LEDARE. När Tidöavtalet presenterades och när regeringsförklaringen lästes upp gavs det hopp om att den svenska biståndspolitiken äntligen skulle rättas till ordentligt. Besvikelsen blev dock stor när nyheten kom att utlandsbiståndet i princip blir lika stort som alltid. Det är något underligt i den närmast patologiska fixeringen vid den enorma miljardrullningen som det internationella biståndet utgör.
Kristersson sa i regeringsförklaringen, liksom veckan innan, att den nya regeringen avser avskaffa målet om att 1 procent av Sveriges BNI ska gå till bistånd. Istället skulle det blir en “fast summa” årligen. Många trodde därför att det indikerade en kraftig minskning av det internationella biståndet. Personligen hoppades jag, och många med mig, på att så skulle bli fallet.
Det internationella biståndet uppgår historiskt sett till över 50 miljarder årligen. Jämförelsevis kostar hela rättsväsendet drygt 60 miljarder. I mars i år skrev jag om just detta, där jag menade att det internationella biståndet borde slopas helt.
Ineffektivt bistånd som till stora delar går in i korrupta regimers fickor, tvivelaktiga biståndsorganisationer vars chefer åtnjuter höga löner eller till ”NGO:s” som har en stark politisk agenda, ofta för massinvandring.
Biståndet leder till korruption men dessutom visar forskning, närmast samstämmig, att den inte leder till det uttalade målet om fattigdomsbekämpning. Istället visar det sig att bistånd kan försämra förutsättningarna.
Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅
Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.
En genomgång av forskningen visar att 1) uthållig ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för uthållig fattigdomsminskning, 2) forskningen
trots upprepade försök misslyckats med att fastslå att bistånd leder till tillväxt, 3) ett lands institutioner är den viktigaste utvecklingsfaktorn på lång sikt och 4) bistånd tenderar att försämra dessa institutioner. Risken är därför stor att bistånd bidrar till att undergräva förutsättningarna för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Biståndsbranschen behöver tänka om sin verksamhet från grunden.
Så, å ena sidan har vi ett bistånd som göder korruption, inte ger några påvisbara effekter och dessutom ser ut att försämra förutsättningarna för fattiga att ta sig ur fattigdomen. Det i sig borde vara tillräckligt för att radikalt minska eller helt slopa det internationella biståndet.
Sveriges egna behov
Men utöver perspektivet, alltså vad som sker med biståndet i utlandet, har vi såklart det andra perspektivet: vad skulle de pengarna kunna göra för det svenska folket? Som jag tidigare var inne på, och som alla är smärtsamt medvetna om, har vi en otrolig inflation i landet, med skenande el- och bränslepriser och nu även räntekostnader.
56 miljarder kronor skulle därmed kunna göra stor skillnad. För att ta ett exempel:
Enligt Ekonomistyrningsverket så drar staten in 54,1 miljarder i energiskatt, som inkluderar: Skatt på elektrisk kraft, energiskatt bensin, energiskatt oljeprodukter, energiskatt övrigt. Alltså vi skulle kunna, genom att använda biståndet, ta bort dessa skatter helt och hållet, vilket skulle inneburit en enorm lättnad för svenska folket, utan att det alltså påverkar annan välfärd i landet.
Koldioxidskatten drar in omkring 22 miljarder. Den skulle alltså kunna slopas helt om man bara minskade biståndet till 34 miljarder.
Men oavsett om vi slopar skatterna helt och hållet (en summa som överstiger det internationella biståndet) eller om vi ”bara” slopar dem med samma summa som det internationella biståndet är så skulle detta givetvis vara en gigantisk lättnad för svenska skattebetalare. Om man räknar med skatt på skatt (moms på punktskatterna) så skulle en sådan omprioritering av svenska skattemedel i runda slängar kanske minska skattebördan på el och bränsle med 50-70 procent.
Patologisk besatthet
Ovanstående var bara exempel på den stora nytta svenskarnas skattepengar skulle kunna göra för dem själva. Det finns även andra satsningar, t.ex. på vården, som skulle kunna göras. Poängen är att det finns en uppsjö med behov, speciellt nu i ekonomiskt svåra tider. Så när Kristersson pratade om att slopa BNI-målet på en procent trodde man att en tillnyktring hade skett även här. Regeringsförklaringen lät ju så bra.
Men icke. Vi nås alltså av beskedet att biståndet i tre år (!), kommer att ligga på 56 miljarder kronor årligen.
Denna miljardrullning till ett internationellt bistånd kan inte förklaras av något annat än en underlig, svårförklarlig, patologisk besatthet. Det verkar vara en fix idé. För logiskt är det inte. Speciellt sett i ljuset av det uppenbara faktum att biståndet inte fungerar.
Borde bli ramaskri
Det är säkert en stor dos av godhetsknarkande. Möjligen är förklaringen inte svårare än så. Det biståndsindustriella komplexet skulle givetvis ha gått i taket, och gjorde det redan på förhand. Är det den lobbyismen och indignationen från vänsterliberal media som skrämt M+KD+L?
Det är oklart men viljan att bränna skattebetalarnas pengar på något så meningslöst och kontraproduktivt borde ge ramaskri i folklagren. Att protesterna bland verklighetens folk över utlandsbiståndet inte ens existerar säger en del om den konsensus som råder i gammelmedia. Hade folk verkligen blivit medvetna om nyttan de pengarna hade gjort för dem själva hade nog reaktionerna inte låtit vänta på sig.
Nu blir det alltså ytterligare tre år av vettvillig biståndspolitik, allt medan svenskarna dignar under trycket från diverse kostnadsökningar. SD sägs ha försökt halvera biståndet, men antar att de fick vika sig i någon fråga för att få till Tidö-avtalet.
Nu får vi bara hoppas att Tidö-avtalet hedras och inte kollras bort vilket vi redan nu kanske ser indikationer på.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.