DEBATT • När politiken sätter upp mål som är så långt från verkligheten att de inte går att uppnå, ja då kommer någon förr eller senare att tvingas att retirera. Pikant nog föll den lotten nyligen på Klimatminister Romina Pourmokhtari, som tillstod att Sveriges transportsektor inte skulle bli fossilfri år 2030. Vi kom inte ens i närheten.
Återigen fick vi i Sverigedemokraterna rätt eftersom vi från början förstod att det här var ett spel för gallerierna, en ”utopi” som aldrig skulle uppfyllas. Jag borde veta eftersom jag arbetade som sakkunnig (för Sverigedemokraterna) i berört utskott mellan 2014 och 2018. Och jag hade dessförinnan 15 års erfarenhet som utvecklingsingenjör och biodrivmedelsforskare.
Många av de här lite fluffiga målen blir i slutändan ganska harmlösa. De muterar först till en ”vision” för att sedan diskret begravas. Ambitionen om en fossilfri fordonsflotta har dock inneburit många miljarder i förlust för AB Sverige och dessutom satt ett ganska djupt avtryck i inrikespolitiken. Ett av problemen var att alltför många trodde att det gick att uppfylla, därtill påhejade av en ganska månghövdad skara av experter, professorer, aktivister och i bästa fall halvkorkade publicister. Ofta påfallande lika inbördes. Det var kejsarens nya kläder.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Ett klimatmål utan verklighetsförankring
Det var faktiskt redan 2009 – under Reinfeldts första regering – som själva idén föddes. I en proposition slogs det fast att ”år 2030 bör Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen”. Ett par-tre lika tjocka som kassa utredningar senare beslutade Sveriges riksdag i juni 2017 att införa ”bindande” klimatmål, som bland annat innebar att växthusgasutsläppen från inrikes transporter skulle minska med minst 70 % till år 2030 jämfört med 2010.
Låt mig summera. Vi minskade utsläppen med ungefär en femtedel på femton år, mycket tack vare mer bränslesnåla fordon. Nu är det tre år kvar och Pourmokhtari vill av förklarliga skäl inte framstå som alltför verklighetsfrånvänd under valrörelsen. De rödgröna har självklart protesterat, manöverutrymmet är lite större i opposition. Men den som läser deras skuggbudgetar för 2026 ser ingen trovärdig plan för hur målet skulle ha nåtts. Inget ens i närheten.
Jag utesluter inte alls att vi kan minska utsläppen en hel del på 15-20 år om vi vill det, främst genom elektrifiering. Men erfarenheten visar nu att det kan bli extremt dyrt att forcera den här typen av teknikskiften. Och sammanfattningsvis ganska överreklamerat ur miljösynpunkt.
Miljardnotan för en politisk utopi
För dyrt blev det. Den hysteriskt uppskruvade reduktionsplikten och den storskaliga importen av animalisk diesel gav oss Europas högsta dieselpriser och merkostnader på många miljarder per år, i alla fall när reduktionsplikten låg som högst. Resan mot eldrift kunde ha påbörjats utan subventioner, men svenska politiker slängde helt i onödan ut mångmiljardbelopp på detta. Den som vill dubbelkolla noterar att Sverige budgeterade 7,4 miljarder för detta bara ett enskilt år, 2022. Endast SD var emot.
Sen har vi Northvolts konkurs, ett mångmiljardslöseri där svenska skattebetalare och pensionsfonder tillhörde dem som satt med svarte Petter på hand. Projektet är nära förknippat med sjuklöverns fantasi om fossilfrihet till 2030. Lägg till en del andra projekt som Energimyndigheten förgäves har vattnat med skattemiljarder. Pengar som vi hade kunnat satsa på bättre järnväg, fler Gripen-plan, högre pensioner eller kortare vårdköer. Eller lägre skatter.
När analys ersätts av aktivism
Problemet är att vi lider av ett systemfel. Experterna agerar inte som experter, utan som politikens knähundar. De gör precis som de blir tillsagda av rädsla för att stå utan anslag och nya uppdrag. Sedan kan våra folkvalda, anmärkningsvärt nog, inte skilja på nykter analys och aktivism.
För närvarande ger oss geopolitiken volatila oljepriser, vilket kan lyftas fram som ett argument för alternativa bränslen. Jag arbetade mycket länge med detta och min slutsats är att produktion av biodrivmedel i stor skala aldrig kan bli billigare än fossila bränslen. Ökande energipriser driver nämligen upp priserna även på biodrivmedel. HVO100 (ren biodiesel) kostar just flera kronor mer per liter jämfört med ”vanlig” diesel. Jag ger ingen specifik siffra för jag ser att det varierar från dag till dag, men det är alltid dyrare trots att biodieseln är skattebefriad.
Och nej. Att Sverige tankar HVO påverkar inte världsmarknadspriset på olja och därmed inte heller Rysslands krisekonomi, så vederlägger vi även denna vanföreställning.
Eldriften har nog en större potential framöver, särskilt om vi kan få ordning på vår elproduktion igen. Men tänk om vi hade haft ytterligare en miljon elfordon uppkopplade på elnätet nu under den senaste elkrisen. Vi har en bra bit kvar med detta.
Alltså. Rest in peace, fossilfri fordonsflotta till 2030.
Och det blir fler begravningar längre fram. Jag lovar.
Tomas Brandberg (SD)
Teknologie doktor och politisk sakkunnig
LÄS MER FRÅN BRANDBERG: SIDA:s obstruktion mot SD – en skamlös historia
