LEDARE • När folk ska låta vuxna, ansvarsfulla och statsmannamässiga för att framstå som nyanserade och fina i kanten händer ofta något märkligt: de börjar behandla lagen som om den vore moral i sig. Det är precis vad som sker i kritiken mot att Jimmie Åkesson meddelat att SD betalar böter och rättegångskostnader för personer som dömts efter att ha avslöjat pedofiler. Men resonemanget vittnar om en grundläggande missuppfattning om vad en rättsstat är, där lagens existens förväxlas med dess legitimitet och där varje moralisk reaktion på dess konsekvenser utmålas som ett hot mot demokratin istället för en del av den.

Resonemanget är lika klassiskt som tröttsamt och det kommer närmast uteslutande alltid från samma sorts personer. Det är ett sätt för etablissemanget att skydda sina egna intressen, för att minimera verklig förändring.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: SD måste backa om fängelse för förtal

Argumentationen är att en riksdagsledamot inte får agera så som Jimmie Åkesson gjorde. Man ska först ändra lagen, och fram till dess acceptera alla konsekvenser den får. Annars hotas demokratin. De vill få detta att låta seriöst men är i praktiken ett mycket märkligt påstående.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Bra att SD inte vill skärpa straffen för förtal”

Hela det demokratiska samhället fungerar nämligen tvärtom. Organisationer finansierar rättsprocesser hela tiden. Aktivister får juridiskt stöd. Arbetare har strejkkassor. Föreningar samlar in pengar till böter när någon brutit mot regler de anser orimliga. Ingen kallar det anarki.

Som exempel kan jag ta SVT som betalade Fredrik Önnevalls rättegångskostnader efter att han smugglat in en illegal invandrare i landet. Var var protesterna då?

Politiker SKA reagera

Att hjälpa någon ekonomiskt efter en dom innebär inte att domen upphävs. Straffet kvarstår, domstolen har dömt och staten har fått sin rätt skipad. Det enda som händer är att människor markerar att de anser lagen eller dess konsekvenser felaktiga. Det är såklart inte att sätta sig över lagen utan istället ett sätt att delta i samhällsdebatten på ett praktiskt sätt.

Kritiken bygger också på idén att politiker inte ska kommentera eller reagera på enskilda domar utan bara ändra lagen i efterhand. För det första är en sådan inställning helt tagen ur luften. Varför ska politiker inte reagera på lagar? För det andra ändras lagar just för att domslut väcker opinion. Varje gång ett straff uppfattas som orimligt uppstår en politisk diskussion och till slut lagändring. Om politiker tyst skulle acceptera alla konsekvenser tills lagen redan ändrats skulle inga lagar någonsin reformeras.

LÄS ÄVEN: Pappa Johan, 50, berättar: Jag varnade för Ekeröpedofilen ”Vilma” – dömdes att betala 20 000

Sedan kommer standardjämförelsen: tänk om MP betalade böter för klimataktivister eller V för personer som trakasserar politiker.

Men det är ingen principiell invändning utan en liknelse utan innehåll. Organisationer och rörelser finansierar redan rättsprocesser och böter när de vill pröva lagstiftning eller visa stöd. Skillnaden här är inte metoden utan vad saken gäller.

Synen på rättsstaten

Att likställa sabotage eller politiskt våld med att avslöja sexualförbrytare är inte en konsekvent princip utan ett försök att flytta fokus från kärnfrågan: att många människor upplever att lagen i detta fall skyddar fel person.

Det verkligt intressanta i reaktionen är därför inte juridiken utan synen på rättsstaten. I argumentationen utgår man från att rättsstaten kräver att människor moraliskt accepterar alla lagars konsekvenser fram till dess att riksdagen ändrar dem. Men rättsstaten bygger i långa loppet på vad medborgare tycker är moraliskt rätt.

Problemet för kritikerna är därför inte metoden utan att en stor del av allmänheten uppenbart anser att rättskänslan och lagens konsekvens i det här fallet krockar. Då försöker man beskriva själva reaktionen som omogen istället för att diskutera varför reaktionen uppstår.

Förtalslagen har mer problem

Det är i grunden positivt att fallet med Sara Nilsson åter satt ljuset på hur orimligt den svenska förtalslagstiftningen kan slå när människor försöker varna för sexualförbrytare mot barn. Att politiken nu reagerar visar att något faktiskt börjar röra på sig efter många år av passivitet. Men om reformviljan stannar vid ett snävt undantag för just pedofilgranskningar riskerar man att missa själva kärnproblemet.

LÄS ÄVEN: Hovrätten: Mats Dagerlind fängslas efter journalistik om Näthatsgranskaren

Problemet är inte enbart att vissa döms när de pekar ut dömda övergreppsmän – problemet är att lagstiftningen i sin nuvarande form är så bred, oförutsebar och lätt att missbruka att den kan användas mot nästan all samhällskritisk publicistik.

Det verkligt stora hotet är lawfare: att politiska aktivister, kriminella nätverk och personer med resurser använder förtalsprocesser strategiskt för att ekonomiskt och juridiskt pressa obekväma medier. Högeralternativa tidningar, lokalgranskningar och enskilda debattörer drabbas redan i dag, inte för att de publicerar falska uppgifter utan för att processen i sig blir straffet.

LÄS ÄVEN: Mats sattes i husarrest för olaglig journalistik

’Därför räcker det inte med ett specialundantag kring pedofiler – förtalslagen måste reformeras brett så att sann och relevant journalistik skyddas generellt. Annars löser man ett medialt uppmärksammat symptom men lämnar hela censurverktyget orört.

Detta har SD lovat att kämpa för. Jag hoppas nu att de lever upp till det löftet.

LÄS ÄVEN: Fängelsedomen mot Samnytt placerar Sverige i samma liga som Ryssland och Belarus