DEBATT I Netflix-dokumentären “The Lion´s Share” berättas historien om hur en Sydafrikansk låt, inspelad 1939 av vokalgruppen Solomon Linda & The Evening Birds, till slut hamnar i USA och blir en världshit. Originalet som sålde bra i Sydafrika hette “Mbube”, vilket på Zulu-språk betyder lejon, innehåller en i slutet av låten åtta toner lång improviserad falsettsång (lite falskt faktiskt) av Solomon Linda själv som senare ska visa sig bli själva “hooken” på låten.
I början av femtiotalet får den amerikanske folksångaren Pete Seeger, via musiketnologen Alan Lomax höra låten och försöker tyda vad som sjungs. Han misstolkar orginalets “Uyimbube” vilket på Zulu betyder “Du är ett lejon” till nonsensfrasen “Wimoweh” vilket även blir namnet på låten med Seeger´s band The Weavers. Wimoweh blir en Top 20-hit och på tidigt sextiotal får låten ytterligare en revival då textförfattaren George Weiss – troligen påverkad av Pete Seeger´s egenhändigt uppdiktade historia om vad låten handlar om – kommer upp med textraden “In the jungle the lion sleeps tonight”. Låten, inspelad av gruppen The Tokens blir en monster-hit 1962 och resten är som man brukar säger historia.
Samma år (1962) dör upphovsmannen Solomon Linda utan att ha tjänat mer än fickpengar på sin låt – han sålde rättigheterna till skivbolaget Gallo Records för en spottstyver – efterlämnade fru och åtta barn. När låten drygt tre decennier senare återigen blir världskänd tack vare Disney´s tecknade film “Lejonkungen” lyckas man slutligen efter år av rättstvister år 2006 få till stånd en ersättning för Lindas tre överlevande döttrar.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Är det här ett exempel på hur vita västerlänningar utnyttjar och tjänar pengar på en under apartheid förtryckt ursprungsbefolknings musikaliska arv, och kan man då även kalla den så kallade “låtstölden” för kulturell appropriering? Det kan tyckas så då både skivbolaget Gallo Records, “socialisten”(?) Pete Seeger, textförfattaren George Weiss och sedan även Walt Disney Company alla tjänade pengar på den populära låten som sägs ha omsatt 70 miljoner dollar. Vad det gäller approprieringsbiten så ska den enligt definitionen innehålla ett nedvärderande element av “kulturstölden” vilket definitivt inte var avsikten med Seeger´s version av låten. Emellertid framstår hans iver att vara multikulturell och hylla afrikansk musik så här i efterhand lite aningslöst löjeväckande och kanske även respektlöst.
En mer nyanserad bild
Men synar man hela affären lite närmre i sömmarna kan man faktiskt komma fram till en lite mer nyanserad bild av händelseförloppet, åtminstone musikaliskt sett, bortsett då från den ekonomiska biten. De dryga tjugo år som skiljer Solomon Linda´s original från The Tokens version kan nästan jämföras med “viskningsleken”, det vill säga när en historia berättas från en person till en annan i flera led och ursprunget blir i det närmaste oigenkännligt. Först har vi Seegers nonsensfras Wimoweh som kan jämföras med andra 50-tals låttitlar, typ Gene Vincent´s Bebopalula. Sen har vi The Token´s sångare Jay Siegal´s melodislinga som är femton toner lång, jämfört med Lindas åtta toner, plus att Siegel även hittade på den andra frasen i låten som börjar på kvinten och faller nedåt. Lägg därefter till textförfattaren Weiss tre verser på engelska så har man en låt som är väldigt långt ifrån originalet och som blivit den ultimata versionen som de flesta av oss idag känner igen.
Påstådda låtstölder har ibland hamnat i domstol och i vissa fall har stora summor betalats ut till den förmodade upphovsmannen. Ett känt exempel är George Harrison´s My Sweet Lord som ansågs vara ett plagiat av The Chiffons He´s So Fine vilket kostade ex-beatlen drygt en halv miljon dollar. Ett ännu mer uppenbart plagiat är Eric Carmens All by Myself som lånat friskt från Rachmaninovs 2: a pianokonsert så att den sistnämnde numera står som medkompositör.
Elvis Presley brukar ju ibland också anklagas för kulturell appropriering då han som vit man tog den svarte mannens musik och gjorde karriär. Första singeln är en cover på Arthur “Big Boy” Crudup´s That´s Alright Mama med Countrylåten Blue moon of Kentucky som b-sida vilket är ganska typiskt för Elvis tidiga karriär, det unika konceptet att blanda svart blues med vit Country & Western. Året efter 1955 “approprierar” en annan artist samma vinnande koncept och spelar in en låt för det i Chicago baserade skivbolaget Chess Records. Artisten i fråga, Charles “Chuck” Berry, hade inspirerats av country-låten “Ida Red” inspelad 1938 av Bob Wills and his Texas Playboys och döpt sin låt till Ida May vilket på inrådan av skivbolagsbossen Leonard Chess ändrades till Maybellene och blev Berry´s första hit.
Ömsesidig berikning
Här har vi alltså en vit man som spelar svart bluesmusik blandat med vit country och en svart man som spelar country med bluesprägel. Det gick så långt så att publiken i början av dessa musikers karriärer trodde att Elvis var svart och att Chuck Berry var vit. Utan dessa ikoner hade troligen inte Beatles eller Rolling Stones funnits och populärmusiken idag kanske sett helt annorlunda ut. Ytterligare en ikonisk artist som blandade friskt bland olika genrer var Ray Charles som fick sina influenser från gospel, rhythm & blues och jazz. När han 1962, mot skivbolagets inrådan bestämmer sig för att spela in ett Country & Western-album – troligen med Elvis och “Chuckens” succéer i åtanke – blir det en oerhörd kommersiell framgång med bland annat singelsläppet av Don Gibson-kompositionen I Can´t Stop Loving You vilken blev listetta i många länder.
Med ovanstående exempel kan man nästan kategoriskt avfärda begreppet kulturell appropriation och istället kalla fenomenet för ömsesidig berikning. Detta är helt enkelt realiseringen av den i Amerika lite utopisk tron på konceptet “the melting pot” (smältdegeln), där olika kulturer blandas och påverkar varandra för att till slut smälta samman och producera en helt ny unik kultur. Det är så här mångkultur praktiskt fungerar, när människor fritt får välja att influeras och inspireras av andras konstnärliga uttryck. En milsvid skillnad från påtvingad mångkultur där myndigheter och PK-påvar talar om för folket att nu ska ni minsann gilla sharia, hijab, burka, böneutrop och andra kulturella särarter, annars är ni inte inkluderande utan istället rasister. Slutsats: frivillig mångkultur integrerar och bygger broar, påtvingad mångkultur segregerar och raserar broarna.
Även kläder, frisyrer, huvudbonader…
Kulturell appropriering stannar inte bara vid konstnärliga uttryck utan nu får man heller inte se ut som man vill. Kläder, frisyrer, huvudbonader, etc, anses vara etniskt specifika och får inte kopieras eller användas av utomstående, givetvis då med betoning på vita västerlänningar som ska be om ursäkt om de råkar ha fel frisyr eller bär ett klädesplagg som påstås vara etniskt unikt. För att poängtera det absurda i hela denna soppa av skuld- och skambeskyllningar kan vi exempelvis titta på ett fotografi av ovanstående Solomon Linda och hans sånggrupp iklädda kritstrecksrandiga kostymer och Stetsonhattar, vilket definitivt inte är ett traditionell Zulu-folkmode, men när svarta anammar vit kultur hörs inga protester, undantaget då att det påstås vara ett uttryck för västerländsk kulturimperialism. I det aktuella fallet skulle Linda och hans “Kvällsfåglar” inte frivilligt kostymerat sig utan påtvingats västerländskt mode som en del av den så kallade vithetsnormen.
När Elvis Presley 1956 släpper singeln Hound Dog menade vissa att han stulit originalet från den svarta bluessångerskan Big Mama Thorthon som spelade in låten 1952. Det roliga i kråksången (pun intended) är att låten faktiskt skrevs av två unga judiska grabbar, den legendariska låtskrivarduon Jerry Lieber och Mike Stoller. Så vem stal från vem egentligen? Ska vi anklaga Thorton för judisk appropriering och kanske även för antisemitism? Lieber & Stoller skrev under 50- och 60-talet en mängd låtar åt framför allt svarta artister som The Coasters, Ruth Brown, The Drifters och många fler. 1961 skriver duon ihop med Ben E King klassikern Stand by Me som är en blandning av västerländsk ackordföljd (C Am F G), en gammal svart gospelsång, klassiskt arrangerade stråkar, latinamerikanska rytminstrument och några bibliska textrader.
Vita öppnar dörren för svarta
En annan ikonisk rock & roll-pionjär, Little Richard, menade att Elvis var den som öppnade dörren för svart musik och gjorde den populär hos den vita majoritetsbefolkningen i USA. När sedan rockmusiken tappade popularitet i USA var det brittiska musiker som gjorde den populär igen. Rolling Stones tog sitt namn från en Muddy Waters-låt och deras första singel var Chuck Berrys Come On. Beatles gjorde covers på både Berry (Rock & Roll Music) och Richard (Long Tall Sally) och när bluesmusiken i USA förlorade lyssnare till soul- och funkmusik var det återigen brittiska musiker som John Mayall, Eric Clapton och Peter Green som såg till att B B King och Muddy Waters fick massor av nya fans.
Vad kuturell appropriering-förespråkarna kanske inte tänker på är att alla dessa svarta artister hade stått sig slätt utan västerländska musikinstrument. Little Richards piano, uppfunnet i Italien, B B Kings gitarr uppfunnen i Spanien (elgitarren i USA), Stevie Wonders kromatiska munspel från Tyskland, John Coltranes och Charlie Parkers saxofoner från Belgien och så vidare och vidare. Det är med kultur som med evolutionen, de bästa bidragen överlever och utvecklas. Om någon påverkas och inspireras av andra människors konstnärliga uttryck kan inte politiska beslut och förbud stoppa det ömsesidiga utbytet. När den världsberömde svenske låtskrivaren Max Martin fick Polarpriset och höll sitt tacktal avslöjade han hemligheten bakom sina framgångar med orden: “Stjäl från de bästa”!
Går inte att stoppa
Så kommer det givetvis att fortsättningsvis vara. Alla lånar och stjäl från alla och ingen skuld- och skambeskyllning eller politiskt korrekta förbud kommer att ändra på den saken. När man exempelvis lär sig spela ett instrument härmar man sina förebilder. När man lär sig måla kopierar man mästarna på samma sätt som man lär sig författarkonsten genom att läsa en massa bra litteratur. Den lätt naiva drömmen om den ovannämnda “smältdegeln” där kulturer blandas genom att man ger och tar har visat sig vara både ostoppbar samt förbrödrande och därför även oerhört framgångsrik. Det är helt enkelt en “harmonisk” win win situation för både artisterna och publiken.
P.S.
På Wikipedia kan du läsa mer om det vänsterlutande identitetspolitiska begreppet “kulturell appropriering” och hur det definieras så att endast vita västerlänningar kan klandras för fenomenet.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.