I en debattartikel i Dagens Industri nyligen efterlyste vd:arna för LKAB, SSAB och Vattenfall bland annat förenklade tillsynsprocesser, en översyn av lagar och regelverk samt mer resurser till de beslutsfattande organen. Motivet för detta är att vätgasbaserat stål anses vara en strategisk angelägenhet för såväl dessa bolag som Sverige och klimatfrågan. Nu får de svar av en grupp som menar att så ej är fallet av flera skäl.

Enligt Christian Sandström, biträdande professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Ratio, Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi IFN och Björn O Karlsson, professor i energisystem Högskolan i Gävle, påtalar vd:arna ett viktigt strukturellt problem i Sverige. I dagsläget är det svårt och tidskrävande att starta ny verksamhet och få till stånd de förutsättningar som krävs för fungerande industrier. Som exempel tar man hur SSAB drabbades av en oacceptabelt lång hanteringstid gällande markkabeln i Oxelösund men betonar samtidigt att detta inte är något unikt för SSAB utan drabbar alla verksamheter i Sverige.

Vad trion menar att vd:arna efterfrågar, och i stor utsträckning redan har, är en gräddfil till myndigheter och regering med motivet att vätgasbaserat stål är en strategisk angelägenhet för både bolagen och Sverige samt klimatfrågan – något man dock inte håller med om.

Suboptimering

Man reagerar bland annat på att vd:arna skriver att Sverige har goda förutsättningar att bli världens första “fossilfria välfärdsland”, en formulering man anser väl sammanfattar varför vätgas-stålet är skadligt för miljön och ekonomin. Denna målsättning resulterar i en suboptimering då klimatfrågan är global.

Skälen till att vätgas-stål är en suboptimering är bland annat att det kräver kopiösa mängder el som dessutom måste vara grön för att även slutprodukten ska kunna få epitetet grön. Sådana mängder grön elektricitet har en alternativ användning, och om alternativen leder till större minskningar av CO2-utstläpp har vätgasstålet haft en negativ nettoeffekt på klimatet. Man menar att det går att skapa en minskning av CO2 som är flera gånger större genom att exportera elektricitet till exempelvis Polen eller Estland.

Framställningen av grön vätgas är också föremål för betydande överföringsförluster. Hållbar utveckling handlar om att hushålla med resurser, har vi verkligen råd med sådana överföringsförluster, givet den alternativa användningen, frågar man. Bedömningen är att Sverige försöker lösa ett globalt problem med en nationell strategi.

Tre frågor

Mot bakgrund av planerna vill man ha svar på tre frågor:

1)  Hur skall produktionskapaciteten byggas för all den el som krävs för vätgasstålet, till vilken kostnad och vem ska betala?

2) Vilket ansvar tar regeringen för att den gröna el som finns och kan byggas används för regionala och företagsspecifika syften snarare än för hela landets näringsliv och medborgare och den globala klimatnyttan?

3) Hur skall övriga Sverige klara elförsörjningen när omkring hälften av befintlig produktion skall tas i anspråk av ett fåtal bolag?

För att sammanfatta: vätgasstålet är en regional lösning på ett globalt problem, och lösningen är dessutom praktiskt taget omöjlig att exportera. Vinnarna på detta är en region och potentiellt tre företag, varav två är statliga. På förlorarlistan står klimatfrågan eftersom den är global, övrig svensk ekonomi som riskerar att inte ha tillgång till elektricitet, samt det stora skattebetalarkollektivet.