LEDARE • Svenska mediehus fortsätter att obstruera mot rättsväsendet genom att vägra lämna ut eget bildmaterial från grova och systemhotande våldsbrott. Man gömmer sig bakom ett källskydd som inte ens är relevant – och riskerar därmed både rättsstatens legitimitet och allmänhetens förtroende.
Det mest slående i den pågående konflikten mellan åklagare och stora mediehus – DN, Expressen, SVT, TV4, Sydsvenskan och TT Nyhetsbyrån – är att den förs på falska premisser. Medierna hävdar högtidligt att de försvarar det grundlagsskyddade källskyddet. Men i det aktuella fallet finns inga källor att skydda.
Det handlar inte om visselblåsare, uppgiftslämnare eller anonyma kontakter. Det handlar om mediernas egna fotografer, på allmän plats, som dokumenterat pågående grov brottslighet: våldsamma upplopp, mordbrand, sabotage mot blåljusverksamhet och organiserade angrepp på polis.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det är alltså inte intervjumaterial, inte research, inte konfidentiella uppgifter. Det är rå dokumentation av brott som begås inför öppen ridå – brott som var och en på plats hade kunnat filma med sin mobil. Att i detta läge tala om källskydd är inte principfasthet, utan att lägga ut dimridåer.
Grova brott mot demokratin
Korankravallerna i Rosengård och under påskhelgen 2022 var inte ”oroligheter” i största allmänhet. De var samordnade, våldsamma och ideologiskt motiverade angrepp på själva kärnan i den svenska demokratin.
LÄS ÄVEN: SVT vägrade hjälpa polisen efter korankravallerna i Rosengård – får rätt i domstol
Poliser skadades i hundratal. Polisfordon stals och sattes i brand. Mötes- och yttrandefriheten attackerades av grupper som öppet visade att de inte accepterar dessa friheter – och som sätter religiösa dogmer över demokratisk rättsordning. När sådana brott begås är det inte bara polisens intresse som står på spel, utan hela rättsstatens auktoritet.
Journalistik eller koketteri?
Företrädare för bland annat SVT och Sydsvenskan varnar för att man kan uppfattas som ”myndigheternas förlängda arm” om man lämnar ut material. Men frågan är: av vem?
Vilket förtroende är det man värnar? Är det allmänhetens – eller de kriminella nätverkens? Är det viktigare att bevara tillgången till ”spännande” reportage inifrån gängmiljöer att sälja lösnummer med än att bidra till samhällets trygghet så att gärningsmän bakom grovt våld faktiskt lagförs?
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att medierna här prioriterar sitt eget anseende inom journalistkåren och visavi suspekta grupper och individer framför sitt ansvar som samhällsbärande institution. Men det är en uppblåst kåranda som det inte ges mycket för ute i stugorna.
En vänsterskev blindhet
Det går inte heller att bortse från den ideologiska slagsida som präglar journalistkåren. Många redaktioner tycks vara paralyserade av rädsla för att peka ut gärningsmän som tillhör det som slarvigt kallas ”utsatta grupper”.
Bara detta att man myntade begreppet ”påskupplopp” om händelserna visar vilken politisk färg man rapporterar utifrån. Korankravallerna hade ingenting med den kristna eller judiska påsken att göra – förutom att man förstörde den för många firare – men allt att göra med islam och ramadan.
Invandrare i förorten är heller ingen homogen grupp. Att vägra differentiera mellan människor som är utsatta – och människor som tvärtom utsätter samhället för grovt våld – är inte antirasism, utan ansvarslöshet.
LÄS ÄVEN: Därför väljer SVT att skydda våldets islamister: ”Ingen ska tro att vi samarbetar med polisen”
Man kan med fog fråga sig om reaktionen hade varit densamma om det varit nynazister som samordnat upplopp, bränt polisbilar och skadat hundratals poliser, civila och personer med invandrarbakgrund. Svaret känner vi redan.
Även källskydd kräver proportionalitet
Och låt oss vara tydliga: även när källskyddet faktiskt är relevant är det inte absolut. Det finns redan i dag undantag i lagstiftningen när mycket allvarliga brott utreds.
Principen att ”land ska med lag byggas” måste väga tyngre än medial självbild. Ingen seriös åklagare begär att medier ska bryta mot den grundlagsfästa meddelarfriheten. Ingen kräver att journalistiska källor ska röjas.
Detta vet mediecheferna mycket väl men slår blå (läs: röda) dunster i ögonen på allmänheten i sina uttalanden om åklagarens krav. Man framställer sig som föremål för statens övergrepp när man i själva verket riskerar åtal för vad som de facto är skyddande av brottsling.
Medierna väljer sida
Genom att vägra lämna ut material som kan identifiera gärningsmän bakom systemhotande brott tar medierna – medvetet eller ej – ställning mot rättsstaten. Man signalerar att man står över lagen, vilket inte är första gången.
LÄS ÄVEN: SVT ”hjälper” polisen efter korankravaller – med CENSURERADE bilder
Man rubbar allmänhetens förtroende, inte genom att hjälpa polisen, utan genom att låtsas försvara ”högre värden” som i själva verket dessutom inte är hotade. I slutänden återstår en enkel fråga: Vems samhälle är det medierna tror sig tjäna?
