ANALYS • Att SVT valde att låta halva onsdagens Aktuellt-sändning fyllas av en duell mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson var ett val som säger nästan lika mycket om medielogiken som om opinionsläget. I praktiken är det S och SD – inte S och M – som numera tävlar om rollen som svensk politiks tyngsta kraft. Och även om båda såg vinster med att mötas, var det framför allt Jimmie Åkesson som stärktes av att upphöjas till Magdalena Anderssons huvudmotståndare.

Det är fortfarande ovan mark för SVT att fullt ut visa att svensk politik inte längre är byggd kring den gamla duellen S–M. I flera mätningar har SD passerat Moderaterna, och i det senaste riksdagsvalet gick SD fram medan M backade – för fjärde valet i rad. Den långsiktiga trenden är svår att bortse från: Moderaterna har krympt kontinuerligt sedan 2010, medan SD etablerat sig som ett brett folkparti.

Mot den bakgrunden framstår valet av motståndare logiskt. Om debatten ska spegla den faktiska maktkampen är det rimligt att ställa de två största partierna mot varandra. Men SVT är också SVT – ett public service-bolag som länge kritiserats för ett strukturellt vänsterperspektiv. Det är svårt att helt avfärda tanken att redaktionen också gjorde en politisk bedömning – att Andersson skulle stå starkare mot en SD-ledare som saknar regeringsmakt än mot en statsminister med institutionell auktoritet.

Resultatet blev hursomhelst en debatt där två självbildsdrivna partier fick exakt det de ville – men där Åkesson i praktiken vann extrapoäng på att över huvud taget vara där i stället för Kristersson.

Pajkastning om trollfabriker i sociala medier

Debattens första block, om smutsiga metoder i sociala medier, blev mer pajkastning än något annat. Andersson gick hårt åt SD:s anonyma kommunikationsarbete som TV4 i ett uppmärksammat och kontroversiellt undercover-reportage kallade ”trollfabrik”. Åkesson kontrade med misstänkliggöranden kring S egen digitala propagandamaskin med dold avsändare. Den verbala pingisen – ”ni har bedrivit vit makt-propaganda” kontra ”ni sysslar med skumrask” – blev en studie i slugger-retorik.

LÄS ÄVEN: Beviset: Socialdemokraterna gav order om att skapa trollfabriker

Båda hade rätt i sak om den andres metoder, men ingen lyckades kapitalisera på det. Ur ett maktperspektiv var det däremot Åkesson som hade mest att vinna – att en SD-ledare bjuds in till debatt som jämbördig med S-ledaren om vilka kommunikationsmetoder som är mest moraliskt förkastliga innebär ett slags normalisering – det S gör i den politiska opinionsbildningen är fortfarande måttstocken, och om andra partier gör likadant kan man inte vara helt fel ute.

Arbetslöshet och ekonomi på Åkessons planhalva

När samtalet gick över till arbetslöshet och ekonomi blev det både mer traditionell polariserad blockpolitik och mer samförstånd än förväntat. Andersson upprepade sin kritik av Tidöpartiernas ”bakvända” ekonomiska politik och gav en bild av ett land där felprioriteringar som gynnat ”de rika” spätt på klyftorna. Åkesson valde att ta striden på sin hemmaplan: det är den generellt låga utbildningsnivån hos invandrarna som driver upp arbetslösheten, såväl generellt långsiktigt som extra mycket momentant i en lågkonjunktur.

Det blev där inte så mycket en fråga om vem som hade rätt, eftersom Andersson utan omsvep erkände att massarbetslösheten bland migranter är ett jätteproblem och att man måste bli tuffare mot de i den gruppen som trots att de är arbetsföra ”sitter på torget och lyfter bidrag” i stället för att jobba.

Duellen handlade mer om vem som lät mest arbetsmarknadspolitiskt regeringsduglig. Eftersom SD äger invandringsfrågan och båda var överens om att lejonparten av arbetslösheten är en migrationspolitisk konsekvens, måste man ändå se Åkesson som vinnare av den bollen. Anderssons triangulering i riktning mot Åkesson är något som pågått under den senare delen av mandatperioden men skorna såg ändå ut att klämma mer på S-ledaren än på SD-ledaren som gått in dem länge till ordentligt bekväma.

Segregation och ”tvångsblandning” med S på defensiven

När integrationen avhandlades hade Åkesson strategiskt utrymme. Han använde partiets numera etablerade begrepp ”tvångsblandning”, ett ord som retoriskt placerar Socialdemokraterna i underläge och försvarsposition. Andersson avfärdade det som ren fantasi, men motargumenten klingade ihåligt.

Det står visserligen inget på pränt i S bostadspolitiska avsiktsförklaring som fullt ut ger täckning för anklagelserna, men åtskilliga S-politikers utspel har bekräftat validiteten i Åkessons kritik om att det S vill är att ”smeta ut” utanförskapsproblemen jämnt över hela samhället i stället för att som nu vara begränsade till miljonprogramsområdena.

LÄS ÄVEN: S-politikern till villaägare som inte vill tvångsblandas: ”Flytta”

Att S för länge talat om att ”vända på varje sten” för att bryta segregationen och stimulera integrationen men landat i att det enda man kan göra är att blanda ihop en bostadspolitisk kökkenmödding, gav smash-läge för Åkesson genom att både undra varför Socialdemokraterna från början ställt till med de här oöverstigliga problemen med sin vidlyftiga migrationspolitik och kontra med att ”svenskarna har inte bett om att bli integrerade”.

Det handlar inte om att gå halva vägen var – det är invandrarna som ska anpassa sig till Sverige och inget annat. Den som inte hittar sin plats i Sverige kan resa hem med det nya generösa återvandringsbidraget på fickan som i exempelvis Somalia motsvarar drygt 40 årslöner. Där hade Åkesson kvällens tydligaste sakpolitiska övertag.

Degradering av Kristersson som svider

Men mer än att pröva och visa vilka sakpolitiska argument som är starkast, var debatten ett kvitto på vilka partier det är som nu står centrum för svensk politik och vilka som är i periferin. Det är Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna som är huvudmotståndarna – sedan må Kristersson vara statsminister till namnet så mycket han vill.

Om man ska ge Kristersson något så är det i så fall att han slapp riskera en förlust i debatt mot Andersson på bästa sändningstid. Men prestigemässigt var SVT:s petning av honom en rejäl degradering. Men ett parti som förlorat väljarstöd i val efter val kontra ett som kraftigt ökat sitt väljarstöd under samma tid och redan i valet 2022 etablerade sig som det större legitimerar att det nu blir avbytarbänken för M-ledaren.

LÄS ÄVEN: Magdalena Andersson: SD största hotet mot demokratin

Ett nytt kraftfält håller på att forma sig. I dess centrum står S och SD, två dominanter med delvis överlappande väljarkategorier och en gemensam dramaturgi som konsekvent minskar utrymmet för övriga partier – inte minst M.

SD har som stödparti till en borgerlig regering skaffat sig en skarpare högerprofil än man tidigare haft. Man har snuvat S på det manliga LO-kollektivet som attraheras av den hårda migrations- och kriminalpolitiken. Men ska man klå Magdalenas parti på allvar måste man också locka till sig de kvinnliga S-väljarna som prioriterar mjukare välfärdsfrågor. Det har kommit signaler om att SD-ledningen insett detta och kommer att satsa stort på dessa i valrörelsen. Det återstår att se hur långt det räcker.

Två vinnare – en mindre och en större

Den formella debatten gav inga knockoutslag. Båda framstod som politiskt kompetenta, båda gjorde vad deras respektive baser förväntade sig. Inte så många väljare kan antas ha bytt parti efter sändningen.

Men symboliskt var kvällens vinnare tydligare och kanske två till antalet, en mindre och en större. Magdalena Andersson fick en duell som mobiliserar hennes SD-fientliga väljare och marginaliserar hennes traditionella moderata konkurrent. Jimmie Åkesson fick något ännu viktigare. Att höjas upp till S enda riktiga motståndare hos den TV-aktör som har störst genomslagskraft i landet.

Sakpolitiskt lyckades Åkesson också pressa Andersson mer än tvärtom, särskilt i integrationsfrågan som spillde över i både den arbetsmarknads och bostadsmarknadspolitiska debatten. Därför var Åkesson den som gick hem med störst vinst – för det han sa, men ännu mer för vad duellen gjorde honom till – en av två huvudpersoner i svensk politik, jämbördig med S-ledaren, inför miljonpublik.

Det är en position man inte uteslutande kan kampanja sig till – den måste också tilldelas. Och i onsdags kväll var det SVT som – kanske något oväntat eller med en slug baktanke – gav honom den.