Intervju med diplomaten Bo Theutenberg: ”Det finns två sätt att erövra ett land”

KGB-agenter, inflytelseoperationer, fredsrörelser och hemliga Nato-kontakter. Folkrättsprofessorn Bo Theutenberg tillbringade decennier i den svenska utrikesförvaltningens innersta kretsar och hävdar i dag att Sverige utsattes för en omfattande sovjetisk infiltration som påverkade både medier, myndigheter och politiken. I en lång intervju berättar han om Mitrochinarkivet, Olof Palme, IB-affären och varför han anser att många fortfarande inte förstått vad som egentligen hände under kalla kriget.

Theutenberg återkommer gång på gång till ett tema som han menar präglat stora delar av hans yrkesliv – infiltration. Enligt honom behöver en stat inte nödvändigtvis erövras med stridsvagnar och soldater.

– Det finns två sätt att erövra ett land. Det ena är militärt och det andra är infiltrationsvägen.

Han beskriver hur han under sina år inom utrikesförvaltningen kom att se påverkan som en central del av stormakternas arbete.

Theutenberg menar att Sovjetunionen under decennier arbetade metodiskt för att påverka opinionen i väst. Han beskriver hur Moskva enligt honom inte bara använde traditionella spioner utan också byggde upp nätverk av personer som kunde påverka samhällsdebatten, kulturlivet, medierna och politiken.

LÄS ÄVEN: Intervju med diplomaten Bo Theutenberg: Islamismen förändrar Europa och ”FN är i praktiken dött”

Mitrochinarkivet och KGB:s nätverk

Som stöd för sina resonemang hänvisar Bo Theutenberg även till det så kallade Mitrochinarkivet – ett omfattande KGB-arkiv som blev känt efter Sovjetunionens fall.

Arkivet bygger på material som den tidigare KGB-arkivarien Vasilij Mitrochin under åratal i hemlighet kopierade innan han hoppade av till väst.

Theutenberg berättar att han själv tillsammans med den tidigare IB-medarbetaren Svante Winquist studerade delar av materialet och att han där fann uppgifter om sovjetiska agenter, inflytelseoperationer och kontaktnät i västvärlden.

Enligt honom bekräftade dokumenten mycket av det som under kalla kriget länge avfärdats som rykten om sovjetisk påverkan på politiska rörelser, fredsorganisationer och opinionsbildare i Europa. Han hänvisar också till arkivet som en viktig källa i sitt eget författarskap om kalla krigets svenska historia.

– När jag tillsammans med en tidigare IB-agent gick igenom Mitrochinarkivet hittade jag en hel del intressanta bevis.

Han menar att arkivet innehåller uppgifter om personer som under lång tid misstänkts ha arbetat för sovjetiska intressen.

– Många av de personer som ryktades vara KGB-köpta personer hittade jag faktiskt bevis på i arkivet, berättar han för Samnytt.

Enligt Theutenberg fungerade den sovjetiska ambassaden i Stockholm som ett nav för omfattande påverkansarbete.

– Residenten på ambassaden, alltså KGB-chefen, byggde upp nätverk av människor, framför allt ungdomar.

LÄS ÄVEN: Även om detta måste vi berätta – KGB-kramandet

Han menar att syftet var att påverka opinionen mot Nato, västligt försvarssamarbete och amerikanskt inflytande.

– Alla som sysslade med någon form av fredsarbete stod i praktiken under residentens inflytande.

När samtalet går vidare till murens fall menar Bo Theutenberg att bilden av Michail Gorbatjov skiljer sig beroende på vem man frågar. I väst hyllas han ofta som den ledare som bidrog till kalla krigets slut och öppnade vägen för Östeuropas frigörelse.

Men inom den sovjetiska maktapparaten såg många honom annorlunda. Enligt Theutenberg uppfattades Gorbatjovs reformer av stora delar av militären, KGB och den kommunistiska partieliten som ett direkt hot mot Sovjetunionens ställning som stormakt.

När imperiet föll förlorade Moskva kontrollen över Östeuropa och de baltiska staterna, något som enligt honom skapade ett missnöje som senare kom att prägla den politiska miljö ur vilken Vladimir Putin växte fram.

Theutenberg hävdar också att bilden av Olof Palme i Moskva var betydligt mer komplicerad än vad som senare kommit att prägla den svenska historieskrivningen.

Från början var det ju en enda stor radikal arbetarrörelse, från 1800-talets slut. Sedan bildades två falanger och partisprängningen inträffade 1917, samma år som den ryska revolutionen och Lenin åker över och tar över makten. Då fick vi en högerdel och en vänsterdel. Och högerdelen är ju den nuvarande socialdemokratin – och vänsterdelen, det är ju VPK, alltså kommunisterna. Det är ju Nooshi Dadgostar som idag leder den sidan.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

Trots sin återkommande kritik mot USA betraktades Palme enligt honom inte som någon pålitlig vän av Sovjetunionen.

Tvärtom menar Theutenberg att KGB såg honom som en i grunden västorienterad politiker som upprätthöll Sveriges nära, men hemliga, kopplingar till Nato och USA.

I hans tolkning växte därför ett betydande missnöje fram inom delar av den sovjetiska maktapparaten, där Palme snarare uppfattades som ett problem än som en tillgång för Moskva, vilket han återkommer till senare i intervjun.

Jan Guillou, IB-affären och Lenin

En central händelse i svensk samtidshistoria är IB-affären 1973. IB, Informationsbyrån, var en hemlig underrättelseorganisation som kartlade ytterlighetsgrupper och kommunistiska miljöer.

När verksamheten avslöjades av journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt blev det en av Sveriges största politiska skandaler. Han menar att verksamheten måste förstås mot bakgrund av Sveriges hemliga samarbete med västmakterna.

Man hittar agenter som man med tiden låser fast vid vissa tjänster, positioner och gentjänster, vi kan kalla dem inflytelseagenter. Man köper in sig eller mutar in sig i presskåren i första hand.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

– Sverige behövde amerikansk teknologi och skrev därför under de regler som skulle förhindra att högteknologi hamnade hos kommunistländerna.

Birger Elmér var den svenske underrättelseofficer som byggde upp och ledde den hemliga organisationen IB under kalla kriget. Verksamheten kartlade bland annat kommunister och andra personer som bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker, och blev rikskänd när IB-affären avslöjades 1973.

I intervjun återkommer diplomaten också till Jan Guillou.

– Han dömdes ju för spioneri och har själv erkänt kontakter med KGB.

Theutenberg hävdar att påverkan mot Sverige inte främst skedde genom traditionellt spionage utan genom långsiktig etablering av vad han kallar inflytelseagenter.

Enligt honom handlar strategin om att identifiera personer som med tiden kan få inflytelserika positioner inom samhällsviktiga institutioner. Han pekar särskilt ut medierna som ett centralt mål för sådan påverkan.

– Man hittar agenter som man med tiden låser fast vid vissa tjänster, positioner och gentjänster, vi kan kalla dem inflytelseagenter. Man köper in sig eller mutar in sig i presskåren i första hand, säger han.

När det gäller bakgrunden till IB-affären kommer Theutenberg även in på den så kallade partisprängningen, alltså då den vänstersocialistiska falangen bröt sig ur Socialdemokraterna och senare utvecklades till Sveriges kommunistiska parti och därefter VPK.

Kan du berätta mer om denna händelse och vad som låg till grund för den?

– Det är egentligen två faktorer här, dels är det ju de här erövrardoktrinerna med i första hand den marxistisk-leninistiska bakgrunden. Sverige hade ju tidigt en hjärtlig relation till Lenin. Han fortsätter:

– Lenin passerade ju Sverige och Stockholm i en förseglad tågvagn och släpptes ut här. Det finns ju en klassisk bild på Lenin när han skulle köpa kläder på varuhuset PUB. Han möttes ju här av vänsterradikalerna i det socialdemokratiska partiet. Diplomaten går vidare:

– Från början var det ju en enda stor radikal arbetarrörelse, från 1800-talets slut. Sedan bildades två falanger och partisprängningen inträffade 1917, samma år som den ryska revolutionen och Lenin åker över och tar över makten. Han utvecklar:

– Då fick vi en högerdel och en vänsterdel. Och högerdelen är ju den nuvarande socialdemokratin – och vänsterdelen, det är ju VPK, alltså kommunisterna. Det är ju Nooshi Dadgostar som idag leder den sidan.

Vad kan vi säga om dagens relation mellan dessa delar av den tidigare arbetarrörelsen?

– Det fasansfulla är ju det att om nu, vid kommande regeringsbildning, Magdalena Andersson som representant för Socialdemokraterna och Nooshi Dadgostar, som representant för den gamla vänsterradikala delen, skulle bilda regering ihop – ja, då har den gamla splittringen från 1917 upphört. Han går vidare:

– Och då har vi alltså kommunister i regeringen, för första gången.

Har Magdalena Andersson öppnat upp för det, som du ser det?

– Ja. Perspektiven ser inte särskilt ljusa ut. Och om vi får en vänsterregering denna gång så är vi tillbaka till infiltrationen.

Sverige var hemlig Nato-allierad

En av Theutenbergs mest långtgående slutsatser handlar om Sveriges relation till Nato. Enligt honom var neutralitetspolitiken i stor utsträckning en offentlig fasad. Bakom kulisserna pågick ett omfattande samarbete med USA och Nato.

Ja, då hade vi stått skyddslösa. Enligt den pakt som upprättades mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget, hade ju Stalin faktiskt kunnat skicka ryska trupper till Åland och till Norrbotten. Vi hade i princip kunnat ha ryska trupper helt intill våra gränser.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

– Redan på 1950-talet etablerades samarbetet med amerikanerna.

Theutenberg menar att detta samarbete blev avgörande för Sveriges säkerhet under hela kalla kriget. Han lyfter särskilt fram president John F. Kennedys så kallade kärnvapendoktrin.

– Från Kennedys tid finns den ensidiga deklarationen om att Sverige låg under den amerikanska kärnvapenskölden.

Enligt honom var detta den verkliga säkerhetsgarantin bakom svensk neutralitet.

– Det var den som skyddade oss under större delen av kalla kriget. Jag har alltid insett att vi aldrig hade klarat oss utan Nato.

Men det var alltså en dold medverkan?

– Ja, den var dold. Men vi hade den tack vare Tage Erlander och hans hemliga göranden och låtanden, med president Truman och lite grann med Palme som insyn.

Och detta visste ryssarna?

– Ja, de visste. Storspionen Wennerström, eller ”Örnen” som han hette på KGB-språk, hade naturligtvis berättat för ryssarna. Allting som hände i Sverige måste sättas i samband med det han gjorde. Han dömdes ju 1964 till livstids fängelse.

Hade vi inte haft den här dolda överenskommelsen med USA och NATO…?

– Ja, då hade vi stått skyddslösa. Enligt den pakt som upprättades mellan Finland och Sovjetunionen efter andra världskriget, hade ju Stalin faktiskt kunnat skicka ryska trupper till Åland och till Norrbotten. Han fortsätter:

– Vi hade i princip kunnat ha ryska trupper helt intill våra gränser.

Enligt Theutenberg borde Sverige ha blivit medlem av Nato redan i slutet av 1940-talet. Han menar att landet aldrig hade kunnat försvara sig på egen hand mot Sovjetunionen och att den officiella neutralitetspolitiken dolde ett nära samarbete med USA och Nato.

Enligt honom betraktades Sverige som en nyckelspelare i västvärldens försvarsplanering av både Eisenhower och Kennedy, inte minst på grund av sitt geografiska läge och sin betydelse för underrättelseinhämtning mot Sovjetunionen.

Hade Sverige anslutit sig till Nato redan från början, argumenterar han, skulle osäkerheten kring landets säkerhetspolitiska ställning ha varit betydligt mindre under hela det kalla kriget.

Ubåtsfrågan återkommer flera gånger under samtalet. Bo Theutenberg berättar att han under 1970- och 80-talen hade en ovanlig position genom att samtidigt röra sig mellan Utrikesdepartementet och Försvarsstaben.

Det gav honom, enligt egen utsago, insyn i både de diplomatiska och militära bedömningarna under de uppmärksammade ubåtsincidenterna. Han menar att de sovjetiska intrången i svenska vatten var verkliga och att det under lång tid fanns betydligt starkare bevisning än vad som senare kommit att framgå i den offentliga debatten.

De ville ju då till varje pris nedrusta, framför allt kärnvapnen. Men det var de västliga kärnvapnen som skulle nedrustas. De kärnvapen som bland annat skyddade Sverige skulle bort. Men däremot kunde ju ryssarna då bevara sina kärnvapen, på Kola-halvön eller bakom Uralbergen. De svenska politikerna var i detta läge redo att döma oss själva till undergång.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

Särskilt lyfter han fram händelserna i Hårsfjärden 1982. Enligt Theutenberg fanns det teknisk bevisning som pekade på sovjetisk närvaro, bland annat genom avlyssningsmaterial som analyserades med hjälp av franska experter.

Han menar att flera centrala personer inom den svenska statsledningen var övertygade om att Sovjetunionen låg bakom intrången och ser ubåtskränkningarna som en del av det bredare sovjetiska påverkans- och underrättelsearbete som han anser riktades mot Sverige under kalla kriget.

Olof Palme – dubbelspelare eller strateg?

När samtalet kommer in på Olof Palme blir bilden betydligt mer komplex än den som ofta presenteras i den offentliga debatten. Theutenberg menar att bilden av Olof Palme som ensidigt antiamerikansk och neutralistisk är missvisande.

Enligt honom förde Palme ett dubbelspår där han offentligt kritiserade USA, Vietnamkriget och västmakterna, samtidigt som han bakom kulisserna såg till att Sveriges militära och underrättelsemässiga kontakter med USA och Nato förblev intakta.

Han hävdar att Palme gav tydliga instruktioner till överbefälhavarna att de militära kanalerna till väst under inga omständigheter fick störas av den offentliga retoriken.

Resultatet blev, enligt Theutenberg, att Sverige även under Palmes tid i praktiken låg under den amerikanska säkerhets- och kärnvapenskölden, samtidigt som landet utåt upprätthöll bilden av strikt alliansfrihet.

– Samtidigt som han kritiserade USA såg han till att de militära kanalerna till Nato var öppna.

Han menar att detta skapar en helt annan bild av den tidigare statsministern. Theutenberg har själv skrivit boken Palme omvärderad? där han diskuterar frågan.

– Antingen kan man säga att han egentligen var en västagent eller en östagent. I alla fall spelade han säkert dubbelt.

”Vänsterkotteriet tog över UD”

En annan återkommande kritik riktar Theutenberg mot utvecklingen inom Utrikesdepartementet från början av 1970-talet.
Han menar att en ny generation diplomater förändrade myndigheten i grunden.

– Vi hade inte haft den här formen av politisk infiltration tidigare, men det fick vi med vänsterkotteriet från och med början av 1970-talet.

Han nämner flera namngivna diplomater, ”nedrustarna i UD”, som enligt honom kom att dominera utrikespolitiken under lång tid, bland andra Pierre Schori och det han kallar ”nedrustningsdamerna” och kvinnorörelsen, med Inga Thorsson, Maj Britt Theorin och andra.

På vilket sätt påverkade dessa personer Sverige och balansen?

– De ville ju då till varje pris nedrusta, framför allt kärnvapnen. Men det var de västliga kärnvapnen som skulle nedrustas. De kärnvapen som bland annat skyddade Sverige skulle ju bort. Han går vidare:

– Men däremot kunde ju ryssarna då bevara sina kärnvapen, på Kola-halvön eller bakom Uralbergen. De svenska politikerna var i detta läge redo att döma oss själva till undergång. Theutenberg fortsätter:

– Det jag gjorde som självständig folkrättssakkunnig var att jag hela tiden höll emot bildandet av kärnvapenfria zoner, eftersom jag visste att det här kom via KGB.

Folk tror att allt detta är avslutat. Det är det inte. Man måste förstå hur det fungerade. Annars förstår man inte heller vad som händer idag.

UD-tjänstemannen och folkrättsprofessorn Bo Theutenberg

Theutenberg beskriver till och med vad han kallar ett kuppförsök inom UD 1973. Enligt honom blev motsättningarna så stora att flera av departementets ledande personer reagerade kraftigt.

– Det gick så långt att Sverker Åström enligt min uppfattning sade ifrån.

Sverker Åström var en av Sveriges mest inflytelserika diplomater under efterkrigstiden. Han tjänstgjorde bland annat som kabinettssekreterare, FN-ambassadör och ambassadör i Paris.

Under flera decennier befann han sig nära den svenska utrikespolitiska maktens centrum och spelade en viktig roll i utformningen av Sveriges neutralitets- och säkerhetspolitik under kalla kriget.

I Bo Theutenbergs berättelse framträder Åström som en central maktfigur inom Utrikesdepartementet, men också som en person som alltså hamnade mitt i de interna striderna kring vänstergrupperingarnas växande inflytande inom svensk utrikesförvaltning under 1970-talet.

Pierre Schori tillhörde under flera decennier den mest vänsterorienterade delen av den socialdemokratiska utrikespolitiska eliten. Som nära medarbetare till Olof Palme blev han en stark förkämpe för revolutionära rörelser i Afrika, Asien och Latinamerika och förknippades med Sveriges omfattande stöd till olika befrielserörelser under kalla kriget.

För sina kritiker, däribland Theutenberg, kom Schori att symbolisera en utrikespolitik som ofta visade större förståelse för socialistiska revolutioner än för västvärldens säkerhetspolitiska intressen.

Historien som fortfarande formar Sverige

För Bo Theutenberg är kalla kriget inte bara historia. Han menar att många av de konflikter som präglar dagens Sverige ytterst handlar om samma frågor som dominerade under 1900-talets andra hälft – suveränitet, ideologi, påverkan och stormaktsintressen.

– Folk tror att allt detta är avslutat. Det är det inte.

Han menar att förståelsen för dagens politiska konflikter kräver kunskap om de strukturer som byggdes upp under kalla kriget.

– Man måste förstå hur det fungerade. Annars förstår man inte heller vad som händer idag.

Många av dessa erfarenheter, dokument och analyser har Theutenberg samlat i den omfattande bokserien Dagbok från UD, där han skildrar decennier av svensk utrikespolitik, underrättelsearbete och internationella maktspel ur ett perspektiv få andra haft tillgång till.

LÄS ÄVEN: Intervju med diplomaten Bo Theutenberg: Islamismen förändrar Europa och ”FN är i praktiken dött”