LEDARE Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey har hittat sin plats i det av oikofobi stukade svenska samhället – bara i Sverige kan man som invandrare göra karriär på att anklaga mottagarlandet för rasism om någon inte kan uttala ens afrikanska namn korrekt.

De två damerna är kusiner och har haft framskjutna uppdrag på bland annat SVT, SR och Aftonbladet, synts i TV4, Nyheter24, Elle osv. Som en röd tråd i dessa uppdrag och gästspel har gått att med stora offerkoftan på anklaga svenskarna för deras oerhörda kombinerade rasism och misogyni och beskriva det brutala kompositförtryck de därför menar att de har tvingats leva med i Sverige.

De har fått rasidentitär litteratur utgiven på fint förlag som i dramatiserad form sedan satts upp i skattefinansierade Riksteaterns regi. De har fått en dokumentär gjord om sig av likaså skattefinansierade SVT. Och sedan fem år tillbaka driver de en podd med namnet ”Raseriet” där de, det nyss nämnda till trots, ventilerar sin ilska över hur marginaliserade, diskriminerade och förtryckta de anser sig vara.

Nyligen fick de på SVT:s (skattebetalarnas) bekostnad åka runt i USA och träffa alla sina hiphop- idoler under förevändningen att intervjua de rumpvickande tjejer som utgör ett stående inslag i dessa artisters musikvideor. Det kritiska perspektivet på denna musikforms misogyni lyste med samma frånvaro som vi vant oss vid beträffande samma genres förhärligande av det gängkriminella livet. Samtidigt stod Fanna och Amie på barrikaderna när #metoo-drevet gick som hårdast – men då var det ju förstås vita kulturmän som skulle ställas vid skampålen, inte svarta hiphoppare.

Gillar inte vita människor

Hur visar då svenskarna sina av vederstygglig rasism förvridna ansikten? Jo, det händer understundom att Fanna och Amie stöter på en ”vit” person – någon gång rentav en journalist – som inte lyckas uttala deras gambiska namn korrekt. Ett ytterst obehagligt uttryck för den i Sverige förhärskande ”vithetsnormen” såklart.

Detta skakande exempel på vita svenskars grundmurade rasism fångades upp av Svenska Dagbladets alerta kulturredaktion. När sådana ohyggliga oförrätter vederfars någon räcker det ju inte att damerna själva har uppdrag för ett antal ledande medieplattformar varifrån de kan kabla ut sina jeremiader om hur strukturellt och intersektionellt förtryckta, diskriminerade och marginaliserade de är som kvinnor, invandrare och svarta i det förkättrade svenska samhället. Nej, här måste hela medie-Sverige solidariskt ställa upp.

SvD rycker ut

Blixtsnabbt tog SvD sålunda kontakt med poddar-duon som, medan de välmejkade poserade för tidningens fotograf, fick berätta om sin utsatthet i en med förtur publicerad artikel med blåsvart krigsrubrik om hur ”vita journalister” på ett ”utstuderat” sätt nöter ned de stackars ”rasifierade” kvinnorna med sin ”mikroaggressiva” främlingsfientlighet. Ve och fasa.

I artikeln får vi veta att Fanna och Amie nu hittat en lösning på hur man ska slippa ifrån det ”rasistiska trauma” de så länge lidit under. De ska helt enkelt vägra prata med människor som har vit hudfärg. En jättebra idé, tycker SvD:s intervjuande kulturjournalist Sara Abdollahi som ”förstår behovet” av en sådan rassegregrande markering.

En lika bra idé, får man förmoda, som när vita näringsidkare i den amerikanska södern markerade att de inte ville ha något med svarta att göra och satte upp skyltar med texten ”No negroes”. Huruvida Fanna och Amie fortsättningsvis kan tänka sig ta emot en lön som finansieras av vita skattebetalare framgår inte. Kanske är de beredda att göra ett undantag där.

Idén känns särskilt genomtänkt mot bakgrund av att Fanna och Annie tidigare ondgjort sig över den ”rasprofilering” av svarta och andra utomvästliga invandrare som de menar pågår institutionellt i Sverige av bland annat polisen. Ingen haltande logik här inte.

Kriminell missbrukare hjälte och förebild

Resten av artikeln går i samma tecken om hur otäcka ”de där” vita människorna är. Detta i kontrast till bland annat den livsstilskriminelle drogmissbrukaren George Floyd som efter att ha avtjänats fängelsestraff för att ha rånat en gravid kvinna under knivhot avled i samband med ett polisingripande när han försökte begå nya brott. Vid sidan av honom hyllas i artikeln också den rasidentitära organisationen Black Lives Matter som slagit sig ihop med våldsbejakande vänsterextremister och iscensatt raskravaller med vandalisering, butiksplundring och mordbränder över hela USA.

Bland SvD:s prenumeranter måste samvetsnöden ha blossat upp när man läste artikeln. ”Finns det något mer sätt på vilket jag som vit svensk kan göra bot för min postkoloniala skuld och arvsynd? Kanske kan jag gå ned på knä och sänka blicken varje gång jag möter någon mörkhyad på gatan? Resa mig upp på bussen om nån svart vill sitta?” Så gick sannolikt tankarna kring köksborden ute i stugorna samtidigt som alla tvivel undanröjdes om huruvida man valt att abonnera på rätt tidning eller inte.

Inte nog heller med att Fanna och Amie har fått sina namn feluttalade. Det har även inträffat att någon de träffat inte vetat vem av damerna som är vem så att de tvingats presentera sig för att klargöra detta. Nu är de som sagt kusiner och lika varandra som tvillingsystrar. Men nog ingår det väl i allmänbildningen att känna till vilka Fanna och Amie är, inklusive hur de ser ut. Den som brister härvidlag blottlägger sin koloniala blick. Undra på att Fanna och Amie känner sig kränkta.

Mot bakgrund av att undertecknad enligt idag gällande måttstock får anses vara en av Sveriges mer förhärdade rasister, är det kanske inte oväntat att jag var tvungen att googla de här för mig tämligen obekanta två damerna, även om jag sett dem skymta förbi någon gång i TV-rutan.

Döma efter hudfärg eller karaktär

Att jag nu riktar kritik – förlåt, hetsar och hatar menar jag förstås – mot dem beror självfallet också på att Fanna och Amie är kvinnor och svarta och att jag som vit medelålders heterosexuell CIS-man är en del av det strukturellt patriarkala och rasistiska svenska förtryckarsamhället. Inget annat.

Samtidigt har jag lite koll på Amies syster Seinabo Sey som är en i mitt tycke alldeles utmärkt sångerska. Jag skulle därför själv vilja hävda att jag lever efter devisen att inte döma någon ”by the color of their skin” utan ”by the content of their character” och att det är de här (andra generationens) invandrarkvinnornas respektive livsval i Sverige som ligger till grund för att jag tycker illa om Fanna och Amie men bra om Seinabo.

Men vad vet jag med mitt enkla ursprung, som i motsats till Amie inte har någon examen från Södertörns (vänster)högskola och inte som Fanna fått något pris av (radikal)Feministiskt Perspektiv.

Vem är privilegierad – vem är offer och utsatt?

I mitt simpla sinne framstår Fanna och Amie som några utav landets mest privilegierade kvinnor. De har förstått att man som invandrare från avlägset land kan åka räkmacka genom det svenska medie- och kulturetablissemanget om man bara svär sin trohet till den gällande postmodernt identitetspolitiska diskursen. De fyller i egenskap av kvinnor, invandrare och svarta flera kvoter i nyvänsterns sfär. Inga onkel tomska ”husblattar” och ”rasförrädare” här inte, som de som fått för sig att det är OK att rösta höger eller rentav socialkonservativt om man är invandrare. Befängda tanke, liksom.

Jag betraktar mig inte som något offer för att jag under min uppväxt emellanåt retades för att jag var blek och rödhårig. Jag inser att det bakom dessa tråkningar låg lika lite strukturell rasism som det gör bakom att mörkhyade idag ibland kan drabbas av motsvarande. Det är en del av människans nedärvda natur som flockdjur att som en del av etablerandet av hierarkier hacka på den som avviker. Inte alltid så vackert. Läs Flugornas herre (eller se filmen). Men sedan en tid tillbaka är det en strategi hos den identitetspolitiska vänstern och de ”rasifierade” att selektivt exploatera fenomenet och inkonsekvent ladda det med ett oproportionerligt politiskt innehåll där det passar in i deras förment ”antirasistiska” diskurs, som paradoxalt nog ofta är mer rasistisk än rasisternas. För den som läst den här texten till hit torde detta vara ställt utom varje rimligt tvivel.

Inte heller anser jag mig ha varit tillhörig någon utsatt grupp därför att jag arbetat med sådant som att skura sjukhustoaletter, sortera IT-skrot i containrar utomhus på vintern, stå vid löpande bandet och förpacka medicinflaskor med mera. Jag betvivlar uppriktigt att de här två mediedivorna har några arbetserfarenheter i den vägen. I stället exploaterar de sin härkomst, sin hudfärg och sitt kön för att framställa sig som symboler för en utsatthet som de i sina egna liv inte har någon beröring med.

Att jag är vit, man och etnisk svensk gör mig inte med automatik privilegierad. Att Fanna och Amie är svarta och kvinnor gör dem omvänt inte med automatik utsatta. Därför är inte heller hudfärg ett giltigt attribut att lyfta fram för att identifiera sig med eller representera en högre eller lägre social grupptillhörighet eller för andra att använda som sorteringsverktyg för att placera en person på något bestämt pinnhål på samhällsstegen. Det är tvärtom generaliserande fördomsfullt och rasistiskt.

Borde stanna upp och reflektera

Fanna och Amie kanske borde ta en paus från sitt poddande, stanna upp och reflektera lite över hur deras liv skulle ha gestaltat sig om de fått växa upp i forna hemlandet Gambia i stället för Sverige. Risken är stor att de idag varit analfabeter och en av fyra hårt hållna och könsstympade fruar bortgift till någon äldre kusin. Ett inte ovanligt kvinnoöde i det underutvecklade landet.

Mot den bakgrunden kan man tycka att Fanna och Amie borde känna i varje fall ett litet uns av tacksamhet mot och respekt för det folk här i norr som byggt detta högutvecklade och jämställda land och sedan öppnat dörren till det för människor från u-länder som Gambia att komma hit och slå sig ned vid det dignande svenska smörgåsbordet. Åtminstone borde man väl kunna begära att inte få en rasistisk spottloska i ansiktet som tack. Eller?

Amie har tidigare varit med i SVT:s lekprogram På spåret. Nu har hon bjudits in att sommarprata i Sveriges Radio den 2 juli. Ingen behöver betvivla att hon kommer att ta även det tillfället i akt för att torgföra sin nyrasistiska diskurs mot vita svenskar. Motsvarande vore förstås omöjligt om avhumaniseringen varit riktad mot judar, svarta eller muslimer. Men vita går bra att kollektivt avsky, det anses rentav berömvärt och kan ge rejäl skjuts åt en kultur- och mediekarriär. Många svenskar i hängmattan kommer att lyssna på Amie den 2 juli utan att tycka att det ens är något konstigt att sådant rasistiskt hat sprids mot dem för deras skattepengar som en del av public service.

Oikofobi och kulturmasochism

Det är inte helt klart hur vi svenskar hamnat i denna masspsykos av oikofobi och kulturmasochism – måhända är det en rest av vår tidigare kristna identitet som födda i synd och förpliktade att ägna jordelivet åt att göra bot för att få förlåtelse. Kanske är det skuldkänslan över att ha duckat andra världskriget genom att hjälpa Hitler-Tyskland. Eller så är det jantelagen riktad mot oss själva – att vi missunnar oss att ha det så bra, trots att det inte är ett välstånd vi fått till skänks utan slitit i vårt anletes svett i generationer för att mödosamt skapa.

Det pågår en konservativ väckelse i Sverige, ett uppror mot den nationella självspäkelse som den identitetspolitiska nyvänstern med invandrarna som sin nya skyddsgrupp lagt som en våt filt över oss. Var femte svensk röstar idag på ett parti som med kraft vänder sig mot synen på nationell stolthet som en känsla man som svensk ska undertrycka och skämmas för.

En del i denna väckelse är också en praktisk politik för att laga landet och återupprätta Sveriges idag skamfilade rykte i omvärlden, där vi till följd av ett antal decenniers vanstyre gått från internationellt föredöme till varnande skräckexempel. Detta så att vi också kan ha något att vara stolta över idag och imorgon, inte endast i fornstora dar.

Men att personer som Fanna Ndow Norrby och Amie Bramme Sey kan surfa sig fram i mittfåran på det svenska kultur- och mediaetablissemangets bärvåg i stället för att förpassas till den rasismens dikesren där de rimligen hör hemma vittnar om att vi ännu har lång väg kvar att gå.

PS
Har släppt en ny låt på Spotify idag: https://open.spotify.com/album/7q4SEWiBBpO1eNrj9IgZe0?si=e102b967a07444b8

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.