KRÖNIKA • ”Vi har 50 miljoner muslimer i Europa. Det finns tecken på att Allah ska ge islam seger i Europa – utan svärd, utan gevär, utan erövring – och förvandla den till en muslimsk kontinent inom några decennier.” Citatet är från Libyens tidigare ledare Muammar Gadaffi. För att ett samhälle ska kunna upprätthålla sig själv befolkningsmässigt krävs en nativitet på 2,1 barn per kvinna. 2006, när Gadaffi uttalade orden ovan, hade EU en nativitet på 1,5 barn per kvinna. Idag har siffran sjunkit till 1,3. Detta är nästa ödesfråga vi måste prata om.
Demografin har alltid två ben. Det ena är migrationen. Det andra är nativiteten – hur många barn som föds i landet. Under många år har Sverigevänner med rätta fokuserat på det första benet.
Massinvandringen har förändrat Sverige i grunden. Det är inte den enskilda individens migration i sig som är problemet, utan konsekvenserna av massinvandringen – de parallella samhällen som vuxit fram, den ökade brottsligheten, den pressade välfärden, den sjunkande sociala tilliten och den kulturella förskjutning som hotar det svenska samhällets sammanhållning.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Därför är det nu hög tid att Sverigevänner och alternativmedier riktar samma intensiva fokus mot det andra benet – barnafödandet. Detta är lika mycket en ödesfråga för Sverige som invandringen någonsin har varit. Faktum är att den på sikt är ännu viktigare. För medan migrationen åtminstone börjar hanteras, saknas fortfarande den krisinsikt som krävs kring nativiteten.
Jonas Andersson
Det är dessa konkreta, mätbara skador på det svenska folket och den svenska demografin som vi har pekat på i åratal.
Ny fråga att adressera
Nu har vinden vänt något. Invandringsfrågan adresseras äntligen politiskt – åtminstone delvis. Gränserna har stramats åt, utvisningar har ökat och Tidöregeringen har insett att den tidigare politiken var ohållbar. Det finns fortfarande oändligt mycket kvar att göra, men frågan står inte längre helt utanför den politiska dagordningen.
LÄS ÄVEN: Den civilisation som slutar tro på sina barn försvinner – folkutbytet är en realitet
Därför är det nu hög tid att Sverigevänner och alternativmedier riktar samma intensiva fokus mot det andra benet – barnafödandet. Detta är lika mycket en ödesfråga för Sverige som invandringen någonsin har varit. Faktum är att den på sikt är ännu viktigare. För medan migrationen åtminstone börjar hanteras, saknas fortfarande den krisinsikt som krävs kring nativiteten.
Tankesmedjan Oikos har nyligen publicerat en viktig rapport om just detta – “Kris i befolkningsfrågan”. Den finns att läsa på demograf.se. Där redovisas den svenska verkligheten i kalla siffror: 2024 låg Total Fertility Rate på 1,43 barn per kvinna. Det är långt under ersättningsnivån på 2,1.
Snabb minskning
Varje ny generation blir bara 68 procent av den föregående. Efter tre generationer återstår knappt en tredjedel av dagens befolkning – om trenden ligger still. Men trenden ligger inte still. Den pekar nedåt. Om den fortsätter mot de nivåer vi ser i vissa andra länder, närmare 1,1 barn per kvinna, krymper den svenska befolkningen dramatiskt inom 100–150 år. Då talar vi inte längre om en utmaning. Då talar vi om en existentiell kris för det svenska folket.
Samtidigt ska vi komma ihåg att det inom Sveriges gränser sedan länge funnits starka krafter som strävar efter att tillintetgöra den svenska kulturen, nationen och dess folk. Den intersektionella feminismen har i decennier pumpat ut vansinnesteorier om den ”vita mannens” inneboende ondska eller onödighet, genom universitet, institutioner och statsmedier.
Jonas Andersson
Detta är inte någon abstrakt statistikövning. Det handlar om huruvida det svenska samhället, den svenska kulturen och det svenska folket överhuvudtaget kommer att finnas kvar som en levande, sammanhållen nation om några generationer. Det handlar om pensioner, vård, skola, innovation, försvar och skattebas. Det handlar om vår framtidstro, eller snarare bristen på den.
LÄS ÄVEN: Får vita människor existera – eller är det ”white supremacy”?
Samtidigt ska vi komma ihåg att det inom Sveriges gränser sedan länge funnits starka krafter som strävar efter att tillintetgöra den svenska kulturen, nationen och dess folk. Den intersektionella feminismen har i decennier pumpat ut vansinnesteorier om den ”vita mannens” inneboende ondska eller onödighet, genom universitet, institutioner och statsmedier.
Den breda, alarmistiska debatt som frågan förtjänar saknas. Politikerna talar gärna om “hållbarhet” och “klimat”, men när det gäller den mest grundläggande hållbarheten av alla – att det föds tillräckligt många svenska barn för att samhället ska kunna reproducera sig själv – är det märkligt tyst.
Här behövs ingen “naivitet” eller “vi såg det inte komma”. Siffrorna har funnits där länge. Nu krävs samma kompromisslösa granskning och opinionsbildning som Sverigevänner och alternativmedier ägnade åt invandringsfrågan under 2010-talet.
Så kära Sverigevänner! Mer sex och närhet – och se till att skaffa fler barn. Låt det bli en varm sommar!
