Ekeroth: ”Maktdemonstrationer över hela Europa”

LEDARE • Man kan säga att min politiska resa började långt innan riksdagen, långt innan SD. Den började i anti-islamiseringsrörelsen. Det var där jag formades politiskt: genom att arrangera konferenser, skriva analyser och varna för en ideologi vars konsekvenser gång på gång bekräftats av historien – och av matematik. Redan då varnade jag för det demografiska skiftet. I dag, tjugo år senare, ser vi resultatet ännu tydligare.

Islam – eller snarare de som i generationer drivit dess expansion – har i över tusen år visat en unik förmåga att erövra, omforma och cementera kontrollen över de samhällen de lagt under sig. Från 600-talets arabexpansion till dagens konflikter i Nigeria och Sudan är mönstret detsamma – när islam väl får fotfäste försvinner de äldre kulturerna snabbt. De blir minnen, legender, fotnoter.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”När vänstern blundar för historiens största kolonialmakter”

Och ändå hånades vi som påpekade att något liknande började ske här. Vänsterliberala opinionsbildare skrattade åt begreppet “islamisering”. De låtsades inte förstå definitionen. Förnekade demografin. Förnekade förändringen. Förnekade det människor såg på gatorna varje dag.

Men förnekelsen spricker nu. Inte minst eftersom samma mönster, som historien skrivit med blod och sten, börjar upprepa sig här i Europa, i Sverige.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Befolkningsutbytet bekräftat i ny prognos

Maktdemonstrationer i realtid

Jag har tidigare beskrivit “ockupationsmentaliteten” – dominansbeteendet – som kännetecknat alla tidigare islamiska expansioner. Den syns även i vardagen här – i rånförnedringar mot svenska ungdomar, i “Palestinaprotester” som tar över våra offentliga rum, och nu senast på julmarknader runt om i Europa där grupper av unga män från den muslimska världen uppträtt med samma symboliska kraft som historiska erövringsarméer: genom att visa att det är de som bestämmer på plats.

Flera klipp som cirkulerar på nätet de senaste veckorna illustrerar fenomenet – oavsett exakt datum för inspelning ser det likadant ut varje år – i hela Västeuropa.

I Milano marscherar de genom julmarknaden vid den ikoniska katedralen, demonstrativt och högljutt:

Bryssel ska en grupp ha omringat en julmarknad under en “Palestina”-demonstration. Frilansjournalisten Nick Alinia beskriver det som vad det i själva verket är: en maktdemonstration.

I ett annat klipp stormar en stor grupp män genom en marknad med muslimska slagord:

Och från London ser vi samma beteende:

Offentliga massböner är ett annat exempel, som vi även kan se i Sverige.

Dessa scener är inte slumpmässiga. De är inte spontana utbrott av “oro”. De är symbolhandlingar och symboler betyder något. Speciellt när historien redan visat vad sådana symbolhandlingar föregår.

Länder som haft vett nog att säga nej till invandringen från dessa länder, såsom Polen och Ungern, har inte dessa problem.

Lär av historien

Historien är full av varnande exempel för den som orkar lyfta blicken. I land efter land har en växande muslimsk andel av befolkningen lett till samma utveckling: ökade spänningar, parallella samhällen, politisering av identitet och till slut – när proportionerna väl tippar över – våld. Jag varnade för detta redan i mitt tal till Sverigedemokraternas Landsdagar år 2009, vilket kan ses här och här.

Libanon är kanske det mest talande exemplet. Landet beskrevs en gång som Mellanösterns Schweiz, ett relativt sekulärt och välfungerande samhälle där olika grupper levde sida vid sida. Men när den demografiska balansen började förskjutas under 1900-talet, och muslimska grupper växte i både antal och politisk styrka, uppstod friktioner som snart exploderade. Resultatet? Ett 15 år långt inbördeskrig där sekterism och religiöst definierade miliser slet sönder landet. Libanon är än i dag ett varnande monument över vad demografiska förändringar kan göra med en stat som saknar skyddsmekanismer.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Det är demografin dumbom!

Samma mönster återfinns i delar av Afrika — Nigeria, Tchad, Sudan — där spirande etniska och religiösa konflikter regelbundet övergår i massvåld. Även på Balkan är minnet färskt av hur snabbt en bräcklig balans kan brista. Bosnienkriget på 1990-talet innehöll just denna dynamik: en demografisk mosaik som först fungerade någorlunda, men som under tryck föll sönder längs religiösa linjer.

Europa är inte immunt. Tvärtom visar vår egen historia hur instabilt kontinenten kan bli när starka grupper med helt olika värdegrunder ska samsas om samma territorium. I Belgien, Frankrike och Storbritannien växer redan parallella samhällen fram. I delar av Frankrike, som stadsdelen Seine-Saint-Denis i Paris, är fenomenet så långt gånget att staten i praktiken förlorat kontrollen. I hela stadsdelar gäller andra normer, andra maktstrukturer, andra lagar—och konfrontationer mellan grupper är redan vardag.

När en befolkning delas i två, med helt olika syn på religion, lag, lojalitet och samhällsordning, uppstår till slut en punkt där allt brister. Det är aldrig en fråga om om, utan om när. Historien visar detta om och om igen.

Det är mot den bakgrunden vi måste tolka dagens utveckling i Europa. Julmarknader störs ut av mobbar. Offentliga rum som tas över med massböner och demonstrationer rörande deras högtider och andra händelser som inträffat utomlands. En växande grupp som allt mer uppträder som ett kollektiv med egna normer, egna krav och egna maktdemonstrationer.

Vår tids farligaste illusion är att tro att vi är undantagna från historiens lagar. Att vår civilisation, till skillnad från alla andra, magiskt skulle klara sig undan de konflikter som alltid följer när demografin förändras snabbt och djupgående.

Historien talar ett annat språk. Och den talar tydligt.