LEDARE • Ursula von der Leyen står i New Delhi och låter som en headhunter på jakt efter personal, inte som någon som leder en union i djup kris. Hon förklarar lugnt att EU nu ska göra det enklare för studenter, forskare, säsongsarbetare och högkvalificerade att flytta hit, och så lanserar de EU:s första Legal Gateway Office i Indien – ett slags enkelriktad dörröppnare för indisk ”talang” som ska hjälpa dem raka vägen in i Europa.
Det är samma gamla visa varje gång. Först kommer den fina förpackningen med ord som ”ordnad”, ”legal” och ”kompetens”, sedan bygger man upp en hel apparat som gör att flödet blir permanent, och till slut sitter medlemsländerna med Svarte Petter och ska ”hantera” det hela. Den här gången smyger det in i skuggan av ett enormt handelsavtal som sänker tullar och öppnar marknader, men där rörligheten för människor plötsligt är lika naturlig en del som allt annat.
De som försvarar det säger förstås: nej nej, det är bara ett ramverk. Och visst, i den gemensamma texten mellan Indien och EU står det att man ”välkomnar” ett omfattande samarbete om rörlighet och ”lovordar” det här pilotkontoret som ska stötta arbetstagare, med start i IT-sektorn. De lovar att allt ska ske i linje med nationella befogenheter och inhemsk lagstiftning – den där klassiska frasen som alltid ska lugna oss hemma. Samtidigt lägger de grunden för fler spår, snabbare handläggning, erkännande av examina, cirkulära vägar och en stor ambition om ”säker, regelbunden och ordnad migration” för både de högutbildade och säsongsfolket.
Det är inte tvingande på papperet, men det driver på i praktiken. När Bryssel väl har satt upp ett nav, etablerat ett språk och skapat ett prestigeprojekt, då blir det nästa generations vardag. Och i EU betyder vardag nästan alltid: mer rörlighet, fler undantag, fler spärrar som rivs ner.
Det hela blir också pinsamt uppenbart när Indiens premiärminister, Narendra Modi, på X sprider en bild som pratar om ”inrese- och arbetsrättigheter för anhöriga” till de som kommit på arbetstillstånd.
Att våra egna politiker närmast mörkar migrationsbiten och endast pratat om frihandeln, hur illa även det kan bli, säger det mesta. I etablissemangsmedierna är det närmast helt tyst om detta också.
Våra egna drabbas
Nu måste vi prata klarspråk om klass och konkurrens, för det är något EU-eliten aldrig vill nämna. När de öppnar för ”högkvalificerad” invandring är det inte von der Leyens vänner som drabbas. Det är Europas egna unga – nyexaminerade ingenjörer, ekonomer, IT-folk, sjuksköterskor – som redan kämpar med bostadsbrist, pressade ingångslöner och en arbetsmarknad där ”brist” ofta bara betyder att det saknas billig arbetskraft.
Bygg upp den här Legal Gateway-maskinen, och arbetsgivarna får precis vad de vill ha: större utbud, stillastående löner, mer makt uppåt i förhandlingarna. Det är naivt att tro att det bara handlar om att täcka luckor. Det handlar om att permanent importera konkurrens som trycker ner villkoren.
Och när svenska politiker låtsas att ”kvalificerad invandring” är något helt annat än massinvandring, då blundar de för hur det egentligen funkar. Massinvandring version 2.0 behöver inte alltid betyda gummibåtar och asyl. Det kan lika gärna vara en EU-godkänd pipeline för arbetskraft, snyggt paketerad som ”talang”.
Bjuder in till fusk
Sen har vi den riktigt jobbiga frågan som ingen i Bryssel vill röra: kontrollen. Det kommer gång på gång avslöjanden om falska examensbevis och degree fraud från utlandsstudier och visumansökningar. Indiska medier har rapporterat om nätverk av agenter som säljer fejkade handlingar som ser äkta ut. När EU samtidigt vill underlätta rörligheten och förenkla erkännandet av kvalifikationer krävs det ett vansinnigt starkt kontrollsystem – inte bara ett PR-kontor som heter one-stop hub. Annars bjuder man in precis den sortens fusk som redan skapar kaos i andra västländer: papper som klarar första koll, och problem som dyker upp först när folk redan är här.
Därför är det bra att Sverigedemokraterna säger nej. När Ludvig Aspling går ut och markerar mot snabbspår och undantag, och SD i EU lovar att rösta nej till migrationsdelen i Europaparlamentet, då låter det som opposition mot Bryssel ska låta: rakt och utan lull-lull.
Det är också en påminnelse om hur ensamt det motståndet ofta är. Medan vanliga européer ser konsekvenserna av årtionden av misslyckad migrationspolitik, sitter M, L och KD i Sverige och snackar som om kvalificerad invandring vore en riskfri jackpot – och som om Bryssel alltid har rätt.
EU del av problemet
Slutsatsen är enkel: EU löser inte problemen från den invandring vi redan har – segregation, parallellsamhällen, kriminalitet, sönderfallande sammanhållning och växande klyfta mellan folk och makt. Ändå är reflexen densamma: mer rörlighet, fler program, mer underlättande.
Von der Leyen skryter om ett avtal som öppet ska göra det lättare för fler att flytta hit. Det är politisk migration med EU-märke.
Och när nästa kris kommer – när väljarna vaknar, jobben pressas, kontrollen brister – då lär vi höra samma gamla: ingen kunde ana, systemet missbrukades, vi behöver mer EU för att fixa det.
Nej. Det vi behöver är att någon sätter ner foten innan ännu en ”välmenande” mobilitetsmotor blir omöjlig att stoppa. SD gör rätt som säger nej. Frågan är vilka fler som vågar, innan Europas unga och Europas sammanhållning får betala notan.
