En artikel i den israeliska dagstidningen Haaretz väckte kraftiga reaktioner när den publicerades i slutet av juni. Artikeln hävdar att israeliska soldater beordrats att medvetet skjuta mot obeväpnade palestinier i samband med humanitär matutdelning i Gaza. Bland de skarpaste kritikerna återfinns den brittiske försvarsexperten Andrew Fox, tidigare officer i brittiska armén, som nu menar att tidningen vilselett sina läsare genom feltolkningar, förvrängningar och bristande kontext.

I centrum för kritiken står skillnaden mellan tidningens hebreiska och engelska versioner. Den hebreiska artikeln uppger att soldater beordrats att skjuta ”mot” folkmassor i syfte att hålla dem borta från distributionsplatserna – ett uttryck som vanligtvis tolkas som varningseld, inte dödande. Den engelska versionen av samma artikel använder däremot uttrycket ”at” – alltså att soldaterna skulle ha beordrats att skjuta direkt på människor.

Den semantiska skillnaden är avgörande. Medan varningseld är en etablerad, om än kontroversiell, metod för att hantera stora folksamlingar i krigsområden, är direkt eldgivning mot obeväpnade civila något helt annat – både juridiskt och moraliskt. Fox kallar översättningen medvetet vilseledande och menar att Haaretz därigenom fabricerar en helt annan berättelse än vad källan egentligen säger.

Tidningens egna källor motsäger

Artikeln i Haaretz inleds med det dramatiska påståendet att ”armén medvetet skjuter på palestinier”. Enligt Fox sätts därmed ramarna för ett narrativ om kallblodiga avrättningar, trots att tidningens egna källor senare i texten motsäger denna bild. I en mening längre ner i artikeln citeras en officer som säger att avsikten med eldgivningen var att kontrollera folkmassorna – inte att döda dem. Men enligt Fox placeras denna nyansering så långt ner i artikeln att få läsare kommer att se den, än mindre väga in den i sin tolkning av rubriken och inledningen.

Än mer problematiskt, menar Fox, är att artikeln i stort sett ignorerar den krigszon verkligheten utspelar sig i. Enligt honom sker all rapportering som om det handlar om polisiära ingripanden under fredstid, inte om väpnad konflikt med en terrororganisation. Att Hamas vid flera tillfällen öppnat eld mot egna civila och infiltrerat distributionsområden med beväpnade män nämns inte.

Att IDF-soldater skadats i närheten av dessa hjälpcentra förbigås utan analys. I stället citeras en formulering i Haaretz som säger att IDF inte tillåter några andra beväpnade individer i området, och lämnar läsaren med en underförstådd slutsats: om någon skjuter där – då måste det vara IDF. Fox menar att detta är ett exempel på insinuant journalistik, där man antyder skuld utan att presentera bevis, och samtidigt undviker alternativa förklaringar.

Inga tydliga bevis

Fox ifrågasätter också varför det saknas bild- eller videobevis om de påstådda massakrerna vore verkliga. Han pekar på att det i Gaza finns en mobiltelefon i varje ficka och att andra händelser frekvent filmats och delats. Om det verkligen pågår systematiska avrättningar av civila, varför finns det då inte en enda tydlig video som bevisar det? Det är, enligt honom, en frånvaro som talar sitt tydliga språk.

Han beskriver även den logistiska verkligheten vid distributionscentra. De kaotiska scenerna, där tusentals människor på kort tid försöker komma åt begränsade mängder förnödenheter, utgör en allvarlig säkerhetsutmaning. Att hålla dessa center öppna under längre tid skulle innebära en stor risk för masspanik, våld eller attacker. Därför används ibland varningseld för att hålla kontroll – något som bör förstås i sitt sammanhang.

Själv har han, som ansvarig för public order-träning i brittiska armén, erfarenhet av liknande situationer, men betonar att inget i Storbritannien kan jämföras med den verklighet IDF möter i Gaza. I vissa lägen är varningsskott det enda realistiska alternativet.

“Falskt narrativ”

Fox avslutar sin granskning med att konstatera att Haaretz, genom sin översättning, sina formuleringar och sina underlåtelser, bygger ett falskt narrativ. Han kallar det inte journalistik utan informationskrigföring – och menar att tidningen i praktiken ställer sig på motståndarens sida. Artikeln, som i sina detaljer motsäger sin egen rubrik, blir i slutändan inte ett avslöjande om brott begångna av Israel, utan snarare ett exempel på hur journalistik kan manipuleras till att tjäna ett ideologiskt syfte.

I en annan Substack-artikel från januari 2025, där Fox rapporterar från Netzarim-korridoren i Gaza, hävdar han att Haaretz rapportering om IDF:s agerande där är i direkt motsägelse till hans egna intervjuer med soldater. Han menar att tidningen konsekvent framställer IDF:s handlingar i ett negativt ljus, utan att ge en balanserad bild av de utmaningar som soldaterna möter i kaotiska miljöer.

Tidigare kritik

Haaretz har också tidigare kritiserats för att publicera artiklar som anses partiska eller sakna trovärdighet. Enligt en artikel från JNS.org i februari 2025 har tidningen anklagats för att fabricera information, särskilt i samband med rapportering om säkerhets- och terrorismrelaterade frågor.

Ett exempel är Haaretz påstående att “Jenin-brigaden”, en terrorgrupp, inte existerar, trots att gruppen är väldokumenterad av flera källor, inklusive Wikipedia och rapporter från Mellanösternbaserade medier som Middle East Eye. Palestinska Myndigheten inledde till och med ett tillslag mot gruppen som Haaretz alltså påstod inte existerade.

Vidare har Haaretz kritiserats för att ge oproportionerligt utrymme åt vänsterorienterade perspektiv, vilket enligt en analys från den vänsterliberala tidningen the New York Times 2017 har lett till att tidningen förlorat stöd bland många israeler för sin provokativa och ensidiga retorik.

Systematiska fel

De fel i översättningen som Fox uppmärksammade är inte nya. Tidningen CAMERA har påpekat flera gånger att Haaretz ofta avviker mellan den hebreiska och engelska versionen av sina artiklar. I ett omfattande dokument kallat “Lost in Translation” framhäver de att engelska utgåvan ofta låter betydligt mer kritisk mot Israel än originalet på hebreiska. Skillnaderna är inte bara i ordval utan ibland i hela ton och narrativ – vilket det också fanns intern debatt om, t.ex. kring att chefredaktörens partner är aktiv i “Breaking the Silence”, en vänsterorgansation som kritiserar Israel.

År 2012 publicerade Haaretz en opinionsundersökning av Dialog Institute med rubriken att “de flesta judiska israeler skulle stödja ett apartheidsregim”. När kritiken vällde in ändrades rubriken till något mer återhållsamt, eftersom undersökningen visade att många svarade olika beroende på fråga, formulering och sammanhang. Kritiker pekade på bristande metodik, ledande frågor och att rubriken mer handlade om att skapa dramatiska rubriker än att spegla undersökningsresultat.

I januari 2013 publicerade Haaretz en mycket uppmärksammad artikel där det påstods att Israel erkänt en policy att ge långverkande preventivmedel till etiopiska kvinnor i transitläger – utan att informera dem om effekterna. Historien spreds snabbt globalt och anklagelser om rasism och tvångssterilisering riktades mot Israel. Men påståendet visade sig vara felaktigt.

Inget israeliskt organ hade erkänt någon sådan policy, och både Hälsoministeriet och Joint Distribution Committee, som drev klinikerna, förnekade att tvång eller systematik förekommit. När historien började granskas närmare, tvingades Haaretz – efter påtryckningar från mediegranskaren CAMERA – att publicera en rättelse.

I denna klargjordes att direktivet från hälsochefen Roni Gamzu inte bekräftade några anklagelser utan endast uppmanade läkare att säkerställa informerat samtycke för alla kvinnor, inte enbart etiopier. Fallet har blivit ett exempel på hur Haaretz, genom vinklad presentation och otydlig rapportering, orsakat stort ryktemässigt skada innan fakta klarnat.

LÄS ÄVEN: Netanyahu: Gaza-kriget är över i dag – om Hamas släpper gisslan och lägger ned vapnen