Forskare: Kriminalitet handlar inte om socioekonomiska faktorer

Vissa artiklar ansågs alltför kontroversiella då de kunde gynna SD. “Jag har alltid argumenterat för att gener och miljö spelar roll.”

Kriminalitet i Sverige handlar inte om utsatta områden eller fattigdom utan snarare om ärftliga egenskaper och individspecifika riskfaktorer. Det hävdar Amir Sariaslan, forskare i psykiatrisk genetik vid Karolinska Institutet, i en intervju med tankesmedjan Timbros webbtidning Smedjan.

Sariaslan började som socionom och arbetade med socialbidrag och arbetslöshet och en del kriminalitet. Redan då utvecklade han en skepsis till de kriminologiska studier han sedermera skulle kritisera.

2015 doktorerade han i epidemiologi och undersökte i doktorsavhandlingen huruvida socioekonomiska faktorer orsakade kriminalitet, missbruk och psykiatrisk sjuklighet i Sverige – vilket svaret blev nej på.

En studie Sariaslan var med och genomförde visade att över 50 procent av risken att bli lagförd för våldsbrott kan kopplas till ärftliga faktorer.

Kan gynna SD

Då han skrivit artiklar som inte uppfattades som kontroversiella gick de snabbt att få publicerade i vetenskapliga tidskrifter, men då han skärskådade förhållandet mellan fattigdom och kriminalitet togs de emot väldigt annorlunda.

Att gång på gång bekräfta bilden man redan hade gick bra, men då det blev desto mer kontroversiellt kunde han bli ombedd att dra tillbaka artiklar för att det kunde gynna Sverigedemokraterna.

Han drog dock aldrig tillbaka några artiklar, och bristen på argument i kombination med härskartekniker fungerar inte på Sariaslan.

Kriminologin fel ute

Vad som ärvs är vissa individuella drag som ökar risken för ett kriminellt beteende – dessa drag ökar även risken för att hamna i fattigdom eller i ett sämre bostadsområde.

– Vi vet att ärftligheten för att bo i ett utsatt bostadsområde i Sverige är 65 procent. Vi vet att det finns en mängd individegenskaper, alltifrån impulsivitet till kognitiva förmågor och personlighetstyper, som är måttligt till starkt ärftliga och som korrelerar med såväl skolprestationer som arbetsmarknadsanknytning. Det förklarar i sin tur varför folk bosätter sig i olika bostadsområden. Just dessa egenskaper är också korrelerade med våldsbrottslighet och andra typer av problembeteenden.

Detta innebär att utgångspunkten som råder inom kriminologin inte stämmer.

Att spendera massiva summor pengar på att rusta upp bostadsområden kan möjligen ge en förhöjd livskvalitet, men kriminaliteten kommer att ligga kvar på samma nivå, hävdar Sariaslan.

Som exempel pekar han på de tre miljarder dollar Obamaadministration lade på olika slags utbildningsinsatser.

– Inga effekter på skolprestationer, inga effekter på hur många som klarade av high school, inga effekter på hur många som hamnade på college. Visst, det var välvilligt, men det är en massa pengar man skulle kunna använda till annat. Jag är inte emot att man spenderar pengar, tvärtom, men gör det på rätt saker.

Ängslighet hos myndigheter

Sariaslan riktar även kritik mot myndigheter.

– Brå, till exempel. Det är en statlig myndighet som har till uppdrag att samla in all kunskap som finns om vad som orsakar kriminalitet, och de nämner inte beteendegenetik över huvud taget. Trots att ärftliga faktorer förklarar mer än hälften av variationen i kriminalitet. Tar Brå upp det i något enstaka fall, så pratar de om gen-miljöinteraktioner och är alltid noga med att påpeka att miljön spelar störst roll, baserat på ganska märkliga antaganden.

Utöver gener och miljö tillkommer en slumpmässighet som är svår att hantera.

Sariaslan forskar inte längre om kriminalitet och fattigdom. “Man ska leva också”, säger han och pekar på att utsikterna för att få forskningsmedel för dessa typ av frågor inte är alltför stor.