SD tonar ned tidigare krav på kraftigt höjd mineralavgift: ”Orealistiskt”

Sverigedemokraterna krävde tidigare att mineralersättningen skulle höjas från dagens 0,2 procent till fem procent. I dag vill partiet i stället se en bredare översyn där gruvnäringens samlade skatter och kostnader vägs in. Det säger Eric Palmqvist, partiets talesperson i frågorna, till Samnytt.

– Att 25-faldiga mineralavgiften utan andra lättnader vore orealistiskt och skulle försämra Sveriges konkurrenskraft, säger Eric Palmqvist, Sverigedemokraternas representant i riksdagens näringsutskott.

Regeringen presenterade nyligen Sveriges nya mineralstrategi, med målet att stärka mineralindustrin, öka prospekteringen och skapa förutsättningar för fler gruvor.

Samtidigt kunde Samnytt nyligen visa att den svenska staten under 2025 endast fick omkring 5,7 miljoner kronor i mineralersättning. Enligt statistik från Sveriges geologiska undersökning, SGU, uppgick den sammanlagda mineralersättningen till knappt 23 miljoner kronor. Av detta gick cirka 17,2 miljoner kronor till markägarna och 5,7 miljoner till staten.

Mineralersättningen motsvarar i dag 0,2 procent av det beräknade värdet av de mineraler som bryts. Tre fjärdedelar går till fastighetsägarna inom koncessionsområdet och en fjärdedel till staten. Statens andel motsvarar därmed endast 0,05 procent av mineralvärdet.

Sverigedemokraterna föreslog i sin mineralpolitiska motion 2018 att mineralersättningen skulle höjas från två promille till fem procent. Markägarnas ersättning skulle ligga kvar på samma nivå medan resten skulle tillfalla staten. Kravet återkom i partiets mineralpolitiska motion 2019. SD beskrev där landets mineralresurser som ”det svenska folkets tillgångar” och ansåg att en större del av värdet borde komma medborgarna till del.

I partiets motion för riksmötet 2024/25 finns däremot inte längre någon föreslagen procentsats. Där begär SD i stället en översyn av mineralersättningens utformning, nivå och fördelning.

Palmqvist ger inget direkt besked om huruvida femprocentskravet formellt har övergivits. Han gör dock klart att en sådan höjning inte är aktuell utan omfattande förändringar av andra skatter och kostnader.

”Sverige har höga kostnader”

Enligt Palmqvist blir internationella jämförelser missvisande när mineralavgiften betraktas isolerat. Länder med höga avgifter kan samtidigt ha lägre skatter, subventionerade drivmedel eller andra lättnader för gruvindustrin.

– Den svenska mineralavgiften är mycket låg om man bara tittar på den enskilda avgiften. Men man måste se till gruvföretagens hela kostnadsbörda. Sverige har höga produktionskostnader och ställer redan mycket stora krav på effektivitet, säger han.

En kraftig höjning skulle enligt Palmqvist flytta gränsen för vilka fyndigheter som är ekonomiskt möjliga att bryta.

– Många svenska fyndigheter innehåller relativt låga koncentrationer. Om kostnaderna stiger blir en del av dem inte längre brytvärda. Det skulle kunna slå både mot befintliga gruvor och mot framtida etableringar.

Han uppger att gruvbranschen inte nödvändigtvis motsätter sig alla förändringar av mineralersättningen, men att företagen kräver att konkurrenskraften inte försämras.

– Vi är beredda att se över både nivån och fördelningen. Men det måste ske tillsammans med en analys av samtliga skatter, avgifter och kostnader som belastar näringen.

Vill ge mer pengar till gruvkommunerna

SD har på senare år framför allt drivit att fastighetsskatten på industri- och elproduktionsfastigheter helt eller delvis ska tillfalla de kommuner och regioner där verksamheten bedrivs.

I en motion från Eric Palmqvist och Johnny Svedin föreslogs att förutsättningarna för en regionaliserad fastighetsskatt på bland annat industrifastigheter skulle utredas.

Palmqvist avvisar att förslaget skulle vara ett sätt att undvika frågan om mineralersättningen. Han ser det i stället som ett separat försök att öka den lokala acceptansen för gruvdrift.

– Gruvkommunerna får leva med stora ingrepp i naturen och omfattande påverkan på lokalsamhället, samtidigt som mycket av intäkterna hamnar hos staten. Det finns en berättigad upplevelse av att kommunerna får bära riskerna utan att få en rimlig ekonomisk återbäring.

Gruvorna producerar i dag större volymer med färre anställda än tidigare. Många anställda pendlar dessutom från andra kommuner, vilket enligt Palmqvist innebär att värdkommunerna får mindre kommunalskatt trots att verksamheten växer.

– Skattesystemet är förlegat på den punkten. Kommunerna behöver få en tydligare ekonomisk ersättning för det naturresursuttag som sker lokalt och här är det min uppfattning att industrin skulle välkomna förändringar i den riktningen. Framtida förslag på området måste dock enligt honom utformas så att de ökade intäkterna inte försvinner genom minskade bidrag i det kommunala utjämningssystemet.

Förslaget måste dock enligt honom utformas så att de ökade intäkterna inte försvinner genom minskade bidrag i det kommunala utjämningssystemet.

– Annars riskerar det att bli ett nollsummespel. Tanken är naturligtvis att gruvkommunerna faktiskt ska gå plus.

Avvisar statligt delägande

Palmqvist står fast vid beskrivningen av mineralerna som en gemensam svensk tillgång. Han avvisar däremot tanken att staten därför automatiskt borde bli delägare i privata gruvor eller återinföra den statliga rätt till hälften av en mineralfyndighet som avskaffades i samband med förändringarna av minerallagstiftningen i början av 1990-talet.

– Sverigedemokraterna utgår inte från att staten är bäst på att driva företag. Statligt ägande är ingen garanti för att verksamheten sköts bättre, säger han och hänvisar bland annat till kritiken mot det statliga LKAB:s hantering av Hybrit och samhällsomvandlingen i Malmfälten.

Något förslag om statliga ägarandelar i nya mineralfyndigheter har enligt Palmqvist inte diskuterats inom partiet.

– Vår diskussion handlar snarare om skatter, avgifter och hur intäkterna ska fördelas. Vi vill framför allt att lokalsamhällena ska få större ekonomisk kompensation.

Han framhåller samtidigt att värdet för Sverige inte bara ligger i själva mineralerna, utan i de industrier och tekniska företag som byggts upp runt gruvnäringen.

– Malmen har ett begränsat värde om den inte bryts och förädlas. Den stora samhällsnyttan uppstår genom hela värdekedjan: gruvorna, stålet, kopparprodukterna, exporten och den gruvteknik som utvecklas av företag som Epiroc och Sandvik.

En alltför hög beskattning av själva brytningen skulle enligt honom kunna äventyra också dessa verksamheter.

– Det kan låta enkelt att ta ut betydligt mer skatt vid gruvan. Men om brytningen blir olönsam riskerar man samtidigt de industrier och tekniska värdekedjor som är beroende av svensk råvara.

LKAB:s vinster går till staten

Ett argument för en högre mineralavgift är att gruvföretagen under år med höga metallpriser kan redovisa mycket stora vinster. Eftersom LKAB är helägt av svenska staten går bolagets utdelningar till statskassan.

Palmqvist anser dock inte att enskilda vinstår ger hela bilden.

– LKAB:s vinster går redan till staten. Samtidigt kräver gruvdrift mycket stora och långsiktiga investeringar. När en ny huvudnivå ska anläggas eller ett dagbrott byggas ut handlar det om enorma kostnader och projekt som sträcker sig över många år.

Gruvbolagen måste enligt honom kunna använda vinster från goda år för att finansiera investeringar när befintliga malmkroppar blir svårare att nå.

– Det krävs flera lönsamma år för att kunna fördjupa en gruva, öppna en ny nivå eller ersätta maskiner och annan infrastruktur. Därför går det inte att enbart se till vinsten under ett enskilt högprisår.

Pekar på utvecklingen i Finland

Finland införde vid ingången av 2024 en särskild skatt på gruvmineraler. Skatten på metallmalmer låg ursprungligen på 0,6 procent men höjdes till 2,5 procent från början av 2026.

Efter höjningen meddelade Boliden att bolaget pausade beslutet om en investering på omkring en miljard euro för att förlänga verksamheten vid Kevitsagruvan efter 2034. Samtidigt inleddes förhandlingar om förändringar som kunde beröra upp till 285 anställda.

Palmqvist menar att den finska utvecklingen visar riskerna med att snabbt öka kostnaderna för gruvbolagen.

– Företag har pausat investeringar och intresset för prospektering har minskat. Det är särskilt allvarligt eftersom dagens prospektering är förutsättningen för gruvdrift om tio, tjugo eller trettio år.

Han gör dock ingen tydlig åtskillnad mellan effekterna av Finlands ursprungliga skattenivå på 0,6 procent och den senare, betydligt kraftigare höjningen till 2,5 procent.

Det innebär också att det finska exemplet inte i sig visar vilka konsekvenser en mer begränsad svensk höjning – exempelvis från 0,2 till 0,6 procent – skulle få.

SD:s linje tillsammans med de övriga Tidöpartierna har i stället varit att öka prospekteringen i Sverige.

– Sverige hade byggt upp en omfattande prospekteringsskuld. När man inte letar efter mer malm kan det se ut som att gruvorna närmar sig slutet, men när prospekteringen intensifieras kan nya tillgångar upptäckas. Därför vill vi göra Sverige mer attraktivt för prospektering, inte mindre.

Ingen konkret ny nivå

På frågan om vilken nivå mineralersättningen bör ligga på i framtiden anger Palmqvist ingen procentsats. Han förespråkar inte heller för närvarande en vinstbaserad mineralavgift eller ett system med statligt delägande.

– Vi är öppna för att se över både avgifternas nivå och hur pengarna fördelas. Men förändringar får inte slå mot Sveriges konkurrenskraft, investeringarna eller arbetstillfällena.

Den tydligaste prioriteringen för SD är enligt Palmqvist att en större del av de ekonomiska värdena ska stanna i de kommuner där mineralerna bryts.

– Gruvkommunerna måste få en mer påtaglig ekonomisk nytta av verksamheten. Där ser vi ett tydligt behov av förändring.

Palmqvist förklarar att femprocentskravet fanns i näringsutskottets motioner redan innan han kom in i riksdagen 2018. När partiets mineralpolitik senare omarbetades tonades kravet ned efter interna diskussioner och förankring i partiledningen.

– Med tiden har partiet fått en djupare förståelse för gruvnäringens betydelse för svensk industri. De stora värdena skapas främst av en konkurrenskraftig gruvindustri och företagen, arbetstillfällena och skatteintäkterna runt den. Därför har vi tonat ned kravet på en kraftigt höjd mineralavgift och i stället lagt större vikt vid lokal kompensation. Vi utesluter dock inte en framtida justering av avgiften, beroende på industrins övriga kostnader.