ANALYS I förra veckans krönika pekade jag på hur regeringen i sin budget (finansplan, eller statsverksproposition som den också heter) justerat ner potentiell BNP till recessionsnivåer. Det här är ett sensationellt tillkännagivande av regeringen med konsekvenser långt bortom finanspolitiken. Man erkänner i praktiken att industrin tappat tilltron till Sverige och integrationspolitiken varit ett nästan totalt misslyckande.

Frågan om potentiell BNP kan synas vara alltför teknisk för att ha någon allmängiltig betydelse. Vem, bortom en liten krets av nationalräkenskapsnördar, har något intresse alls i att sätta sig in i frågan?

Normalt skulle jag förstå den invändningen. Om nationalekonomer och politiker gjorde sina jobb och skötte rikets finanser och dess ekonomi med kompetens och integritet skulle vanliga dödliga inte behöva ödsla vår tid på att sätta oss in i deras arbete. Tyvärr gör inte svenska nationalekonomer (i allmänhet) sitt jobb. Än färre politiker gör sitt.

Ekonomin har ej resurser för att växa fortare
När regeringen skriver ner potentiell BNP betyder det, kort och gott, att man förutser att svensk ekonomi inte kan växa lika fort i framtiden, ens när den går på högvarv. Det i sin tur betyder att man inte tror att ekonomin kommer att ha de resurser den behöver för att växa fortare.

Enkelt uttryckt betyder det att:

  1. Kapitalstocken i svensk ekonomi kommer att växa betydligt långsammare, d.v.s. industrin kommer att investera mycket mindre i Sverige i framtiden än den gör idag; och
  2. Arbetskraften kommer att stagnera.

En stagnation i industriinvesteringarna är liktydig med att industrin tappar tron på Sverige som land värt att satsa på. Huruvida regeringen faktiskt tror detta är en öppen fråga, men detta är alltså en av konsekvenserna av deras nedskrivning av potentiell BNP.

Varför skulle industrin tappa tilltron till Sverige? Den frågan återkommer vi till.

Medger att invandringen inte tillför något
Än mer uppseendeväckande är att arbetskraften skulle stagnera. Som jag beskrivit i en tidigare krönika har immigrationen i många år nu överstigit tillväxten i privat arbetskraftsefterfrågan. Samtidigt har svenska folket blivit fullmatade med aforismer om hur invandringen kommer att hjälpa svensk ekonomi att växa i framtiden.

När nu regeringen medger att potentiell BNP inom ett par år kommer att sjunka till recessionsnivåer medger man de facto att invandringen inte kommer att tillföra någonting till svensk arbetskraft.

Med ett par små siffror i en statsbudget skrotar alltså regeringen den invandringspolitiska Potemkinkulissen.

Regeringen ger så liten uppmärksamhet man kan till den här frågan. Man försöker kort sagt låtsas som om ingenting har hänt. I en väl undangömd paragraf på sidan 58 i den långa versionen av sin budget berättar finansminister Magdalena Andersson att potentiell BNP faller på grund av att arbetskraftsefterfrågan faller.

Struntprat från Andersson
Det här är, med förlov sagt, rent struntprat. Andersson kunde lika gärna ha sagt att när ett äpple faller från sitt träd, faller det uppåt.

Själva definitionen av potentiell BNP är att den är oberoende av arbetskraftsefterfrågan. Det finns ett undantag, som vi ska återkomma till alldeles strax. Potentiell BNP är en strukturell variabel som berättar hur mycket ekonomin kan producera när alla resurser används optimalt. Produktiviteten är som högst, sysselsättningen är som starkast och kapitalstocken arbetar med full kraft.

Potentiell BNP är med andra ord en bild av utbudskapaciteten i ekonomin. I fråga om arbetskraften berättar potentiell BNP hur mycket arbetskrafts-utbud det finns i ekonomin.

Med andra ord kan inte potentiell BNP falla med arbetskrafts-efterfrågan. När efterfrågan på arbetskraft faller är orsaken att ekonomin går in i en lågkonjunktur. Utbudet av arbetskraft överstiger efterfrågan.

Det finns ett ord för den situationen: arbetslöshet. Lika många vill arbeta, men färre har ett jobb.

Svenskarna ska leva i en permanent lågkonjunktur
Eftersom potentiell BNP är oberoende av konjunktursvängningarna kan den således inte falla med en lågkonjunktur. Allt som händer i en konjunkturnedgång är att gapet mellan faktisk BNP och potentiell BNP – ekonomins strukturella maximum – ökar:

Vad som nu skett i Sverige är att regeringen tillkännagivit att det strukturella maximum fallit:

Det reviderade strukturella maximum – potentiell BNP – ska enligt Magdalena Andersson i framtiden ligga på samma nivå som faktiska BNP växer i en lågkonjunktur. Det innebär kort och gott att framöver måste svenskarna vänja sig vid att leva i en permanent lågkonjunktur. Enligt regeringens budget innebär det 1,8-1,9 procent om året.

Förutsätter att industrin tappar tilltron till Sverige
Som en av många katastrofala konsekvenser av detta kan svenska kommuner och landsting se fram mot en halverad tillväxt i skatteinkomsterna. Permanent. Och det ovanpå dagens kommunala budgetproblem.

Men vad var det för undantag vi pratade om? När kan potentiell BNP faktiskt minska med en minskning i efterfrågan på arbetskraft?

Jo, när industrin permanent minskar sina investeringar. Om industrin på lång sikt – längre än en konjunkturcykel – dirigerar om sina investeringar till andra länder än Sverige, minskar arbetskraftsefterfrågan proportionellt (givet konstant produktivitet). Kort sagt: om det permanent, alltså bortom en lågkonjunktur, byggs färre fabriker, kontor och transportsystem i Sverige, behöver man permanent färre människor som bemannar dessa.

Om vi således antar att Magdalena Andersson verkligen menar att potentiell BNP kommer att falla därför att arbetskraftsefterfrågan faller, kan vi bara dra en enda slutsats: att hon vet att industrin tappar tilltron till Sverige och tänker investera utomlands i stället.

Explosivt medgivande helt tyst i offentliga samtalet
Det här är, som sagt, ett explosivt medgivande av regeringen. Som så ofta annars i svensk politik finner man förklaringen till tystnaden i ämnet just här: ju mer sensationellt något är, desto tyngre brukar tystnadens våta filt lägga sig över det offentliga samtalet.

Icke desto mindre är det bra att vi nu har svart på vitt att regeringen förväntar sig:

  1. Att industrin håller på att lämna Sverige i sticket, och
  2. Att man en gång för alla misslyckas med integrationen av den stora majoriteten av invandrare.

Kanske vi ska notera ännu en konsekvens av regeringens kapitulationsbrev: behovet av skattehöjningar kommer att öka betydligt de närmsta par åren. I världens hårdast beskattade land.

Välkommen till livet i industriell fattigdom, där vardagen smakar Lyckholms lättöl och grå pölsa.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government