LEDARE • Mönstret är närmast komiskt att beskåda. Så snart en politiker, antingen i ord eller förslag och oftast båda, föreslår något som gör utanför den accepterade boxen, eller åsiktskorridoren, kommer krav på dennes avgång. Alltid med hänvisning till fina principer om hur något “bör vara”, hur någon “bör prata” eller att någon “blivit en belastning” för ett visst parti. Alltid från andra partier eller från media. Och alltid under förevändningen att det är “bättre” för dennes parti. Richard Jomshof (SD), ordförande i justitieutskottet, är såklart inget undantag.

Jag har skrivit om det tidigare i vad jag valt att klassificera som förvaltare respektive förändrare. I korthet handlar det om att inom samhället, vilket såklart skiljer sig beroende på vilket samhälle man är i, så finns det en box, en ram, inom vilket olika åsikter av etablissemanget kan accepteras, åtminstone i den grad att de inte ser sitt samhällsbygge hotat.

Vill man kategorisera dem kan det göras i tre lager: åsiktskorridoren, den ofarliga åsiktsvariationen samt det som ligger utanför boxen:

Tre varianter

Åsiktskorridoren känner vi ju alla till. Det är de gängse, politiskt korrekta, snöflinge-åsikter som drivs på av vänstern samt ett kader av manliga soyboys.

Den ofarliga åsiktsvariationen är lite mer intressant. De i denna box ligger förvisso lite utanför den centrala åsiktskorridoren och skulle kanske inte anses passa på inne-festerna, Elle-galan eller andra PK-evenemang. Den kritiseras såklart också av politiska motståndare men inom ramen för vanlig politisk diskurs. Anledningen är att åsikterna i detta spann inte hotar etablissemangets makt, pengar eller inflytande på ett avgörande sätt.

Dock tror, eller kanske snarare känner, många inom denna box att de är “rebeller”, kontroversiella eller kanske till och med ett hot mot rådande system – som att de kommer förändra något på riktigt. Men det gör de ej. De ligger fortfarande inom ramen för det som i realiteten inte kommer göra någon avgörande skillnad överhuvudtaget. Etablissemanget ser dock gärna att de fortsätter tro att de gör någon skillnad – på så sätt håller de sig lugna och på mattan och kommer inte överväga att gå utanför denna box in till nästa, nämligen…

Utanför boxen. Att “tänka utanför boxen” är ju ett etablerat begrepp, varför jag ansåg att de namnet var det mest passande. Det är om denna del av åsiktsspannet får luft under vingarna som etablissemanget har anledning till oro. Här har vi världens Trumps, Orbans, Salvinis, Le Pens eller för den delen Jomshofs – eller undertecknad. Och behandlingen ser alltid samma ut.

Här börjar de politiska motståndarna, som alltid är vänster då de utanför boxen i princip aldrig är vänster, att vädja till sina motståndares “anständighet” eller dylikt. De börjar att försöka “hjälpa” sina fiender. Det tar sig uttryck i tidningsartiklar och rubriker såsom “Person X är ett sänke för sitt parti”. Eller “Person X är ett hot mot samarbetet med parti Y” eller “Har man den position som person X har så uttrycker man inte sig på det sättet”. Helt plötsligt ser det ut som att ens värsta fiender börjar försöka hjälpa det parti det avskyr. Frågan “varför?” måste givetvis ställas.

Är det av välvillighet? Eller helt andra motiv? Svaret borde vara uppenbart.

Målet är att förvalta

Som jag tidigare varit inne på är målet att få alla, inklusive uppstickare, att förvalta etablissemangets system. Det görs på två sätt främst. Dels att man försöker få de som tänker utanför boxen, det som jag kallar förändrare, utkastade eller i alla fall nedgraderade och oskadliggjorda på det sättet. Det andra är att höja upp förvaltarna för att på så sätt oskadliggöra ett parti inifrån.

Förändrarna får skäll, uppmaningar att sluta, avgå eller bli avsatta, ofta under förment välvilliga former, vilket nu sker med Richard Jomshof och vilket tidigare skett med Björn Söder – eller mig själv (det skedde även med moderaten Hanif Bali).

Ett färskt exempel är från socialdemokraten Widar Andersson, som i högre grad än vanligt faktiskt åtnjuter viss respekt från den icke-vänsterliberala sfären. Han hoppar in i det där drevet som “välvilligt” påpekar att Jomshof är “ett problem för SD”.

Varför skulle SD:s motståndare påpeka att Jomshof ett problem för SD? Om det vore sant så är de väl bara attt hålla tyst och tacka och ta emot?

Förvaltarna får antingen helt neutral rapportering eller rentav reportage som framställer dem i bra ljus. Detta sker alltså genom media men sedan även indirekt från eventuella samarbetspartners som är mer känsliga för media än var förändrare är.

“Anpassar sig till vad som gäller”

Det ska såklart tilläggas att min poäng inte är att ledande politiker ska vara onödigt burdusa, okänsliga eller taktlösa, bara för sakens skull. Men det är inte vad detta handlar om. Jomshof har uttryckt välartikulerad kritik mot en totalitär ideologi, vilket inte bara är hans rätt utan närmast hans skydighet, inte minst med tanke på vilka väljare han representerar.

Vad handlar det då om egentligen? Jag sa det tidigare men det blir aldrig så effektfullt som när man låter motståndarna säga det åt en.

Här har vi återigen Widar Andersson, där han i en tweet rakt ut säger vad det faktiskt handlar om:

Såg ni? Han skrev: “Däremot ser jag en demokratisk styrka i att SD anpassar sig till vad som gäller.”

“Anpassar sig till vad som gäller”. Det är själva poängen med drevet mot Richard Jomshof, mot Björn Söder, mot mig och mot Hanif Bali med flera.

Jomshof inte problemet

Det är alltså vad detta handlar om. SD:s politiska motståndare som vill eliminera (i bemärkelsen “cancla”, “deplatforma” etc) personer som tänker utanför boxen, som är förändrare. Målet är att få SD att ”anpassa sig till vad som gäller”, att få SD att flytta sig från ”utanför boxen” till den ”ofarliga åsiktsvariationen”.

Detta backas upp av fega, ryggradslösa människor (vilket jag skrev om i en artikel nyligen), som har fått benämningen snöflingor eller soyboys, som har en väldigt begränsad tankeförmåga tillika ryggrad och som snabbt faller in i narrativet att det inte är personer som står för hot, våld och terror som ska anklagas, utan den person som rätteligen utnyttjar sin demokratiska rättighet att kritisera en totalitär ideologi. Deras feghet kan man säga utnyttjas alltså av de som vill oskadliggöra SD.

Det bevingade citatet från Benjamin Franklin verkar alltid vara lika aktuellt:

De som skulle ge upp sin grundläggande frihet för att köpa sig lite tillfällig säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet.

Etablissemangets reaktioner är ett bevis på att Jomshof gör rätt när han är tydlig och står på sig. Och för de andra som inte backar honom och omedelbart viker sig för muslimska hot har jag inget annat än förakt.

För i grund och botten är detta bara ett sätt att få SD att ”anpassa sig till vad som gäller”.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Svenskars mesighet är ett hot mot yttrandefriheten”
LÄS ÄVEN: S kräver Richard Jomshofs avgång – borde inte sagt sanningen om islams profet