim Olsson är ett tidigare exempel som fick stor uppmärksamhet och rönte hård kritik. Fallet Linda Karlström borde inte ha kunnat ske om journalistkåren hade någon skam i kroppen och kunde stava till ordet självrannsakan. Att det nu är Public Service som delar ut sparken är en försvårande omständighet som visar att mediemissbruket är ännu värre idag.

Ytterligare försvårande är att rättsväsendet skapat ett prejudikat som i praktiken legitimerar att de starkaste aktörerna i medielandskapet får sparka nedåt – så länge offret har ”fel” åsikter. ”Nej SVT, det här är inte journalistik” skrev min kollega Mattias Albinsson i en analys av fallet. Det konstaterandet kvarstår men behöver nu kompletteras med ett annat: ”Nej HD, det här är inte rättsskipning”.