➤ KRÖNIKA Extremist kan ses som ett okvädingsord, en opreciserad anklagelse där kritikern utan klara skäl hävdar ”du är extrem, medan jag är normal”. Att kritikern anser sig själv vara normal är en högst förväntad självbeskrivning. Ja så normalt att även ”extremisten” ser sig som normal. Båda ser sig som normala, extra starka. Det finns ju också svaga ”normisar”, de okunniga, de oengagerade, de godtrogna. De som saknar egenskaper för att ens kunna bli extremister.
Normal självöverskattning kan göra att vi tillskriver oss speciella värden, och inget är så lätt som att friskriva sig själv från extremism. Vi gör det dock väl lättvindigt, då termen extrem är en relation till ett referensobjekt. En person kan ha en extrem åsikt jämfört med svensk normalitet. Men svensk normalitet kan vara extrem i förhållande till det normala i EU som i sin tur kan vara extremt i ett globalt perspektiv. Det som är sant är inte nödvändigtvis normalt, utan kan ses som extremt jämfört med referensobjektets åsikt. Rimligtvis är frågan sant eller falskt viktigare än om åsikten är normal eller extrem.
Något man förespråkar behöver naturligtvis inte vara normalt. Det bör till fördel vara extremt bra. I marknadsföring söker man hitta en USP, a unique selling proposition, något unikt och avvikande så att inte ens produkt smälter ihop med alla andra i branschen. I politiken söker man generellt en mindre radikal profil. Det finns en uppfattning om att lagom är bäst. Det har rimligtvis att göra med att när väljare skall placera in sig själva på den politiska skalan så dominerar center, center-vänster och center-höger. Radikal höger och radikal vänster har mer fåtaliga sympatisörer. Radikal kan användas i den egna porträtteringen, men extrem är en term som klistras på av motståndare.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Många har uppfattningen att Sverige ligger först i utvecklingens framkant. Ja, inte bara att vi själva ser oss så, utan också andra. Vi vill gärna utnämna oss själva till föredöme. Ett sådant är dock inte lagom, utan ett föredöme anses vara extremt bra. Det svenska etablissemanget vill se oss så, men reklambyrån lockas inte av ordet extremt, inte ens ”extremt bra”
I Sverige framhåller oppositionen till immigrationspolitiken att Sveriges politik är extrem jämfört med alla länder i EU, ja den är till och med extrem jämfört med den stora migrationen till USA vid förra sekelskiftet. Etablissemanget slits mellan att yvas över detta och lögnaktigt förneka det. Talet om att ”Sverige ligger på EU:s miniminivå” är en ren lögn, då Sverige i realiteten ligger på EU:s maximinivå; fler invandrare per capita än något annat land. Detta gäller inte bara året 2015 då 163. 000 sökte asyl. Den centrala siffran är antalet utfärdade uppehållstillstånd och då är de tre år med de högsta talen i Sveriges historia 2016, 2017 och 2018 mellan 130 000 och 150 000 per år. Ändå påstår media att det är extremt att införa en mer restriktiv politik, då detta redan är genomfört. De anser det helt normalt att ligga på rekordnivåer och dessutom undanhålla detta från väljarkåren.
Är standarden hög? Är brottsligheten låg? Det som sticker ut är det som är extremt dåligt, inte bara normalt dåligt. I många frågor är EU en referens. Att Sverige är problemfritt jämfört med Syrien är inte mycket till tröst. Snarare är en jämförelse med Syrien ett tecken på att situationen i Sverige är sämre än vad vi vanligen föreställer oss. Vad gäller statistiken för våldtäkter ligger Sverige tvåa i världen efter Lesotho. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en bristande statistik i exempelvis Demokratiska Republiken Kongo som bidrar till den svenska medaljplaceringen, men den europeiska guldmedaljen är nog rättvisande. Sverige har till och med ett större mansöverskott i centrala åldrar än de länder som lider av könsselektiva aborter. En extrem invandringspolitik resulterar inte helt oväntat i extrema konsekvenser.
Det ligger i det extremas natur att man kan vara extrem åt flera olika håll. Man kan ha extremt hög ränta eller extremt låg, man kan ha extremt höga skatter eller extremt låga osv. Men när det gäller vänster och höger så finns i systemmedia huvudsakligen extrem höger. Kanske beror det på att tongivande journalister ser radikal vänster som något som bör bedömas som normala åsikter. Det är däremot lockande att kalla normala högeråsikter för extrema. När kommunistpartiets medlemmar fortfarande kallade sig kommunister var en anklagelse mot socialdemokraterna att dom ”splittrade arbetarklassen”. Personerna utgår från att de själva är normala och referensobjektet är extremt.
Demonisering av politiska motståndare genom vaga epitet med stark laddning är effektivt krypskytte. På franska talar man om un mot valise, ”ett resväskeord”. Innehållet i väskan är oklart, men man kan klistra på en rad varnande lappar. Det kan bli som en gammal monsterfilm, monstret upplevs som farligast innan det blir synligt i bild; det säkraste är att låta det förbli otydligt. Vänsterpropagandan har en bred uppsättning oklara demonord; ibland kan man stapla dem på varandra som en sorts precisering, dock utan informationsvärde.
Ibland blir man överraskad över vårdslösheten. Facebook har nu förbjudit ”vit nationalism” och ”vit separatism”. Ras är ju känsligt så man förväntar sig att de undviker att ogilla white power, men gillar black power. Black Muslims har naturligtvis inte någon spärr mot direkt rasism, men jag förvånas av att Facebook använder raskategorier utan att skämmas för att visa en raspreferens; de har väl hört mässandet om alla människors lika värde och att bedöma människors karaktär och ignorera deras hudfärg. Men det kanske anses okej att visa etnomasochism; anti-vit rasism uttryckt av vita kanske inte skall ses som aggressiv agitation, utan som självskadebeteende.
När grupper av människor kopplas till vissa beteenden så blir det en empirisk fråga om det är rätt eller fel, det bör inte bara vara en definition. Man kan naturligtvis göra en distinktion mellan nationalism och chauvinism som avser en mer radikal nationalism. Men det blir ju löjligt att säga att man direkt av ordet kan utläsa att fransmän är mer extrema nationalister eftersom chauvinist är ett franskt ord.
Men extremistdebatten har inte gått ut några av sina skor med barnatro. Debattörerna gör sig lite dummare än vad de är i förhoppning om att indoktrineringen har varit så massiv att få reagerar negativt på fördumning, intimisering och infantilisering. Många människor lider av fördomen att saker och ting inte är så ogenomtänkta och destruktiva som de framstår. Man tänker att någon kunnig person i någon myndighet måste styra utvecklingen och att denne okände expert trots allt har utvecklingen under kontroll. Men detta kanske är en illusion, ingen har kontroll.
En parallell till Sverige kan vara det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia för några år sedan. Kaptenen hade fullt upp med att charmera en kvinna genom att framstå som una bella figura. Hans signalering av den egna personligheten resulterade i att båten gick på grund och flera personer omkom i olyckan. Båten förliste inte för att det var nödvändigt, utan för att det var möjligt. Vi har många liknande figurer i svensk politik och svenska media och här manifesterar sig det individuella framhävandet i en godhetssignalerande persona. De negativa konsekvenserna för allmänheten av det egna egocentriska poserandet beaktas inte; så länge godhetssignalering ger personliga poäng så fortsätter man. If it works don’t fix it. Ego-humanism ses som smart reklam.
Också extremisttramset verkar fungera hyggligt till att avnormalisera vissa åsikter och normalisera de motsatta. Det ingår i det postmoderna kulturkriget med ord med diffust sakinnehåll, men med starka emotionella instruktioner. Inslagna paket som har varningstexten ”bör ej öppnas”. Detta är den centrala betydelsen av ordet extrem, att avfärda något okänt, utan kunskap och eftertanke. Detta på grund av en illasinnad tabustämpel utförd utan eftertanke av personer utan kunskaper.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.