Får vita människor existera – eller är det ”white supremacy”?

KRÖNIKA • När frågor om demografi, kontinuitet och europeiska majoritetsbefolkningars framtid automatiskt avfärdas som rasism, extremism och ”vitmakt” har det offentliga samtalet i praktiken förlamats. Ämnen som tidigare kunde diskuteras sakligt har blivit moraliskt minerade, där varje försök till analys misstänkliggörs på förhand. I Europa har gränsen mellan rasism och rätten att överleva som samhälle därmed suddats ut – med konsekvenser som få institutioner, politiker eller opinionsbildare längre vågar diskutera öppet.

Det finns frågor som i praktiken har blivit omöjliga att ställa utan att bli misstänkliggjord. Den här är en av dem. Inte därför att den är extrem i sig, utan därför att begreppen runt den har gjorts så laddade att varje försök till analys avbryts innan det ens börjar.

”White supremacy” eller ”vitmakt” som det heter på svenska, är i grunden en våldsam och rasistisk ideologi som bygger på föreställningen om vit överlägsenhet och rätt att dominera andra. Det är inte svårt att ta avstånd från. Det svåra är att i dagens debatt skilja den ideologin från något helt annat, nämligen frågan om demografisk, kulturell och historisk kontinuitet för Europas majoritetsbefolkningar.

De två behandlas numera som om de vore samma sak.

När människor uttrycker oro för att deras samhällen förändras i grunden, förlorar sammanhållning eller ersätter gemensamma normer med parallella lojaliteter och utomeuropeiska klansystem, bemöts de inte med saklig argumentation utan med etiketter. Frågor om majoritetsbefolkningens framtid reduceras till misstänkt motiv. Analys ersätts av psykologisering.

Jonas Andersson

Universiteten som ideologiska motorer

Under flera decennier har Europa genomgått en djup ideologisk och demografisk omvandling. Den har drivits genom utbildningssystemet, medierna och politiken, med universiteten som motor.

Där har västerländsk historia i ökande grad reducerats till ett skuldprojekt, medan begrepp som nation, majoritet och kontinuitet har laddats med negativa associationer. Kritisk teori, identitetspolitik och radikal feminism har blivit normbildande, inte som perspektiv bland andra, utan som moraliska raster.

LÄS ÄVEN: Zara Larsson och feminismens moraliska sammanbrott

Studenter lärs inte främst att analysera samhällen utifrån konsekvenser, utan att inta rätt hållning – alltid mot det egna västerländska samhället och alltid mot det man kallar det vita patriarkatet.

Avvikande resonemang betraktas som moraliska brister snarare än intellektuella invändningar. Detta har i sin tur påverkat hela samhället – hur problem beskrivs, vilka frågor som anses legitima och vilka som omedelbart stämplas som extrema.

LÄS ÄVEN: Vivalla och den särskilt utsatta elefanten i rummet

Samtidigt har Europas politiker fört en migrationspolitik som i praktiken innebär ett folkutbyte. I sig är demografi kanske inget moraliskt argument, även om jag tvivelsutan anser att även vita människor har rätt till de områden och länder där de har sin historia och sina förfäder.

Svenskar har exempelvis inget annat land på jorden än Sverige – och vi har en odiskutabel rätt till vårt land.

Frågan är därför inte om ”white supremacy” är legitimt. Det är det inte. Frågan är varför debatten har gjorts så grov att allt mellan rasism och självutplåning försvinner. Och vi behöver ställa frågan till oss själva – vad det säger om ett samhälle som inte längre kan skilja mellan överlägsenhet och rätten att inte bli utplånad.

Jonas Andersson

I kombination med svaga assimilationskrav, parallella normsystem och europeiska institutioner som saknar självförtroende uppstår spänningar som inte kan lösas med språkbruk eller värdegrundsdokument. Och här blir begreppsförvirringen central.

LÄS ÄVEN: Bland höghusen och betongen där Sverige gick sönder

När människor uttrycker oro för att deras samhällen förändras i grunden, förlorar sammanhållning eller ersätter gemensamma normer med parallella lojaliteter och utomeuropeiska klansystem, bemöts de inte med saklig argumentation utan med etiketter. Frågor om majoritetsbefolkningens framtid reduceras till misstänkt motiv. Analys ersätts av psykologisering.

Detta skapar ett märkligt tillstånd där alla grupper uppmuntras att tänka i termer av identitet och kollektiva intressen – utom majoritetsbefolkningen. Så kallade minoriteters rätt att värna sin kultur, historia och säkerhet betraktas som självklar. När samma resonemang förs om europeiska majoritetssamhällen uppstår däremot moralisk panik.

LÄS ÄVEN: Demografins krutdurk: Forskare varnar för inbördeskrig i framtidens Sverige

Samtidigt är de vita, europeiska befolkningarna en minoritet i världen. En väldigt liten minoritet. Och den nordiska och svenska befolkningen är minst av dem alla.

Mellan överlägsenhet och självutplåning

Judars situation i Europa visar tydligt hur detta fungerar i praktiken. Judiska samhällen utsätts i dag för öppen fientlighet från både islamistiska miljöer och delar av den radikala vänstern.

LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen

Antisemitism maskeras ofta som politisk kritik och ursäktas som ”kontext”. Judars rätt till trygghet, självförsvar och kontinuitet ifrågasätts i miljöer som samtidigt säger sig vara antirasistiska.

Om till och med judars existentiella säkerhet kan relativiseras i dagens Europa, säger det något om hur långt begreppsförskjutningen har gått.

Mot den bakgrunden blir frågan oundviklig – när överlevnad, kontinuitet och majoritetsidentitet automatiskt kopplas till extremism, vad återstår då för ett samhälle att försvara? Och vem får formulera en framtid utan att misstänkliggöras?

LÄS ÄVEN: På promenad i framtiden vi aldrig valde – det Sverige som blivit ett främmande land för sitt eget folk

Att vilja att ett samhälle ska fortsätta existera över tid är inte detsamma som att vilja dominera andra. Det är en grundläggande distinktion som i dag aktivt suddas ut. Resultatet blir inte tolerans, utan asymmetri. Inte jämlikhet, utan olika måttstockar. Inte fredlig samexistens, utan växande misstro.

Europa faller inte samman genom ett dramatiskt ögonblick. Det sker genom institutionsförfall, intellektuell feghet och oförmåga att tala klarspråk om grundläggande frågor.

LÄS ÄVEN: Professorns mörka prognos: Svenskar i minoritet inom några decennier

När universitet slutar vara platser för fri prövning, när feminism används selektivt som ideologiskt verktyg och när majoritetsbefolkningen – i sina egna nordeuropeiska länder – och deras existens görs till ett moraliskt problem, då urholkas samhällsgrunden inifrån.

Frågan är därför inte om ”white supremacy” är legitimt. Det är det inte. Frågan är varför debatten har gjorts så grov att allt mellan rasism och självutplåning försvinner. Och vi behöver ställa frågan till oss själva – vad det säger om ett samhälle som inte längre kan skilja mellan överlägsenhet och rätten att inte bli utplånad.