De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Tobias Andersson och Pontus Andersson slå i en debattartikel ett slag för ökad medvetenhet kring den svenskfientliga rasismen. Man ser framför sig samma utveckling här som i de flesta andra invandringsrelaterade frågor – att övriga partier går från att förneka och fördöma till att erkänna och ge SD rätt.

Svenskfientlighet kallas den rasism som riktar sig mot svenskar men även mot försvenskade invandrare. Länge var det bara Sverigedemokraterna som uppmärksammade denna sannolikt mest utbredda av alla typer av rasism i Sverige. Detta då den inte passar in i det vänsterliberala narrativ där invandraren alltid är offer, aldrig förövare. Begreppet har därför stigmatiserats från vänsterhåll som en högerextrem konspirationsteori.

På senare tid har den svenskfientliga rasismen dock etablerats på en nivå där den blivit ett återkommande inslag och motiv bakom en rad olika brott och hela brottstyper och därför allt svåre att bortse ifrån eller vifta bort. Förnedringsrån och åldringsbrott är några av de brottskategorier där svenskar väljs ut som offer just därför att de är svenskar och att gärningspersonerna inte är det.

Varit tabu att diskutera

I en uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet nyligen skrev Paulina Neuding om fenomenet. I hopp om att undvika att hamna i en metadebatt om begrepp kallar hon det i artikeln i stället för ”hat mot svenskar”. Det som var nytt var inte artikelns innehåll, utan att den svenskfientliga rasismen nu får debatteras också i mainstream-media, något som var otänkbart för bara några år sedan.

Sverigedemokraterna har förstått att man nu är på väg att ges rätt också om svenskfientligheten, så som varit fallet med i stort sett alla invandringsrelaterade problem som partiet varit ensamma om att larma om men där nu de flesta partier i varierande grad kopierat SD:s migrationspolitik, om inte annat så i varje fall retoriskt.

I en debattartikel med just den ingången – att ”SD kommer att få rätt även om svenskfientligheten” – gör de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Tobias Andersson och Pontus Andersson en betraktelse över fenomenet som sådant och hur fjällen nu syns vara på väg att falla från ögonen i bredare politiska lager.

Två typer av svenskfientlighet

Man påtalar att svenskfientlighet inte inskränker sig till invandrares mobbning, sexuella övergrepp, rån och så vidare riktade mot etniska svenskar. Invandrare som utsätts för hedersbrott när de försöker anpassa sig till Sverige och svenska värderingar utgör enligt SD också en del av svenskfientligheten. Den handlar inte alltid om hudfärg utan lika ofta om kultur.

Skribenterna refererar till sina egna erfarenheter av ett drygt decennium av politiskt engagemang under vilket man anförtrotts ”otaliga exempel” på såväl fysiskt som psykiskt lidande till följd av svenskfientlighet från både killar och tjejer. Det handlar om trakasserier, mobbning, hot, rån, misshandel, sexuella övergrepp med mera ”med den gemensamma nämnaren att det funnits ett svenskfientligt motiv”.

Statistiken talar ett tydligt språk

Andersson och Andersson skriver att man därför känner sig trygg i vissheten om att det existerar ”en utbredd svenskfientlighet i samhället” och att ungdomar är den grupp som råkar mest illa ut. Det rasistiska motivet avspeglar sig tydligt i statistiken, hävdar man. Mönstret framträder tydligt.

”Vi vet att det är ungdomar med invandrarbakgrund som rånar ungdomar med svensk bakgrund, inte tvärtom” – överrepresentationen av förövare med invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk.

Debattörsduon säger sig ”inte heller känna till något uppmärksammat fall där en person med svensk bakgrund begått systematiska sexuella övergrepp med rasistiska inslag mot unga invandrartjejer eller mördat sin gravida flickvän för att hon var för mörk. Det omvända har däremot skett i absolut närtid”.

Svenskfientlig hederskultur

Det andra benet i svenskfientligheten är när personer med invandrarbakgrund drabbas. I den politiska debatten kallas det för hedersförtryck och varken förövare eller offer är svenskar. Därför talas det sällan om att en ansenlig del av det fenomenet har svenskfientliga motiv.

”När hederskultur utövas är det för att säkerställa att en anpassning till det svenska samhället uteblir eftersom förövarna hyser ett förakt mot Sverige och vårt sätt att leva – trots att de lever här”, skriver de två SD-politikerna och förklarar att detta hat mot det som är svenskt ”i dess yttersta form lett till att ungdomar med invandrarbakgrund mördats i Sverige för att de försökt att bli en del av det svenska samhället”.

Svensk oikofobi förvärrar

En bidragande orsak till att de ofta svenskfientliga motiven till hedersbrott inte uppmärksammas menar Andersson och Andersson är proffstyckarnas oikofobi: ”Det svenska mediala och politiska etablissemanget har varit fullt upptagna med att diskutera om det ens finns någonting som är svenskt”.

Om det officiella Sverige sprider självförakt är det inte märkligt att invandrarna också börjar förakta det svenska. Samtidigt öppnar förnekandet av att det existerar något som är specifikt svenskt också för att hävda att det inte kan existera någon svenskfientlighet, inget svenskt att vara fientlig gentemot, resonerar debattörerna.

Obekvämt att prata om

Man pekar i debattartikeln också på andra politiska motiv till att förneka förekomsten av svenskfientlighet. Att ge den uppmärksamhet solkar den bild man vill ge av massinvandringsprojektet som något berikande för Sverige. Det rimmar illa med att invandrare har sämre värderingar än svenskar när det gäller demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet, tolerans mot andra såväl etniska som sexuella minoriteter och så vidare.

Andersson och Andersson ser dock järtecken och en strimma hopp om att ”åtminstone regeringspartierna ska tillstå problembilden”. Det krävs att fler partier än SD ser verkligheten som den är för att ”kunna bekämpa utvecklingen”.

Tidigare nämnda ledare i SvD signerad Paulina Neuding och det bemötande den fick från migrationsministern på X nämner artikelförfattarna som exempel på ”ett välkommet uppvaknande”. Samtidigt grumlas tillförsikten av att samma regerings justitieminister så sent som förra året förnekade att det överhuvudtaget existerar någon svenskfientlighet.

Men oavsett vilka andra som hakar på, avger Andersson och Andersson ett löfte om att Sverigedemokraterna kommer att fortsätta belysa och motarbeta svenskfientligheten och verka för att det svenska självhatet ersätts med en anda av nationell stolthet.