LEDARE • Expressens tidigare chefredaktör Thomas Mattsson vill stärka ”demokratins motståndskraft” genom att få en tidigare alternativmedieprofil att berätta för Säkerhetspolisen vilka politiker som lämnat tips och innehåll till medier han kallar högerextrema och hatsajter. Det är ett anmärkningsvärt resonemang från en publicist som själv brukat försvara meddelarfriheten. Grundlagens skydd gäller nämligen också människor och medier som Thomas Mattsson ogillar.
Det finns principer som är lätta att försvara när de skyddar de egna. Det verkliga provet kommer när de skyddar motståndaren. Thomas Mattsson, tidigare chefredaktör för Expressen och numera senior advisor på Bonnier News, tycks behöva påminnas om den skillnaden.
I en intervju med Journalistförbundets tidning Journalisten kommenterar han att den tidigare alternativmedieprofilen Sanna Hill tagit avstånd från den miljö där hon varit verksam. Hill borde, menar Mattsson, berätta mer om vad han beskriver som ”ekosystemet som möjliggjort nätverket av högerextrema sajter”.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Sedan kommer frågorna: ”Hur såg finansieringen ut? Vem donerade pengar till sajterna som de drev? Vilka folkvalda politiker bidrog med tips eller till och med innehåll?” Och där händer någonting anmärkningsvärt. En av Sveriges mest erfarna publicister tycks plötsligt glömma en av den svenska tryckfrihetens mest grundläggande principer.
”Så gör man inte”
Vilka folkvalda politiker som lämnat ”tips eller till och med innehåll” till en redaktion är inte nödvändigtvis information som en tidigare ansvarig utgivare står fri att lämna ut. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke reagerar kraftigt på Mattssons formulering. Meddelarfriheten ger uppgiftslämnare rätt till anonymitet, påpekar han i en intervju med Riks. Den rätten kan bara efterges av den som själv lämnat uppgifterna.
Att Hill inte längre arbetar på Nya Tider förändrar ingenting. Meddelarfriheten gäller ju där också”, konstaterar Funcke. ”Hon är ju inte befriad från meddelarfriheten bara för att hon har slutat.”
Att faktiskt röja en skyddad källa kan vara straffbart. Funcke vill inte gå så långt som att säga att Mattsson uppmanar till brott. Däremot kallar han det flera gånger ”uppseendeväckande” att en erfaren publicist uttrycker sig så. Och sammanfattar det hela: ”Så gör man inte.”
LÄS ÄVEN: Säpo varnar för alternativmedia: Sprider “antistatliga narrativ” och “främlingsfientlighet”
Inte heller Journalisten tycks i den publicerade intervjun ha reagerat på problemet, trots att det alltså är Journalistförbundets tidning som man borde kunna begära ganska mycket av i det här hänseendet. Ingen följdfråga om källskyddet redovisas. Även det finner Funcke uppseendeväckande.
Två institutioner mitt i det svenska medieetablissemanget passerar alltså en fråga om identifiering av meddelare utan att den mest självklara pressetiska varningslampan tycks börja blinka. Det rör sig inte om några förbiseenden eller misstag. Det handlar om dubbla måttstockar ett medvetet slirande på principer för egna intressen.
Källskyddet gällde ”alltjämt” – nyss
När Riks senare frågar Mattsson om saken ”förtydligar” han sig. Han har förstås inte uppmanat till något grundlagsbrott, säger han. ”Självklart ska meddelarfriheten respekteras.” Hill bör kunna lämna relevant information ”bortom källskyddet”.
Men frågan kvarstår – varför frågade han då vilka politiker som ”bidrog med tips eller till och med innehåll”? Tips till en redaktion är själva urtypen för den verksamhet som meddelarfriheten och källskyddet är till för att skydda.
LÄS ÄVEN: Thomas Mattsson till attack mot Samnytt: ”Ovärdigt”
Och Mattsson kan knappast skylla på okunskap. 2021 skrev han tillsammans med juristen Per Hultengård: ”Vi har ett urstarkt skydd för tryck- och yttrandefriheten, särskilt för meddelare och tipsare. Och det ska vi stå upp för.” Och: ”Meddelarfriheten och källskyddet gäller alltjämt.”
Frågan är om detta ”alltjämt” behöver förses med en asterisk. Gäller det också när meddelaren har tipsat en tidning som Thomas Mattsson ogillar och kallar högerextrem? Svaret kan bara vara ja.
Vem får tillhöra demokratin?
Mattsson säger att Hill genom att berätta mer kan bidra till att stärka ”det svenska demokratiska samhällets motståndskraft”. Han vill veta vilka personer och organisationer som funnits bakom de aktuella medierna och nämner att även Säkerhetspolisen kan vara intresserad.
Det är ett märkligt sätt att resonera om lagliga svenska medier. Man behöver inte tycka om Nya Tider. Tidningen får vara hur osympatisk, tendentiös eller politiskt extrem som Thomas Mattsson vill anse den vara. Det förändrar inte källskyddet en millimeter.
Nya Tider har under många år verkat öppet som tidning, haft ansvarig utgivare och mottagit statligt press- och mediestöd. Dess opinionsbildning har bedrivits inom de vida gränser som svensk tryck- och yttrandefrihet sätter upp.
Det är därför något obehagligt över att en framträdande publicist börjar tala om kartläggning av finansiärer, politiska kontakter och uppgiftslämnare som en insats för ”demokratins motståndskraft”. Den motståndskraften består inte i att rätt personer har rätt åsikter. Den består bland annat i att människor får ha fel åsikter – och att samma grundlag skyddar dem.
”Hatsajterna” som fyllde ett tomrum
Det finns dessutom en betydande historisk ironi i Mattssons beskrivning av medierna som ”hatsajter”. För han medger själv varför de kunde växa. ”De journalistiska medierna skrev inte tillräckligt om invandring tidigare”, säger Mattsson. Detta bidrog enligt honom till alternativmediernas framväxt.
Under många år fanns ett glapp mellan väljarnas oro över migrationspolitiken och de traditionella mediernas rapportering om dess konsekvenser. Alternativmedierna fyllde det genom att skriva om bland annat kostnader, segregation, kriminalitet, islamism, arbetslöshet och bidragsberoende – frågor som många läsare upplevde att de stora redaktionerna behandlade försiktigt, sent eller inte alls.
De gjorde det från ett tydligt migrationskritiskt perspektiv. Ibland bra, ibland dåligt, ibland hårdvinklat. Men perspektivet gjorde inte verksamheten till icke-journalistik. Granskande journalistik har en udd. Opinionsjournalistik har en uppfattning.
Det märkliga är föreställningen att den migrationskritiska utgångspunkten skulle diskvalificera journalistiken medan vänsterliberala perspektiv kan passera som professionell normalposition. Riktig journalist är man i Mattssons värld bara om man har ”rätt” åsikter, ”rätt” politisk motivation för sitt skrivande.
– och rapporterar rakt, utan PK-filter.
När agenda är fint
De traditionella medierna har knappast själva varit laboratorier för värderingsfri nyhetsförmedling. Urval, rubriksättning, vilka frågor som ställs och vilka händelser som ges stort respektive litet utrymme påverkar bilden av verkligheten långt innan någon ledarskribent uttrycker en åsikt.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har rentav gjort en poäng av ”agendasättande” journalistik. Det är tydligen inget problem att ha en agenda. Problemet tycks vara att ha ”fel” agenda.
När journalistiken bedrivs från en vänsterliberal utgångspunkt kan den beskrivas som agendasättande, granskande och samhällsengagerad. Från en socialkonservativ eller migrationskritisk utgångspunkt blir motsvarande verksamhet gärna ”propaganda”, ”aktivism” och ”hat”. Det är en bekväm uppdelning. Principiellt journalistiskt är den svårare att motivera.
När fel journalist ringer på dörren
Dubbelmoralen blir särskilt tydlig när Journalisten tar upp att Hill och den numera avlidne medieprofilen Bechir Rabani 2017 sökte upp Mattsson i hans bostad. Mattsson öppnade inte. Hill har nu bett om ursäkt och hembesöket framställs som ett exempel på alternativmediernas trakasserier av journalister.
Man kan tycka att det var olämpligt. Problemet är att hembesök knappast uppfanns av alternativmedier. Svenska journalister har länge sökt upp människor hemma, väntat utanför bostäder och sökt konfrontationer med personer som inte velat tala med dem.
LÄS ÄVEN: Regeringens nya förslag: Förbjud ”rasistiska” tidningar
När journalister sökte upp dåvarande justitieminister Laila Freivalds hemma blev hon rasande: ”Du gör intrång i mitt hus, du står utanför min port, du kränker min familj. Detta är förnedrande. Framför allt för dig, och dig och dig. Ni borde skämmas.” Metoden betraktades likväl som journalistik.
När skjutjärnsreportrar som Christian Peterson och Nick Alinia i dag använder konfrontativa metoder blir däremot själva metoden ett argument för att verksamheten inte är journalistik. Skillnaden förefaller mindre ligga i vad reportern gör än i vem reportern är och vad han eller hon vill granska eller avslöja.
Orrenius stod själv utanför Julia Caesars dörr
Just i historien om hembesöket finns dessutom en närmast osannolik ironi. Den DN-journalist som Hill först valde att berätta om sitt ”avhopp” för var Niklas Orrenius. Det var samme Orrenius som 2015 sökte upp den då anonyma migrationskritiska skribenten Julia Caesar i hennes hem.
Caesar var redan då en äldre och sjuklig kvinna med lång egen bakgrund inom journalistiken, bland annat på Dagens Nyheter. Hon hade blivit en nagel i ögat på medieetablissemanget genom böcker och artiklar med skarp kritik av migrationspolitiken och mediernas bevakning av den.
Caesar själv men även Göteborgs-Postens dåvarande ledarskribent Marika Formgren beskrev hur Orrenius stod vid Caesars bostad och ropade efter henne medan en medföljande fotograf tittade in genom fönstret. Caesar upplevde uppvaktningen som starkt obehaglig. Formgren ansåg tilltaget så allvarligt att hon uppmanade till bojkott av DN.
Orrenius ansåg inte att han passerat någon journalistisk gräns. När hans agerande mötte hård kritik kom berättelsen dessutom snart att handla om hot som han själv påstod sig ha utsatts för efteråt.
Hot mot journalister är naturligtvis aldrig acceptabla. Men det förändrar inte frågan – varför betraktas ett påträngande hembesök som legitim granskning när DN gör det – men som ett demokratiskt problem när en journalist från alternativmedier gör något liknande?
Expressens egen skampåle
Thomas Mattsson behöver inte heller gå till Dagens Nyheter för att hitta exempel. Under hans tid som chefredaktör bedrev Expressen tillsammans med Researchgruppen en uppmärksammad jakt på människor som skrivit anonyma kommentarer på nätet.
En av dem var privatpersonen Jim Olsson. Expressen sökte upp honom, filmade honom i hans hem och publicerade hans namn och bild. Hans förseelse var att anonymt ha skrivit invandringskritiska kommentarer på nätet.
Än värre blev det när uppgifter tillskrevs honom som han inte ens hade skrivit. Olsson försökte senare få rättslig upprättelse men lyckades inte. Maktförhållandet kunde knappast vara tydligare – en privatperson mot en av Sveriges största mediekoncerner.
Det kallade Thomas Mattson då för granskande journalistik. I dag talar samme Mattsson om alternativmediala reportrars konfrontativa metoder som ett demokratiskt problem. Var går den principiella skiljelinjen?
När journalistiken går över lagen
Mattssons Expressen gick dessutom bokstavligen över lagens gräns i jakten på ett reportage. Tidningen köpte en pistol ur den gängkriminella miljön för att demonstrera hur enkelt det var att skaffa illegala vapen. Avsikten var journalistisk.
Vapenlagen gjorde inget sådant undantag. Mattsson dömdes för vapenbrott. Affären illustrerar en självbild som ofta odlas inom de stora medierna – det egna uppdraget anses så viktigt att långtgående metoder kan försvaras när de används i journalistikens tjänst. Det blir svårt att förena med dagens upprördhet över andra journalisters konfrontativa metoder som inte ens är brottsliga, utan helt lagliga.
Journalistiken har ingen åsiktslicens
Man behöver inte romantisera alternativmedier. Där har publicerats en del dålig journalistik, hårdvinklade artiklar och överdrifter – precis som i traditionella medier. Men generellt har de varit nödvändiga och fyllt ett tomrum i medielandskapet som inte borde finnas i ett demokratiskt samhälle
Det traditionella medierna – eller det hegemoniskt vänsterliberala mediaetablissemanget som de mer rätteligen bör kallas – hade under lång tid monopol på att avgöra vad som skulle räknas som respektabel journalistik. Internet slog sönder det monopolet.
LÄS ÄVEN: Alternativmedie-fientlig i staben när regeringen beslutar om nytt mediestöd
Mindre redaktioner kunde plötsligt rapportera om sådant de stora tidningarna förbisåg, välja andra vinklar och utmana den politiska och journalistiska konsensus som länge omgav framför allt migrationspolitiken. Det gjorde dem inte automatiskt bättre än de gamla medierna. Men fler perspektiv är inte ett demokratiskt problem. De är själva poängen med en fri press.
Därför blir det så illa när en tidigare chefredaktör för en av Sveriges största tidningar delar in medievärlden i journalistiska medier på ena sidan och ”hatsajter” på den andra – och därefter resonerar om att den senare gruppens finansiering, politiska kontakter och tipsare bör blottläggas för att stärka demokratin. Det är precis bakvänt.
Demokratin prövas av dem vi ogillar
Sverige brukar med rätta vara stolt över sin tryckfrihetstradition. Men den är värdelös som högtidstal om den inte tillämpas när det kostar på. Yttrandefriheten finns inte främst för sådant alla tycker är trevligt. Pressfriheten finns inte bara för Bonnier.
Och källskyddet finns inte bara för den visselblåsare som ringer Dagens Nyheter, Expressen eller SVT. Det gäller också den som lämnar uppgifter till en liten migrationskritisk tidning. Det gäller också politiker som tipsar en redaktion som Thomas Mattsson avskyr.
LÄS ÄVEN: Världen är upp och ned när tidigare Expressen-chef låtsas försvara yttrandefriheten
Det är detta som är demokratins motståndskraft. Inte att sortera medier och journalister i godkända och icke godkända beroende på politisk hållning. Inte att betrakta vänsterliberal agendasättande journalistik som samhällsnyttig medan socialkonservativ agendasättande journalistik framställs som ett hot.
Och definitivt inte att börja tumma på meddelarfriheten därför att man gärna skulle vilja veta vilka som talat med ”fel” redaktion. En tryckfrihet som bara gäller de rättänkande är ingen tryckfrihet alls. Ett källskydd som bara är heligt när källan tipsar ”rätt” tidning är inget källskydd.
Och en demokrati där Thomas Mattsson får avgöra vilka lagliga medier som räknas till demokratin behöver betydligt mer motståndskraft än den kan få ur Sanna Hills adressbok.
– och rapporterar rakt, utan PK-filter.
